Magda Nilson, 21: ”Min tyngsta börda är min kärlek till dig, mina drömmars stad”

Lukten av urin slår som en käftsmäll mot ansiktet. Mina steg blir raskare och jag håller andan tills jag kommit 10 meter längre bort och kan slinka ner för trapporna mot metron. Jag drar pekfingret över överläppen där svettdropparna börjat ansamlas. Att leva i ett trettio gradigt Paris kan kännas som en ändlös vandring i öknen, utan ett vattenhål i sikte att ta flykt till. Ett besök till en publik pool kommer aldrig gå från tanke till handling, det överbefolkade eller för dyra alternativet har föregåtts av sitt rykte.

Vinden som jag förbannat så i januaris kyla har dragit sin kos och lämnat staden kvar i ett tillstånd av kronisk tropisk hetta. Nere på perrongen sitter någon och tigger, jag ger han ett leende men inte mer. Det skulle kunna vara jag om jag inte är noggrann med de slantar jag får in.

Jag är trött. Det höga tempot, bilarna som tutande tjatar om uppmärksamhet, människorna som slutat be om ursäkt och alltid tycks gå in i en, cigarettröken som förföljer överallt. Springturen i Bois de Boulogne där en tjej, som kunde varit jag, står och trycker i buskarna i den korta kjolen och de höga klackarna. Jag minns när jag sprang in i en skogsdunge där marken maskerats av öppnade kondompaket. Det var mars, kylan hade nyss släppt och bilder av hur olika möten skett här i mörker och minusgrader blev för påtagliga för att ignorera.

Jag har slutat läsa svenska bloggares inlägg om Paris. Deras Paris sträcker sig inte längre än det 8:e arrondissementet, Champs Élysées och Eiffeltornet. Men resten då? Uteliggarna, smutsen och det ständiga bullret syns aldrig på bilderna. Men det syns i det verkliga livet. Paris är min värsta fienden och livs kärlek.

Jag drömmer mig bort till öppna landskap och lugn och ro. Men så fort jag sätter min fot på ett plan härifrån griper längtan tillbaka tag i mig. Musiken som aldrig dör ut, passionen i människornas häftiga kroppsspråk, konsten och sättet att leva vardagen. Allt som jag älskar på en och samma plats.

[adSpace placement=”auto”]

Men så sitter jag här på metron. Har jag sagt att jag är trött? Jag har krigat mig igenom folkmassorna in i metrovagnen där jag nu står packad som en sill med främlingar, men de är mina allierade i kriget som pågår varje dag under rusningstimmen i metron. Vi delar en tyst fraternitet och sympati med varandra där i vagnen. I denna stunden har jag glömt alla anledningar till att jag bor här och missmodet smyger sig på. Stunden passerar och jag når min station. “Excusez-moi, pardon” går på repeat. Jag knycklar mig ur vagnen och börjar traska mot trapporna. Blicken är fokuserad på den nedfläckade perrongen. Vinfläckar, urin eller annan valfri vätska.

Någonstans bortom trappan i någon av gångtunnlarna ekar Ave Maria fram i dragspelstoner. Jag blickar upp för berget av trappor jag är påväg att bestiga. Plötsligt uppenbarar sig en nunna. Och en till, och en till, tills de är sju som är påväg ner för trapporna. Musiken dånar på kraftigare och ironin i situationen är för påtaglig för att ignorera. Jag kan nästan se gloriorna och vingarna omge de mötande systrarna. Jag lyser upp och kan inte låta bli att skratta till. Mina batterier har i ett svep av ett trollspö blivit fulladdade och jag bestiger trapporna likt en naiv alpinist.

Jag omsveps av väggarna med affischer om konstutställningar, konserter och pjäser innan jag når ytan. På bistron mittemot sitter en karismatisk kvinna med röda läppar och målar upp en bild i luften med händerna som penslar. Lukten av nybakade baguetter smeker nästippen. I en handvändning är allt tvivel borta. Det finns stunder då jag kan hata staden, men min kärlek kväver fort alla tvivel. Schizofreni är det enda ord som kan beskriva vår relation. Paris, staden jag stundvis skulle överlämna till DDR i en handvändning men passionerat gifta mig med i nästa

Magda Nilson, 21 år, modell & servitris. 

[adSpace placement=”auto”]

Röster är en plattform där VeckoRevyns läsare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven? Skicka din text till oss på [email protected]. Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!

 

 

Just nu får du ett komplett kit med mineralsmink när du börjar prenumererar på VeckoRevyn. Kolla in hur du får den bästa glowiga looken med produkterna här:

Klicka på bilden för att komma till erbjudandet!

Följ oss på Instagram och Snapchat för pepp, inspiration, tävlingar, backstage-häng och hacks!

Klicka på Instagram-ikonen för att följa oss där, och scanna av spöket eller skärmdumpa det för att följa oss på Snapchat!