Krönika: ”För vems skull följer vi skönhetsideal?”

Jag kommer hem efter en vecka hos min käraste på landet, och för första gången på sju dagar hamnar jag framför en spegel. Eller ja, en spegel med en lampa över sig, som gör så att jag ser mig själv. En lampa och ett spegelglas som nu låter mig se att jag behöver plocka mina ögonbryn. Små svarta strån som måste plockas med pincett. När jag backar och drar av mig tröjan ser jag också att jag behöver raka mig under armarna. När jag tar av mig byxorna ser jag att jag behöver raka benen, och bikinilinjen.

Jag glömde rakhyveln hemma innan vi åkte, och jag slås av att jag som vanligtvis rakar mig under armarna varje dag, inte ens har ägnat det där håret en tanke. Men nu, nu syns det. Och det ska bort.

När hela min kropp doftar len citrontvål glider rakhyveln fram. Över knäna, upp över låren, försiktigt för att inte skära mig vid ljumskarna, och slutligen, under armarna. ”Mmh” jag går nöjd ur duschen med håret virat i en handduk. Väl framför spegeln igen plockar jag brynen. Ett litet strå åt gången. ”Aah”, vad skönt.

När jag ska lägga tillbaka pincetten bland ansiktsmaskerna och krämerna i badrumsskåpet glider den ur min hand och faller med ett högt ljud ned på badrumsgolvet. Jag ser hur den ligger där precis intill mina fötter, ett par mörka små, små strån på det ljusa golvet där bredvid. Och nu känner inte jag för att plocka upp den. Där kan du ligga, tänker jag. Och jag slås av att jag på cirka en timme plockat hela min kropp. Inte ett hårstrå finns kvar på fel ställe.

Varför njuter jag av det här? Varför gör jag det här?

Jag behöver fundera på varför jag reagerar och tittar lite för länge när en kvinna på spårvagnen har håriga ben, varför jag säger ”Oj nu är det nog dags att plocka ögonbrynen” till min syster, varför jag säger ”mmh” och ”aah” när jag hårstrå för hårstrå klär av min egen kropp. Min kropp som så febrilt dag för dag försöker få det där håret att växa tillbaka igen. Min kropp som är precis lika viktig, fin, bra och allt det där andra med eller utan hår.

Och jag får ont i magen när jag tänker på orden ”varje kvinna gör som hon själv vill.” De där orden som ofta syns i samband med Instagram-reklam för olika sorters rakhyvlar. Men nej! Varje kvinna gör inte som hon vill. Varje kvinna väljer inte. Många kvinnor gör faktiskt det som de tror att de vill. Många, inklusive jag själv, gör det som vi tror att vi vill för att samhället sagt åt oss att det är rätt.

Kanske gör du det för att en kille som du blev kär i en gång sa att du var äcklig om du inte rakade dina ben. Kanske för att ungdomarna bredvid dig i badhus-bastun skrattade åt den äldre kvinnans orakade bikinilinje. Kanske för att allt som syns, och allt som visas för oss är plockat! noppat! rakat! HÅRFRITT!

Så, innan du gör som du vill, och innan jag plockar upp min pincett från badrumsgolvet, kan vi väl sätta oss ner, och tänka en stund. På vad vi faktiskt vill.

Linnea Ragnarsson är 23 år, bor i Norrköping och studerar till samtalsterapeut.