”Kommer jag någonsin kunna släppa kontrollen och leva i nuet?

Jag satt i ett av mina sista möten på mitt förra jobb med min dåvarande chef. Hade precis samlat mod för att säga upp mig och det tog emot något otroligt att säga att jag hade bestämt mig för att gå vidare. Det påminde en del om ett break up, men ett moget sådant. Den typen av break up där man fortfarande kan vara vänner efteråt – i detta fallet goda vänner. Han sa: 

Du är för impulsiv och förhastar dig många gånger när du fattar dina beslut.

Där och då trodde jag mig förstå vad han menade och om jag ska vara ärlig var jag lika dum som bara en 20-åring kan vara. Jag tänkte att han inte förstod adrenalinet av att vara impulsiv och att utfallet oftast blev bra. För är det inte den känslan vi alltid strävar efter? Känslan av när pulsen slår extra hårt och man har en konstig känsla i magen. Nästan som känslan av att vara nykär. Det är en konstig känsla av nervositet. En stark känsla av nervositet. En känsla av att man är vid liv, för visst känner man sig levande? 

Det tog mig ett tag att förstå vad han faktiskt menade. Kanske kan man beskriva det som en EKG-mätning. Mina dalar ska vara så låga som möjligt och mina toppar så höga som möjligt, då lever jag. När mitt liv blir för vardagligt och rutinerna för alldagliga har jag misslyckats. Det är känslan av mitt hjärta som slutar slå, då är jag död. Har ett scenario i mitt liv jag kan relatera känslan till:

Sommaren 2013. Jag har precis tagit studenten och ska spendera hela min sommar i Libanon. Det är min första vecka på plats och vi har precis åkt ut till en av Libanons finaste stränder med familjen. Ivrig sätter jag mig på en jetski och gasar ut till de stora vågorna jag hade varnats för. Allt hände så snabbt och jag kan än idag inte minnas annat än att jag i ena sekunden satt på jetskin och i andra öppnade ögonen för att inse att jag befann mig under havsytan i fullkomlig panik av att jag inte kunde röra mig uppåt. Long story short, hade jag spräckt upp 5 cm av mitt bakhuvud, 1 cm djupt sår. Jag överlevde. 

Kommer jag sitta inspärrad på Sankt Sigfrids Sjukhus om 20 år?

Ska försöka komma till punkt. Det jag vill framföra är att känslan är ganska detsamma. Känslan av ett alldagligt liv och att vakna till under havsytan. Det kan väl inte vara normalt, och kanske är det inte normalt? Skapar jag stressmoment som inte finns där? Kommer jag aldrig känna mig redo att släppa kontrollen och bara leva i nuet? För stressad in på nästa steg och för ivrig för att stanna kvar på den nuvarande. För har vi inte alltid bråttom? 

Ska man söka vård för det här? Prata ut med någon som sedan skriver ut ett recept på något som ska hjälpa. Vi lever ändå i en värld där vi matas med piller för allt. Är du trött? Ta en koffeintablett. Har du huvudvärk? Ta en alvedon. Är du ledsen? Ta Fluoxetin. Vill du ner i vikt? Ta en Burn-kapsel. Är du för hungrig? Är du för pigg? Är du för sur? 

Ska tydliggöra för mig själv och för andra: jag mår bra. Undrar dock så att det kliar på insidan av min kropp om jag är ensam av att känna den här stressen. En ständig stress av att vara steget före mitt nuvarande jag. Finns det någon som kan tyda om det här kommer leda till framgång eller gräver jag min egen grav? Kommer jag sitta inspärrad på Sankt Sigfrids Sjukhus om 20 år eller kommer jag stå och klappa på min egen axel? Nu kommer svensken i oss alla säga “Det gäller att hitta en balans”. Men vad gäller för oss som drunknar i medelhavet av att bara höra ord som “balans” eller “lagom”? För visst måste det finnas något för alla? Även för oss som inte nöjer oss?

Sammy-Joe Akar, 24, Content & PR Manager.