Isabel Boltenstern: ”Vilka tjänar på vår höga arbetsmoral?”

Berättelser om utmattning börjar alltid likadant: en person har vikt sig dubbel för att hinna med allt som krävs. Till en början kändes det inte som en uppoffring. Inte förrän det smällde, när det råkade bli skadligt. För vem visste att för många järn i elden kunde starta en hel jäkla skogsbrand? Sällan den överambitiösa kvinnan som bara trummade på. Hon har lagt manken till, bitit ihop och fått saker att fungera, på sin egen bekostnad. Hon har gjort det som förväntats av henne.

De första månaderna efter min utmattning lät jag precis lika självanklagande. Då skämdes jag för att ens antyda att någon annan, i mitt fall arbetsplatsen, hade varit en starkt bidragande orsak till att jag gått av på mitten. Det var ju bara jag som inte kunde säga nej. Jag som inte kunde slappna av. Jag som var naiv och ville spurta i karriärstegen. Så därför fick jag skylla mig själv!

Det skulle krävas flertalet terapitimmar för att se helheten: att någon profiterade på att jag blint körde på. I mitt fall var det företaget som slapp betala ut pengar till två personer – jag gjorde ju dubbelt arbete men krävde bara en lön! Jag var en ekonomisk toppinvestering – men när jag blev sjuk av det stod jag plötsligt ensam. Då kunde jag snabbt ersättas av en ny flitig förmåga som ville visa framfötterna och förvalta chansen.

På grund av pandemin som vänt vårt samhälle upp-och-ner kommer arbetsplatserna ställa ännu hårdare krav. Läget är pressat för oss alla, och det blir en Survival of the Fittest: Corona edition, där det är upp till individen att visa sig värdig av jobbet som så många vill ha, och som snabbt kan ryckas ur hennes händer. Obetalda övertidstimmar kommer klockas av och åsikter kommer tryckas undan i risk för att verka gnällig – plötsligt får ingen säga att de har en sopig arbetsplats, för de har åtminstone ett jobb att gå till.

Känslan kallas tacksamhetsskuld, och nästkommande månader kommer vi känna av den på allvar. Ingen kommer känna att de har rätt att klaga – på något – för det finns alltid de som har det värre. Men här måste vi lära oss hålla två tankar i huvudet samtidigt: det är inte bara den som har det jävligast som har patent på att känna, tycka och oroa sig.  

I slutet av utmattningsartiklar, blogginlägg eller krönikor nämns alltid tips som att ”vara mer i naturen” eller ”släppa prestationsångesten”, och visst är det bra tips. Men meditation, sellerijuice och positivitetsövningar kommer inte göra den stora skillnaden. Kanske den marginella, men för att få bukt med utmattningens skenande siffror behöver vi se helheten. Utmattning handlar sällan om att någon bara är ”lite högpresterande” eller ”för dålig på att säga nej”. Vi måste fråga oss varför vi inte kan säga nej, och vilka som profiterar på vår höga arbetsmoral.

Isabel Boltenstern, 28 år och just nu aktuell med boken Lycka till med resten av livet. Boken handlar om de utmaningar vi möter i form av maktstrukturer och orimliga krav, och hur vi kan lära oss att hantera stress, prestationsångest och dåligt samvete.