Emely Crona Stenberg: ”Två gånger har jag rakat mammas huvud för hand”

N

är jag kommer in genom dörren med en rykande het chai på sojamjölk i handen så ser jag direkt att det är hon. Hon bär en randig tröja, svarta byxor, ett silverhalsband med en måne runt halsen och likadana hårt knutna vinterskor som mina hemma i hallen.

Hennes hår är slarvigt uppsatt i en lång tofs och hon rör sina händer på ett vant sätt upp och ner med fönen på kvinnan som sitter i stolen framför henne.

“Hej” mimar jag försiktigt mot hennes blick i spegeln och sätter mig ned på en platsbyggd svart bänk med gråa dynor från IKEA.

Jag är alldeles blöt på ryggen.

På mig har jag en nyinköpt duffel med vit fårskinnskrage från Filippa K som jag fyndat för 500 kronor. Duffel, ett ord likt Konsum, Domus och violpastiller.

Något som inte längre finns.

Numera säger man tydligen peacoat. Inte duffel eller skepparkavaj.

Under min peacoat har jag ännu en jacka. En svart i skinn som jag känner mig trygg i. En jacka som tappat färg på många ställen och som vars skärp för längesedan försvunnit i natten.

Jag har blivit dumpad, förälskad och dumpad igen i just den jackan.

Men den är jag och det räcker.

Under skinnjackan bär jag en benvit t-shirt med texten Heroines på.

Hjältinnor.

Ett ord som så långt ifrån beskriver den känsla som bankar i mitt bröst.

Två gånger har jag rakat av min mammas hår för hand

Jag är dyblöt på ryggen, jag vet inte om det är för att jag har gått för snabbt, på koppen med varm dryck jag har i handen eller om det är mitt förflutna som kommer ikapp.

Ute är det minusgrader, gatorna förvandlas till isbanor och ensam hemma ligger min hund, invirad i en beige, stickad polotröja och andas tungt. Det varma som rinner ned för ryggraden beror varken på minusgrader eller chailatte.

Två gånger har jag rakat av min mammas hår för hand.

En gång med en mörkblå engångshyvel med två rader rakblad. Hon sittandes och jag stående på vår altan en solig sommarmorgon i Juni.

Vår stora svartvita hund med blöt nos låg bredvid våra fötter medan mammas mörka, redan korta lockar föll mot de väderbitna brädorna under oss. Med en stadig hand på hennes axel och den andra runt rakhyveln försökte jag med en ständigt närvarande humor på ett kärleksfullt sätt skoja om det bissara som skedde där och då.

Det växer snart ut igen sa jag. Det gör det sa hon.

Två år senare och med en blodförgiftning i kroppen sitter vi i en avstängd handikapstoalett på Malmö Sjukhus och utför samma ritual.

Du denna gång hög på morfin och jag tillsammans med din bästa kompis hållandes dina händer. Med samma styrka och stadiga rörelser låter jag ditt hår falla mot golvet. Inte längre är det väderbitna, plankor i hemvand miljö som fångar upp de år som gått, utan ett gulnande linoleumgolv med spår av död och ålderdom tar varsamt emot de fjäderlätta hårstrån som likt en sista dans singlar ned mot golvet.

Minnen.

Med benen i kors och ett förflutet som rinner ned för min redan varma nacke tar hon ett snabbt steg mot mig och sträcker fram sin hand. På handleden sitter det små svarta tatueringar, precis som hos mig och en kraftig silverlänk glittrar till när hon sträcker fram sin hand.

– Sofia heter jag, det är du som är Emely?

Tillsammans går vi bort mot stolen, spegeln och saxarna.

Vill du att jag tar din jacka? ”Ja, tack” svarar jag och kränger av mig min duffel i 100 procent ull som börjat klia på halsen. Kragen har bildat ett rött märke precis strax ovanför nyckelbenet och innerst inne vet jag, liksom mitt förflutna att det inte är kragen som kliar.

Jag blir röd på halsen vid oro, rädsla och utsatta situationer. Inte knallröd men tillräckligt röd för att duga som bevis när någon frågar hur det är.

Jag tror hon förstår varför jag inte vill ta av mig skinnjackan även om hon försiktigt påpekar att det kan bli väldigt varmt undet det svarta skynke som skyddar mina övriga kläder mot stickande hårstrån och dalande toppar.

Det tar inte mer än en minut.

Det svartnar bakom ögonlocken när minnen från sjukhustoaletten kommer fram

Jag har lärt mig prata om mitt förflutna utan att staka mig. Övat länge på hur jag med bästa sätt döljer tårar med baksidan av handen i en blixtsnabb rörelse. Hur en blick ned mot fötterna eller upp i taket enkelt är en genväg bort från det röda som växer på halsen i takt med svetten som dryper fram mellan brösten och ned mot ryggslutet.

– Min mamma dog i bröstcancer och jag har rakat av henne håret två gånger och det har varit två väldigt jobbiga år sedan hon dog och nu vill jag klippa av mitt hår men jag vet inte om jag vågar, säger jag precis lika snabbt som en virvelvinds rörelse i ett enda andetag.

Hela jag är ett rufsigt hår. Det bara är så. Från högstadiets hårmascaror till gymnasiets locktänger och nutiden tutorials. Jag är rufsig och så är det.

De år som gått efter att min mamma dog har jag bortstat och borstat och borstat. Jag har dragit i längder som inte finns, gömt mig bakom obefintliga luggar och drömt om det hår som en gång fanns.

Hon är död men jag lever.

De spår av död och förintelse av hela min familj som sakta vuxit i mina längder och lagt sig som avlagringar i slitna toppar måste bort.

Jag vill inte dö, jag vill bara leva.

Med varsamma händer och värme i rösten tvättar hon mitt hår. Berättar om sin mamma, hennes stroke och om alkoholproblem i familjen.

Hon heter Sofia och är fullkomligt fantastisk.

Med andan i halsen försöker jag vara mitt bästa jag trots att det nästan svartnar bakom ögonlocken när minnen från sjukhustoaletten och brädgolven kommer fram.

Min mamma.

Mamma, mamma, mamma.

– Vi börjar med att klippa en decimeter så ser vi hur det känns, är det okej?

Ja, svarar jag med samma säkerhet i rösten som när folk frågar hur jag mår.

-Bra, säger jag.

Vad fan vet du om det, tänker jag.

Jag litar på henne, småpratar och tänker inte på när håret faller.

-Klipp lite till säger jag. Okej säger hon.

Hon gör mig modig.

 

Mitt hår är inte särskilt kort när vi är klara men spåren av död är borta och tre års sorg finns inte längre kvar, i alla fall inte i sin fysiska form av slitna toppar och tunna längder.

Den kvinna som jag en gång var. Hon med stort självförtroende, enormt mod och en evig, outtröttlig vilja av att fortsätta leva. Känslan av att kunna vara sensuell, sexuell och emotionell. Det var jag, vem är jag nu?

Jag vill ge henne en kram men vet att jag inte alltid behöver vara så förbannat impulsiv. Jag nöjer mig med att tacka så mycket, köper med mig en guldig burk med något som ska vara bra för mig och tar klivet ut i minusgrader utan mössa.

Då kommer tårarna. Tunga våta tårar glider sakta ned längs mina kinder och den invanda sekundslånga rörelsen med fingertopparna under ögonen rör sig blixtsnabb och försiktigt. Mitt hår är lockigt och jag ser ut som på bilden jag har på mobilen.

En bild på någon annan med hopp om att hitta mig själv.

Emely.

Kvar blev jag, med toppar av cancer

När jag kommer hem brister det. Jag gråter så mycket att jag knappt kan andas. Kränger av mig kläderna på samma sätt som jag alltid gör när paniken växer sig stor och övermäktig. Jeans, trosor, bh, t-shirt och den där jävla jävla duffeln bygger berg och blir till hinder när de hamnar på golvet.

Jag kliver in i duschen och vrider aggressivt kranen på högsta möjliga värme och ur stiger ett moln av värme från munstycket.

De vita mönsterna av kalk som fastnat på väggarna sedan veckans uteblivna städning försvinner på samma sätt som mina drömmar om en framtid med min familj.

Det bränner i huden när vattnet slår mot kroppen. Likt ett våldtäktsoffer försöker jag duscha bort alla spår av det som en gång varit.

Min familj, en barndom och ett hem att vara liten i.

Jag sköljer ur det precis nyfönade håret och mina tankar rusar i takt med vattnet som forsar ut över kakel, mosaik och vinterblek hud.

Minnen.

Kvar blev jag, med toppar av cancer, hemligheter och krossade drömmar.

Emely Crona Stenberg, grundare av Heja Livet.

---

Röster är en plattform där VeckoRevyns läsare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven? Skicka din text till oss på [email protected]. Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!