Dags att säga hejdå till ”queens” och hej till ekonomisk omfördelning

Det är 8 mars och jag drömmer om en feminism som kan drömma. En feminism som orkar mer än att försvara hundraåriga segrar och trycka GIRLBOSS på kaffekoppar. En feminism som inte nöjer sig med kvotering av bolagsstyrelser som vår tids stora strid, utan istället gör upp med ojämställdheten på riktigt och för fler. Då krävs offensiv och feministisk finanspolitik.

Jag är född på 90-talet. Jag tillhör generationen som formats av en tid där individens egna val avgjort individens hela handlingsutrymme. Att du inte kan flytta till en större lägenhet trots att ungarna redan växt ur varenda kvadratmeter beror på att du inte gav dig in på bostadsmarknaden i tid. Att du kommer få ut hälften av din inkomst när du går i pension är ditt eget fel eftersom du inte pensionssparat sedan du fyllde 20. Att jordens medeltemperatur ökar och isarna smälter beror på att du inte fattat tillräckligt medvetna beslut som konsument. ”Gör andra val, få annat resultat”-politiken kan vi kalla den, döpt efter Ebba Busch-tweeten om kvinnors låga pensioner.

Ja, även feminismen är präglad av denna valfrihet. Här råder den blondinbellska synen på hur framgång nås och glastak krossas: Allt som solen rör vid kan bli ditt, om du bara skriver “you go girl” med läppstift på spegeln tillräckligt många gånger. Den har lurat oss att se såväl feminismen som politik i stort som verktyg enbart för individens segrar istället för utjämning av makt. Jag är barn av en tid där ingen lärt sig om tro på reformer och stora systemskiften. Men såhär på 8 mars tänker jag kosta på mig att drömma om en feminism som gör just det. 

•   Inför förmögenhetsskatt

Förmögenhetskoncentrationen i såväl Sverige som världen ökar och behöver därför beskattas hårdare. De starka individualistiska vindarna försöker få oss att tro att det vore dåligt för oss vanlisar eftersom vi också kan bli riktigt rika om vi bara vässar armbågarna tillräckligt mycket men de vindarna har tyvärr fel. Faktum är att förmögenhet nästan alltid är nedärvd. Och den tillhör mycket sällan kvinnor.

• Höj kapitalinkomstskatten

De senaste 25 åren har kapitalinkomsterna i svenska hushåll gått från att utgöra någon enstaka procent av inkomsten till omkring femton procent år 2016. Skattesystemet har inte hängt med, utan beskattar fortfarande arbete hårdare än avkastning på kapital. I oktober rapporterade jämställdhetsmyndigheten att det totala inkomstgapet mellan kvinnor och män i Sverige ökar, trots att löneskillnaderna minskar marginellt. Anledningen? De ökade kapitalinkomsterna. Förutom att de bidrar till den ekonomiska ojämlikheten i stort, tillfaller de också i mycket högre utsträckning män än kvinnor.

• Investera i välfärden

Samtidigt som 71 % av de samlade kapitalinkomsterna tillhör män och de allra rikaste blir ännu rikare går Sveriges välfärd på knäna. Oftast kvinnorna. Dels för att vi i högre utsträckning jobbar i den, men också för att vi i högre utsträckning kompenserar för den när den inte räcker till. Det är kvinnorna som går ned i tid när den låga personaltätheten gör att långa dagar på förskolan känns otryggt, eller när äldreomsorgen inte håller tillräckligt dräglig kvalitet för våra föräldrar.

Att bekämpa den ekonomiska ojämställdheten är min generations nästa stora strid. Vi behöver en feminism som ruckar på systemet, inte bara på individerna i det. Omfördelning från kapitalinkomst och förmögenhet till investeringar i välfärden är inte bara omfördelning från få till fler – det är omfördelning från män till kvinnor. Det är nödvändig feministisk ekonomisk politik. Vi behöver en feminism som inte ger oss metoder för framgång förutsättningarna till trots, utan istället förändrar förutsättningarna i grunden. 

---

Linn Svansbo, vice ordförande Reformisterna.