”Allt jag kan tänka på är att jag aldrig mer kommer vara 23”

“Hej, mitt namn är Sanna och jag lever med ålderskris just precis hela tiden”. Om detta var bland en grupp människor skulle alla svarat hej tillbaka. Nu är inte detta ett terapimöte, men det skulle det kunna ha varit. Min terapi-stund bestod istället av en promenad med solen i ögonen och den kalla vinden som svepte runt och runt. Uppställt för en fantastisk promenad där jag skulle få höra fåglarna sjunga och livsglädjen explodera som färgglada fyrverkerier. Men det blev inga fyrverkerier. Inte ens en liten, liten smällare. Jag sa hej till min ålderskris istället. Ålderskrisen vinkade glatt tillbaka och log hånfullt.

Ja, ålderskris. Varje gång jag säger att jag har det skrattar människor, de som är äldre än mig skrattar högst. Tro mig, jag skulle också vilja skratta högt åt det. Men jag kan inte det. Jag fyller tjugofyra i sommar och allt jag kan tänka på är att jag aldrig mer kommer vara tjugotre. För varje år tänker jag så. För varje dag som går får jag panik över att den dagen inte kommer vara värd något i slutändan. Det finns tusentals levda dagar som är värdelösa. Sådana dagar jag inte minns. Det är så tråkigt att inte minnas dagar.

När jag var nitton och tänkte på hur mitt liv skulle se ut när jag var tjugotvå föreställde jag mig att jag skulle äta brunch varje söndag och skvallra om helgens fester. Jag skulle jobba med något jag älskar och ha det bästa livet jag någonsin kunde ha. Jag blev tjugotvå och inget av det hände. Livet kan alltid bli bättre. Är det inte så? Livet blir bättre efter trettio. Fyrtio. Livet börjar vid femtio. Bullshit. Jag vill att livet ska ha börjat för tusen år sedan. Helst igår. Jag väntar, klockan tickar och livet vägrar.

När jag kollar mig i spegeln ser jag inga ålderstecken. Inga rynkor, inget grått hår. Absolut ingenting. Ändå känner jag mig gammal. Jag kollar mig i spegeln igen och måste påminna mig om att jag fyller tjugofyra. Det är ett faktum. Ett faktum jag helst vill glömma. Att jag ibland inte behöver visa leg på Systembolaget gör inte saken bättre. Jag skulle ha tagit över världen vid det här laget. Nu skulle jag ha flytt Sverige och hunnit bo i miljoner andra länder. Lärt mig flera språk. Sprungit tusen mil och älskat det. Jag hatar att springa. Jag skulle ha hunnit skriva hundratals böcker, blivit journalist och tagit hem flera priser. Blivit skådespelare i Hollywood och vunnit Oscars. Fotograferat foton som hängt i gallerier runt om i världen, regisserat filmer jag skrivit manus till, blivit pianisten som alla vill vara.

Jag skulle ha hunnit göra allt kreativt i världen, sådant jag inte upptäckt än. Men jag är inte där. Långt ifrån. Jag är snart tjugofyra och jag är så långt ifrån allt jag bara kan vara. Undrar om jag kan lära mig att älska mitt hat. Acceptera ett hat. Acceptera att ålderskrisen är ett faktum. Snart kanske jag skrattar åt det också. Kanske, kanske, bara kanske. Vi kanske blir vänner. Äh, troligtvis inte. Men livet går tydligen vidare. “Hej, mitt namn är Sanna. Jag är snart tjugofyra år och jag har inte tagit över världen. Än.”

Av: Sanna Thisell, 23 år, projektkoordinator på ett produktionsbolag. 

Röster är en plattform där VeckoRevyns läsare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven? Skicka din text till oss på [email protected]. Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!