I SVT-dokumentären om Soran Ismail kommer inte kvinnorna som anmälde honom för våldtäkt och sexuellt ofredande till tals. Enligt journalisten Kajsa Ekis Ekman har två av kvinnorna inte ens fått frågan av produktionen. Samtidigt berättar en målsägande för VeckoRevyn om varför hon sa nej när hon fick frågan av SVT:
– Jag ville inte medverka eftersom jag var rädd för hur de skulle använda mina ord, och att de skulle formas efter deras agenda, säger målsäganden. Mer
Uppdaterad 8 april 09.20.
Under #metoo-hösten 2017 anmäldes komikern Soran Ismail för en rad brott, däribland våldtäkt och flera fall av sexuella ofredanden. På grund av sekretess vet vi inte hur många som polisanmälde Soran Ismail, men vi vet att det rör sig om minst tre personer. Året efter läggs förundersökningen ner i brist på bevis. Soran Ismail går under jorden, med undantag för en stor intervju med Svenska Dagbladet, och där har han varit tills nu – när SVT vill berätta hans historia i dokumentären ”Persona non grata – Soran Ismail”.
I dokumentären syns också journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman, som pratat med två av kvinnorna som polisanmälde Soran Ismail, och som hon menar att hon upplevt som ”mycket trovärdiga”. Mer än så får vi som tittare inte veta om målsägandens version, eftersom SVT menar att en valt att inte medverka i dokumentären, och att de andra två inte har återkommit.
I ett inlägg på Instagram skriver Kajsa Ekis Ekman att hon gav SVT:s kontaktuppgifter till två av målsäganden och att de ringde upp. Men att ”vid inget tillfälle ombads de vara med i dokumentären. Tvärtom, SVT sa att de inte ville ha med offrens röster. Det stämmer alltså inte att de försökt.” Vidare skriver hon att ”det är extremt oetiskt att göra en dokumentär om sexualbrott utan att ta med offrens röster.”
– SVT var inte intresserade av att ha med dem. Jag gav ändå deras nummer till SVT och två ringde upp, men fick inte frågan om de ville vara med vad jag förstår, för det skulle inte handla om skuldfrågan, säger Kajsa Ekis Ekman till VeckoRevyn.
Under onsdagen delade Kajsa Ekis Ekman ljudklipp på Instagram från ett samtal med Jorun Collin, som är redaktör och projektledare för dokumentären. Där säger Jorun Collin att: ”om vi har med brottsoffren skulle det handla om ’vad var det som hände’” och ”man kan ge dem en röst, men inte försöka reda ut vad som hände”, något Kajsa Ekis Ekman reagerar starkt på.
Samtidigt bekräftar en tredje målsägande för VeckoRevyn att hon fått frågan om att medverka i dokumentären, men avstått.
– Till mig sa de att de inte ska pröva skuldfrågan utan bara skildra vad som hände efteråt. Jag fick infon då de kontaktade mitt målsägandebiträde, och hon kände av situationen och rekommendera mig att vara försiktig. Det är jag glad för såhär i efterhand.
Varför valde du att inte medverka?
– Jag ville inte medverka eftersom jag var rädd för hur de skulle använda mina ord, och att de skulle formas efter deras agenda. Och jag orkade inte ge mig in i det, det är så smutsigt, säger målsägande till VeckoRevyn och fortsätter:
– Men främst sa jag nej för att jag tidigt kände att det här skulle handla om Sorans agenda, och inte vara kritiskt mot honom.
I ett mejl från målsägandebiträdet till den målsägande, som VeckoRevyn tagit del av, står det att SVT har sökt målsägande med anledning av en dokumentär som görs om Soran Ismail. SVT ska också ha bett målsägandebiträdet kommentera, men denne har avstått med hänvisning till sekretess. I mejlet står också att SVT uppgett att dokumentären inte ska handla om att gå in i skuldfrågan, utan skildra ”vad som hände och den ”limbo” som kom efteråt.”
Kajsa Ekis Ekman skriver alltså att två personer har ringt upp SVT men inte fått frågan om att vara med. SVT skriver att de inte har återkommit. Så vad stämmer egentligen? Vi frågade Jorun Collin.
– Två personer ringde till mig. Den ena sa sig inte ha varit utsatt av Soran Ismail, men den andra sa sig ha varit utsatt. Jag blev såklart jätteglad att hon ringde och ville höra mer om vad hon hade att berätta. Men hon ville inte berätta vad hon hette, hon ringde från dolt nummer och ville inte ge mig några kontaktuppgifter. Hon ville heller inte berätta någonting om vad hon varit med om. Jag berättade om programmet och sa att jag hoppades att hon skulle höra av sig, men sen hörde hon inte av sig.
Vad ville ni att kvinnorna skulle bidra med i dokumentären? Vad fick de frågan om att göra?
– Jag ville höra deras versioner så att vi kunde göra programmet så balanserat som möjligt, genom att ha med det de berättade för mig.
Men vinkeln var redan satt?
– Ja, vinkeln har alltid varit att skildra persona non gratas fall. Inte att göra en granskning av vad som stämmer av de här två historierna.
Kan du förstå varför de tackade nej till att medverka?
– Ja, absolut. Jag kan tänka mig att man som målsägande känner en stor osäkerhet, misstro och rädsla generellt. Och såklart att ett sånt här program inte är något man tar emot med öppna armar.
Hade ni velat göra något annorlunda med facit i hand?
– Jag tycker att det här är en relevant historia att berätta. Men jag tycker inte att det är den enda sortens historia som ska berättas. Kvinnor som anmäler våldtäkt där ord står mot ord, där polisen inte lyckas utreda och åklagare inte lyckas ta det till fällande dom, den historian är också vansinnigt viktig att berätta. Men jag tycker att det behövs fler nyanser, inte färre, i de här väldigt svåra frågorna.
Kajsa skriver att hon tycker att det är oetiskt att göra dokumentären utan målsägandens berättelser, vad har du att säga om det?
– Jag kan förstå det på ett mänskligt plan, men rent publicistiskt håller jag inte med. Då tycker jag att det är en relevant historia att lyfta. Det är många som uttalar sig tvärsäkert i skuldfrågan, utan att vi var på plats när de påstådda övergreppen skedde. Där har vi alla en skyldighet att hålla tungan rätt i mun när vi pratar om det här.
