Love lever inte som han lär

VeckoRevyn tog ett snack med albumaktuella Florence Valentins sångare Love Antell om dåliga förebilder, musik och samvetskval.

Mer

Influenserna hörs tydligt. Håkan Hellström, Glasvegas och The Clash. Även om Florence Valentin anklagats för att ha lånat melodier aningen för friskt förlorar de inte sitt signatursound: poppigt politiska texter och trallvänliga melodier, alltid på de svagas sida. VeckoRevyn tog ett snack med Love Antell, sångare i Florence Valentin, som avslöjar att han inte alltid lever som han lär.

Berätta om titelspåret Spring Ricco.
– Det är en antivåldslåt. Den är löst baserad på en verklig händelse, det är egentligen flera av låtarna på skivan. Spring Ricco handlar om den ganska uppmärksammade dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani men i min låt heter han Ricco. Sen handlar det egentligen om dåliga förebilder, töntar som 50 cent är en dålig förebild. Han kan stå där och hytta med pistoler och skottsäker väst. Till slut samlar ungar på butterflys i fickan, någon dag kommer de att användas och det är det jag vänder mig emot. Langa bensin, gå och snatta på konsum, men skit i det där med att slåss.
När världen fortsätter att se ut som den gör så kommer Florence Valentin att fortsätta spela, sa du under konserten. I vilken värld slutar ni, hur ser den ut?
– Det blir bara värre, så vi får nog fortsätta ett tag till. Det är ett löfte.
Dina låtar färgas av enormt samhällsengagemang. Förlorar du aldrig hoppet?
– Nej, låtar ska ha lika delar kärlek och lika delar hat. Jag är väldigt noga med att lyfta fram det som är fint och det som faktiskt kan ge hopp, jag hoppas det hörs i musiken. Även om låtarna handlar om allvarsamma saker så kanske det går att sjunga eller dansa till låtarna. Det tycker jag är hoppfullt.

Varför är det inte fler artister som engagerar sig politiskt?
– Jag tror det är svårt, eftersom det är så lätt att hamna i något slags proggfack. Det har ju vi gjort. Sen så kanske det inte är på modet, folk är mer intresserade av vad de köper på Cheap Monday.
Vilket fack skulle du vilja placera er i?
– Jag vill egentligen inte hamna i något fack. Jag säger som Groucho Marx, jag vill inte vara medlem i den klubb som accepterar mig som medlem. Men om det är någon slags musik vi spelar så är det punk, men det tror jag inte de flesta håller med om.
Våra läsare är unga kvinnor i åldern 18-25 år. Vilket råd skulle du vilja ge dem?
– Tänk själva, man ska inte köpa allt vad rektorn eller syokonsulenten säger. Tänk själva, det tror jag på!
Ska man strunta i omgivningen?
– Absolut inte, men man ska filtrera genom ett eget omdöme.

Om du hittar en plånbok med 1 000 kr, skulle du lämna tillbaka den till ägaren?
– Det där är ett jättebra exempel. Jag hittar ju ofta cyklar. Det är alltid det där dilemmat. När jag bodde i Gröndal var det alltid folk som snodde cyklar som hamnade i diket. Jag blev så kär i dem när jag rustade upp dem och gav dem till kompisar. Man kan inte alltid leva som man lär. Åtminstone lever jag som jag lär i huvudet. Livet och ens ideal går kanske inte alltid hand i hand. Jag försöker leva så bra som möjligt. Jag skulle kanske lämnat in dem hos polisen… Men de där cyklarna, jag har tänkt på dem.
Vilket samvetskval du fick.
– Jag har tänkt på de där cyklarna, alltså…
Du kommer ruttna i helvetet.
– Jag har inte sålt dem eller tjänat pengar, jag har gett till de som behöver dem.