De 9 sorgligaste filmögonblicken vi upplevde som barn (och okej, som vi fortfarande snörvlar åt)

9. När Mowgli återvänder till människobyn och lämnar Baloo och Bagheera i busken… Nivå: blanka ögon.

8. När Pochahontas tar farväl av skadade John Smith. Nivå: en stilla tår. Följt av snyftigt ”De kommer ju aldrig ses igen…”

7. Sista rosbladet faller av, Odjuret dör och Belle säger att hon älskar honom… Nivå: här kommer hög en snyftning och nästan alltid är det någon som piper ”Skynda dig Belle!”

6. När Dumbos mamma sitter inlåst och gungar sin lilla Dumbo i snabeln… Nivå: högt snyftande.

5. När Kerchak, innan det sista rosslande andetaget, erkänner Tarzan som sin egen son. Nivå: här brister det…

4. När Bambis mamma dör och Bambi gråter på darriga ben i snön. Nivå: nu är det allvar, tårarna rinner i en strid ström.

3. När tanten lämnar Micke i skogen alldeles ensam… Nivå: Hög gråt med snyft och snörvel följt av ett desperat ”Dumma tant, åk inte!”

2. När Simba försöker väcka pappa Mofasa genom att puffa på honom, dra honom i örat och sedan kryper in under hans tass när han är död. Nivå: rejält bölande. Möjligtvis kan någon pressa fram ett ”Det var inte ditt fel Zimbaaa” mellan tårarna…

1. När Lillefots mamma, som precis försvarat Lillefot från T-Rexen, flämtande säger sina sista ord till honom. Nivå: hulkande snörvlande fulgråt. Följt av ”Jag ska aldrig se den här filmen igen…Aaaaldrig.”