6 kvinnliga normbrytare berättar: Så är det att leva i min kropp

Behöver vi prata mer om våra kroppar och hur vi ser ut? Ja, så länge vissa utseenden möts av negativitet, oförståelse eller hat är det viktigt att fortsätta. Mer

I det här reportaget vill vi visa utseenden och kroppar som inte alltid får synas i populärkultur och media. Sex kvinnliga kroppsaktivister och normbrytare pratar om relationen till sina kroppar och delar med sig av sina bästa tips för att känna acceptans och kärlek till kroppen. Vi hoppas att du, efter att ha läst det här reportaget, ska känna dig glad och stärkt i dig själv och din kropp. För du är fantastisk.

Shanice Andersson, 24, har alopecia.

Vad betyder utseende för dig?

– När jag var yngre var jag extremt medveten om att mitt utseende inte passade in i normen. Jag är fortfarande medveten om att jag ser annorlunda ut, men jag har ingen längtan om att passa in längre. Jag har behövt jobba aktivt för att acceptera mig själv utseendemässigt, både vad gäller kroppsform, övervikt och att jag inte har något hår.

När Shanice Andersson var nio år märkte hon en dag kala fläckar vid öronen, där det inte längre växte något hår. Hon fick träffa en läkare som berättade att hon hade en sjukdom som hette alopecia. Det innebär att hårsäckarna går in i ett vilostadium, vilket gör att håret faller av. Vissa har fläckvis håravfall, andra saknar helt hår. Läkaren trodde att Shanices alopecia skulle gå över inom två år. Så blev det inte.

– I början syntes det knappt. Jag hade ett stort afro och hittade hela tiden på nya frisyrer för att täcka fläckarna, som blev allt fler. Runt 2013 började fläckarna bli så stora att de inte längre gick att dölja.

”När jag rakade av allt hår hittade jag acceptansen”

Shanice fick frågan om hon ville ha en peruk. Trots att de är väldigt dyra, beställde hon en med lockigt rött hår. Men den var varm och krånglig att använda. Att göra sig iordning tog tid och blev till en jobbig ritual.

– Jag märkte att peruken blev som ett beroende. Jag använde den när jag ville känna mig fin, vilket gjorde att jag inte kände mig fin utan den. Så ville jag inte ha det. En dag rakade jag av de sista två hårtussarna och slängde peruken. Det var en otrolig frihet! Det var som att jag först då, när jag rakade mig helt, accepterade min situation på riktigt. Håret kommer inte tillbaka, det här är jag nu.

Hur reagerar folk på att du inte har något hår?

– Hands down, människor har verkligen ingen självkännedom om hur de kan få andra att må. Jag blir utstirrad så fort jag går utanför min dörr. Att barn tittar, pekar och frågar kan jag ta, men vuxna… När jag har en bra dag kan jag ta det. Men om jag redan har en dålig dag kan stirrandet få mig att aldrig vilja gå ut igen. Jag blir utstirrad för att jag är annorlunda, jag fattar det, men folk får gärna försöka låta bli…

Vilka råd har du till andra som vill bli bättre på att acceptera sitt utseende?

– Vad är det som gör att du inte känner dig bra? Är det vad andra tycker, eller vad du själv tycker? Om det är dina tankar tycker jag att du ska prata med någon professionell. Tänk inte heller på hur allt ”borde vara”, utan jobba för att ta dig dit du vill! Och kom ihåg att vi alla är annorlunda, på olika sätt.

Matilda Ahdrian, 22, har stomi

När Matilda som sextonåring började få ont i magen och det kom blod när hon gick på toaletten, anade hon vad det kunde vara. Flera i hennes släkt har tarmsjukdomen ulcerös kolit, vilket det visade sig att även hon hade. Vissa personer kan leva ungefär som vanligt med sjukdomen, men när Matilda drabbades av hög feber som aldrig gick ner, blev operation den enda utvägen.

– De opererade bort hela min tjocktarm och jag fick stomi, vilket innebär att en bit av min tunntarm sitter på min mage och att jag har en påse över den. Innan operationen tänkte jag att en påse på magen var värsta tänkbara scenariot. Jag skulle strax ta studenten och oroade mig för om jag skulle kunna ha balklänning och åka flak. Men det gick!

Du kallar påsen för Gunnar – berätta!

– Haha, ja. Jag var nyvaken ur narkosen när jag kom på det smeknamnet, men Gunnar har hängt kvar.

Hur påverkar stomin din vardag?

– Jag behöver byta och tömma påsen. Men jag behöver inte gå på toaletten för att bajsa. Den kan låta lite också. Men framför allt gör ju påsen att jag är frisk och kan leva mitt liv ungefär som vanligt.

Matilda bestämde sig tidigt för att inte låta Gunnar, alltså påsen, påverka hur hon levde sitt liv.

– Jag är nog generellt sett en optimistisk och positivt lagd person, så när jag fick stomi bestämde jag mig för att göra det bästa av situationen. Påsen sitter där den sitter, så jag får jobba utifrån det. Jag går till stranden, trots att folk kollar. Jag har hoppat fallskärm, backpackat och svingat mig från lianer i djungeln. Jag vill leva mitt liv så mycket det bara går.

Min kropp är cool

Förutom att folk kollar på stranden, vilka reaktioner brukar du få?

– Det är ju främst på stranden folk reagerar, eftersom den inte syns när jag har vanliga kläder. Om jag bara tar på mig en tröja är jag anonym. Men jag brukar alltid berätta för folk att jag har stomi, eftersom den låter ibland. Folks okunskap kan jag tycka är jobbig, så jag berättar och förklarar. Jag är öppen och vill ha alla kort på bordet.

Vad är det bästa med din kropp?

– Att den fungerar, är frisk och stark. Jag har till exempel aldrig tränat, men ändå klarar min kropp nästan vad som helst.

Sara Dahlström, 25, är kroppsaktivist.

Sara Dahlström är chefredaktör för tidningen Hälsa & Fitness.Hur var din relation till kroppen när du var yngre?– Jag var väldigt smal och tränade dans. När jag var 17 år fick jag en hjärntumör. De opererade bort min hypofys, som styr alla hormoner. För att kompensera för det var jag tvungen att börja ta massa mediciner i form av bland annat sköldkörtelhormoner och kortison, vilket gjorde att jag gick upp mycket i vikt på kort tid.

Min kropp är stark

Hur var det?

– Jag reflekterade knappt över vad jag tyckte om min ”nya kropp”, utan tänkte bara att jag skulle gå ner i vikt igen. Under ett spinningpass började jag nästan gråta, eftersom jag trodde att jag skulle behöva göra det här varje dag resten av mitt liv. Jag avskydde ju konditionsträning!

När och hur vände det?

– När jag hittade träningen jag gillade. Jag gick med i en atletklubb och började fokusera på att lyfta tungt. I takt med att jag lyfte kom en acceptans för kroppen, och en tacksamhet för vad den klarar av.

Hur kommer det sig att du började skriva och posta kroppspositivt innehåll?

– Jag postade en träningsvideo i slowmotion för att jag ville se tekniken bättre. I videon hade jag bara sporttopp, så min mage syntes tydligt. Jag var lite nervös för att lägga ut den, men fick mycket bra respons. Tydligen var det ovanligt med tjocka personer som älskar och skriver om träning.

De säger: Hur kan en tjock person prata om träning?

Vilken typ av respons får du nu?

– Majoriteten är positiv, men jag får också kommentarer som: ”Du vet att det är ohälsosamt att vara tjock, va?” eller ”Hur kan en tjock person prata om träning?” Jag försöker fokusera på de positiva och peppande kommentarerna.

Har du några tips till andra som vill bli bättre på att acceptera sina kroppar?

– Hitta en aktivitet som gör att du värderar dig själv mer än bara utseendet. Avfölj socialamedie-konton som ger dig ångest. Och vänj dig vid din kropp. Kolla på den, ta bilder av den, lär känna den! Om du hittar något du inte gillar, fundera på varför. Du kommer komma fram till att orsaken är samhällets normer. För det är aldrig dig eller din kropp det är fel på.

Saga Fromstedt, 24, är transexuell

För ett år sen hette Saga Fromstedt , 24 år, Johan. I vår är hon med i Svt:s tv-serie Idag om ett år, där hon pratar om sin resa och hur det är att leva som transsexuell.

Vad betyder utseende och kropp för dig?

– Jag har alltid försökt ha stor acceptans för min kropp oavsett hur den har sett ut. Jag har försökt tänka att det här är den kroppen jag ska ha tills jag dör och respektera den för vad den är.

Minns du när du började fundera över din könstillhörighet?

– När jag började första klass. Då blev det en större uppdelning mellan killar och tjejer, till exempel på idrotten med olika omklädningsrum. För mig var det konstigt att inte byta om med tjejerna, jag hade alltid bara lekt med tjejer och inte tänkt så mycket på att jag var en kille. I tonåren blev det ännu märkligare när alla mina kompisar fick kurvor och bröst men jag istället fick skägg.

Min kropp är en berättelse

Efter gymnasiet kom Saga ut som homosexuell man, och levde i en homosexuell relation och utbildade sig till sjuksköterska. Men det var alltid någonting som gnagde. Ibland kändes det som att livet var en lögn. När hennes mamma och mormor båda två blev sjuka samtidigt blev det självklart att göra något åt saken och genomgå en könskorrigering.

– Jag insåg att livet kan ta slut när som helst och jag ville inte dö som en person jag inte har valt att vara. Det är klart att det var läskigt och jag har varit rädd för att till exempel behöva leva ensam. Men jag lever hellre ensam och lycklig som Saga, än olycklig som Johan.

Vilka råd har du till andra som kämpar med att acceptera sig själva?

– Acceptera det som går att acceptera. Om du är missnöjd med något i ditt utseende eller kropp är det inte ett nederlag att ändra eller göra något åt det. Men kom ihåg att utseende inte är nyckeln till självförtroende eller självkänsla. Jag tror stenhårt på att jobba inifrån och ut, inte tvärtom. Det är en klyscha, men i slutändan är det insidan som räknas. Jag är på rätt väg och har aldrig varit lyckligare.

Ikrah Ferdaus, 25, har en ögonprotes

Lägger du mycket tid på ditt utseende?

– Mest på mitt ansikte. Det jag jobbar mest med nu är att lära mig att gå utan smink. Jag får ofta höra att jag är fin eller söt, men jag tänker alltid att det bara är sminket de uppskattar. Jag har haft komplex som jag har jobbat bort: en prick på näsan som jag försökte skrapa bort när jag var yngre, min mun, mitt leende och protesögat.

När Ikrah Ferdaus var elva år fick hon en fil i ögat på träslöjden. Läkarna visste direkt att ögat inte gick att rädda, och Ikrah blev blind på ena ögat.

– När olyckan hände var jag fast besluten att inte ha protes. Jag hade kvar mitt vanliga öga trots att det var mindre och inte hade iris eller pupill. Men det blev ofta infekterat, så när jag var tretton opererade jag bort det och fick ett protesöga.

Att mäta ut en protes tar tid och är svårt. Ungefär vart tredje år behöver man byta. Ikrah tyckte inte alls om sin första.

– Jag kände mig annorlunda, ful och… fel. Jag hade jättesvårt att acceptera att jag var blind på ena ögat, att jag hade en funktionsvariation. Så jag läste inte på någonting och försökte bara ignorera det.

Hur reagerade dina klasskompisar?

– De flesta var snälla och hjälpsamma. Men några skrev sjukt elaka saker till mig på Playahead. Att jag förtjänade det som hände, att mitt öga var äckligt. En av dem har faktiskt skrivit förlåt nu på senare år.

Jag tror det är viktigt att öva på att vara snällare mot sig själv

När kom vändningen för dig?

– Det var bara några år sen faktiskt. Jag satt hos min protestekniker och tog en selfie utan protesen. Det var första gången jag tog en bild på det sättet, och valde att lägga ut den. Jag skrev ungefär ”Det här är jag. Det här är min vardag. Varför ska jag gömma det?”

Hur hittade du acceptans?

– Det tog lång tid, men jag tror att det delvis har med sociala medier och samhällsklimatet i stort att göra. Att vi började prata om representation, normer och ideal på ett annat sätt, gjorde att jag insåg att det finns hur många som helst som har samma funktionsvariation som jag har. Jag fick liksom inse att jag är en normal person som kan göra allt, men jag har en grej som är annorlunda och det är okej. Men det tar tid att hitta ett sundare förhållningssätt till sig själv, det är inget som händer på en dag.

Har du några råd till andra om hur man kan få ett sundare förhållningssätt till sig själv?

– På samma sätt som folk kan ha dåliga hårdagar, kan jag ha dåliga ögondagar, när det bara känns helt fel. Men där har jag insett att mitt utseende inte kan ha förändrats så otroligt mycket på en natt, utan att alla de tankarna sitter i mitt huvud. Och mycket av det man tänker om sig själv är helt enkelt inte sant. Jag tror det är viktigt att öva på att vara snällare mot sig själv. Jag skulle inte vilja tillbringa resten av mitt liv med någon som är elak mot mig, så varför ska jag vara den personen mot mig själv?

Louse Linderoth, 24, sitter i rullstol.

Som tioåring blev Louise Linderoth sjuk. En immunologisk överreaktion fick ryggmärgen att svullna upp och klämma till nerver som gav henne en inkomplett ryggmärgsskada med nedsatt rörlighet i benen. Hon kunde gå på kryckor men fick också en rullstol, som hon inte kunde identifiera sig med.

– Jag tänkte att man bara hade rullstol om man var väldigt sjuk och gammal. Efter några nedvärderande kommentarer från mina nya klasskompisar fick rullstolen åka upp på vinden. Ingen fick se den, ingen fick veta. Jag var i förnekelse och ville bara vara som alla andra. Trots att minsta promenad med kryckorna var som ett träningspass.

Vad betyder utseende för dig?

– Väldigt mycket, på olika plan. Dels på ett personligt plan har jag kämpat med att acceptera mig själv och min kropp efter min skada. Och dels yrkesmässigt då jag är modedesigner och verkar i en bransch som är väldigt kroppsbaserad och utseendefokuserad.

Under Louises studier på Textilhögskolan i Borås ingick en praktikperiod. Något där fick bägaren att rinna över. En dag orkade hon inte längre, varken fysiskt eller psykiskt. Hon fick en utmattningsdepression och blev sängliggande i en månad. Härifrån kunde det bara bli bättre, tänkte Louise. Hon började googla efter hur andra i hennes situation levde sina liv.

Realityshowen Push girls på Youtube och Instagram blev en hjälp. Sen bad hon sin mamma att ta ner rullstolen från vinden.

”Rullstolen har förändrat mitt liv till det bättre”

– Först testade jag hemma, i smyg. Jag ville kolla i spegeln, testa olika kläder och bara känna hur det kändes. En natt, det var viktigt att det var natt så att ingen skulle se mig, tog jag en promenad med rullstolen. Det var otroligt. Jag kunde kolla på byggnader, skyltar, omgivningen. Innan hade jag gått med blicken ner i marken för att kolla var kryckorna hamnade. Med rullstolen kunde jag vara en vanlig människa.

Hon skrev ett inlägg på Facebook och Instagram där hon berättade om läget. Att hon var precis samma person som innan, men att hon skulle börja använda rullstol nu.

– Jag har inte kommit dit att jag accepterar mig själv till hundra procent varenda dag, men jag accepterar min skada och mitt hjälpmedel. Rullstolen har förändrat mitt liv på ett positivt sätt. Jag har blivit mer öppen och utåtriktad som person. Och jag tror att det har gett mig en yrkesmässig skjuts. Tidigare förnekade jag min skada, nu omfamnar jag den.

Louises examensarbete, Have a seat, fokuserade på jeans och denim i sittande positioner. För att jeans ska sitta bra i sittande ställningar behöver de vara högre bak och lägre framtill och ha en framåtlutad balans, berättar Louise, som idag designar jeans för Dr. Denim. Hennes plagg fick stor uppmärksamhet, och hyllades av bland annat
Vogue.

– Det behövs mer representation i modebranschen! I framtiden hoppas jag kunna påverka på ett inkluderande och positivt sätt, både med mer konstnärliga och kommersiella plagg.

Hur reagerar folk på att du sitter i rullstol?
– Många vill vara uppmuntrande, men det kan ändå bli fel ibland. Som när någon sa ”Du är för snygg för att sitta i rullstol” eller när främlingar frågar ”Varför sitter du i rullstol?”. Jag kan också bli irriterad när folk vill hjälpa till med helt basic grejer, även om de flesta egentligen vill väl.

Vad har varit avgörande i din resa att acceptera dig själv?

– Tid, jag tror inte att man kan stressa fram acceptans, utan för mig var det tvunget att ta över tio år. Det var också viktigt att inse att jag inte var ensam, att det finns fler som jag. Och till sist att sluta blunda för situationen och istället tänka: ”Nu är det såhär, vad är den bästa lösningen?”

När känner du dig som snyggast?

– Eftersom jag jobbar med mode kanske man kan tro att det är när jag lyckas naila en outfit. Men jag känner mig som snyggast när jag mår bra och jag har en riktigt bra dag. När jag är inne i ett bra mood så syns det!

Den här artikeln publicerades först i VeckoRevyn nr 2.