”Tate McRaes talang får inte plats i Avicii Arena”

Tate McRae levererar en show som jag aldrig tidigare sett. Tänk typ Sabrina Carpenter, men ännu kaxigare och sexigare. Det är pondus, fart och fläkt. Det är svårt att ta in hur många timmar som måste ha lagts ner för att bygga den här produktionen.

Scenen tar upp halva arenan och är uppbyggd som en slags byggarbetsplats med två stora lyftkranar på vardera sida. Konserten inleds med “Miss Possessive”, som turnén också är döpt efter, och hon gör sig värd titeln. När hon i mitten av showen går från den stora scenen, som har en lång catwalk som liknar ett T, till den lilla runda scenen längst bort undrar jag hur hon ska få plats där. 

Under större delen av konserten känns det som att jag är i hypnos. Jag kan liksom inte ta in vad som händer på scenen. Produktionen är satt till max och dansarna är helt sjuka – inklusive Tate själv som den professionella dansaren hon är. För herregud vilken närvaro hon har på scenen. Hon känner in varje sekund, samtidigt som hon känns så onåbart äkta. 

Tate är så fullt upptagen med att vara en perfekt popstjärna att relationen med publiken försvinner lite grann. Något mellansnack finns knappt, utan det är istället fullt ös med häftiga koreografier i en och en halv timme. Det är väl därför hon känns onåbar, lite för perfekt, lite för mycket popartist. Lite för lite närhet. Det kanske är en medveten del av imagen hon bygger upp, och det säljer ju. Fansen köper det. Det ekar inne i arenan till texterna om svartsjuka, överlägsenhet och rädsla för nostalgi och att växa upp. 

21-åringen är precis i startskottet av sin karriär, och hennes namn kommer fortsätta att pryda listorna. Men mitt i allt inser jag också att dessa krav på produktion, dansrutiner som tränats på i månader och flera klädbyten bara ställs på kvinnliga artister. Det är mer regel än undantag att det är vad som krävs av dem för att lyckas. Samtidigt kan männen bara hoppa runt lite på scenen, och fortfarande få lika bra recensioner. Men det är en annan debatt.

När Tate förflyttar sig till B-scenen (som ligger allra längst bort i arenan) så blir den intensiva showen med blixtrande effekter snabbt rå och sårbar. Nu är hon 15 år igen och tillbaka i sitt flickrum där hon spelade in egenskrivna låtar och publicerade på YouTube-kanalen ”Create with Tate”. Resten är historia. Hon plockar fram låtar som “One Day” och “That Way”, vilket är en helt annan musikstil än hennes senaste album “So Close to What” som hon turnerar med. Men det stoppar inte publiken från att skrika sig hesa till tonerna.

Jag har lock för öronen när konfettiregnet yr, och det är verkligen den enda lilla negativa grejen jag kan komma på med kvällen. Tate McRae är på väg att bli världens största popstjärna. Nästa gång hon kommer till Sverige står hon på Friends (förlåt, Strawberry) Arena. Mark my words.