Så slutar Game of Thrones – 4 teorier du inte hört förut

Bran avslöjas som dubbelagent

Så långt tillbaka som någon kan minnas har Bran Stark varit 1. skitjobbig och 2. meningslös. För varje ny säsong har vi räknat med att hans psykotiska spiritualistsvammel ska ge någon form av utdelning, men det enda han hittills lyckats med är att bli puttad från ett fönster och få publikfavoriten Hodor dödad av en dörr. Nice work, KORPFJANT. I de senaste avsnitten har Bran överträffat sig själv i konsten att vara ett irritationsmoment när han bestämt sig för att hans bidrag till århundradets viktigaste fight ska vara att stirra på folk på ett överlägset/creepy/korpfjantigt sätt.

Vid det här laget tror jag därför inte att någon skulle bli förvånad om det visade sig att Bran i själva verket är utsänd av Cersei för att i egenskap av patologisk energitjuv suga livslusten ur motståndarna, en efter en. Faktum är att det scenariot vore klart bättre för hans varumärke, eftersom han då faktiskt skulle ha lyckats åstadkomma något. Hälften av alla i Winterfell är ju trots allt döda.

Ghost blir lord av Winterfell

Om det är något vi kan enas om så är det att ingen kan enas i Game of Thrones. Särskilt uppe i norr, som vid det här laget består av ett före detta slott och några kalla getter, är det ett oavbrutet gnabbande om vem som ska få äran att styra över det stelfrusna eländet. Snarare än den nobla samling skarpa sinnen som det anrika huset Stark borde vara, framstår det mer och mer som huset i Americas Next Top Model när någon glömt skruva på korken på lightläsken. Så för att göra det enkelt för sig själva kanske de inte ska välja en människa att styra överhuvudtaget? Att alla älskar hundar är en universell sanning som borde gälla även i Westeros, och Jons hittills så brottsligt outnyttjade varg Ghost skulle garanterat vara en mindre fåraktig och mer strategisk general än sin namne. Dessutom är han både vit och attraktiv så han uppfyller ju ändå seriens kriterier för en tänkbar ledare. 

Daenerys sista drake blir förkyld och dör

Här har vi invaggats i tron att drakar ska vara svåra att slåss mot? Not so! Tydligen finns det en rad enkla sätt att ta ner dem på jorden, som att göra dem till isglass eller att ”uppfinna” ett armborst vars enda unika feature är att vara något större än redan existerande armborst. All hype och random fancy flygande har i själva verket varit en (bokstavlig) rökridå för att dölja att de stackars krakarna är lika bräckliga som det manliga egot. Med den här takten är det bara en tidsfråga innan Danys enda kvarvarande drakbarn drabbas av typ tandvärk, rethosta, eller mjäll och dör odramatiskt off-screen.

Den onda sidan ger upp

Om den här serien tidigare jobbade mycket med gråskalor så kan vi lugnt konstatera att den inte gör det längre. Medan samtliga goda, halvgoda eller ens mikroskopiskt goda karaktärer leker klassåterträff i Winterfell, har makten i King’s Landing utvecklats till ett skräckkabinett som skulle skrämma Dr. Frankenstein. Cersei är alltid Cersei, och vid sin sida har hon alltså dels rödögde (aldrig ett bra tecken) zombieknekten Gregor Clegane, vars anatomi jag efter fyra säsonger fortfarande inte förstår mig på. Är halsen för kort för kroppen? Är det huvudet som är för litet? Saknar han panna?! Jag ger upp. Sen har vi såklart själva orsaken till den föregående, erhm, ”situationen”, nämligen lismande dödsdoktorn Qyburn som är så nära ren ondska man kan komma i fast form. Och så Euron Greyjoy, som ser ut som att han precis blivit utkastad från en dansk porrfilmsinspelning på 70-talet för att han helt enkelt är för äcklig. 

De flesta som deltar i ett krig brukar anse att deras egen sida har rätt (det är liksom själva poängen), men med dessa bundsförvanter borde det räcka med att de tittar sig omkring för att inse att they, in fact, are the baddies. Och bara lägga ner.

Av: Adrianna Jalming