Nadja Evelina: ”När man är lyckligt kär har man inte så mycket tid att skriva om det”

Nadja: SKÅL!

Soraya: SKÅL! Hur är läget?

– Det är bra! Jag har suttit och klippt en video fram tills tio minuter innan jag skulle åka hit.

Åh! Till vilken låt då?

– Det var en albumteaser som ligger uppe nu.

Jaaa, det var den du la upp på Instagram nyss.

– Precis. Den var typ färdigklippt men allt exporterande tar så himla lång tid. Så jag känner mig lite jagad, men väldigt glad!

Det såg väldigt fint ut. Den fick en like.

– Åh, tack. Hur mår du?

Jag mår bra! Jag hamnade i ett konstigt rabbithole på Reddit idag. Jag har aldrig varit en person som är inne på Reddit, jag har aldrig fattat grejen men idag…

– Nä, samma, jag har ingen aning. Jag vet vad det är men inget mer.

Idag så fick jag ett infall och tänkte “fan, är inte incels rätt intressanta, ändå?” Så jag gick in på deras lilla community där.

– Nej, du skojar! Sluta! Fy! Åh gud…

Det är nog det mest skärrande jag gjort.

Hahahah.

Jag har alltså suttit hela dagen på min takterrass och maniskt scrollat igenom helt sjuka posts.

– Men asså, är det värt? För jag är också jättenyfiken på det där.

Jag trodde det skulle vara lite ASG-roligt, typ. Men man blir mörkrädd. De här människorna hatar kvinnor. Och de hatar sig själva, så otroligt mycket.

– Det är väl det som är typ det värsta? Det går inåt och sen går det utåt och blir farligt.

Precis. Så jag vet inte hur jag mår. Jag är skakad, det är jag.

– Incels asså… det är så jävla hemskt. Det finns så otroligt mycket jobbigt på internet. Blir ledsen.

Det är vad jag gjort idag, i alla fall.

– Haha, jag kollade på din Instastory från din takterrass och det såg ändå jävligt soft ut.

Apropå sorgliga grejer, jag hittade din musik för drygt ett år sen när jag var otroligt olyckligt förälskad. Och jag fastnade för den då det bästa jag vet är att grotta ner mig i olycklig kärlek.

– JA! DO RELATE!

Jag är beroende av olycklig kärlek. Det är väl det många av dina släppta låtar avhandlar?

– Jag är verkligen också sån. Det är ju en deppig och tråkig känsla men det är också en göttig känsla. Det är så jävla konstigt.

Det är som människor som blir beroende av depression.

– Va? Vadå?

Det är typ ett psykologiskt fenomen att man kan känna sig så trygg i sin depression att man inte vill ta sig ur den.

– Men oj… nej. Också jättehemskt.

Herregud, här kommer jag med massa hemskheter på vårens soligaste dag.

– Hahahaha, eller hur! En sån kontrast. Jag kom ut till Mariatorget och ba “gud… Stockholm har vaknat! Det vänder verkligen från en dag till en annan.

Masspsykos. Jag kunde få ångest förut för att fint väder gör att man känner sig tvungen att vara ute. Kan du känna så också?

– Jaaa… både och tror jag. Jag gillar att hålla på med mitt och vara själv. Det beror på mitt mode, hur bra man mår och så.

Hela förra sommaren var bara panik för mig. När jag väl kände att jag ville stanna hemma och spela tv-spel fick jag ångest för att jag borde vara ute. Det känns otroligt svenskt.

– Verkligen. Jag kan också få det. När man sitter inne och alla andra är ute är en konstig känsla.

Men väder är bara väder.

– Väder är bara väder! Fuck väder!

Det är bara moln.

– Men vad spelar du för tv-spel!?

Typ spel som Witcher 3, Assassin’s Creed, Horizon Zero Dawn.

– Det är sååå utanför min zon, haha.

Vad spelar du för tv-spel?

– Jag spelade mycket Wii ett tag. Jag sparade ihop till Super Mario Galaxy när jag var tretton och bara satt och nördade. Så jävla mysigt, liksom. Nu spelar jag inte så mycket.

Men du, jag har sett på Instagram att vi har en del gemensamma vänner?

– Jaaaa!

Typ Mira Aasma?

– Jag pratade i telefon med en kompis innan och berättade att vi skulle ses. Och hon svarade “åh, är det den Soraya som Mira känner?”

Vem pratade du med?!

– Sofia Ahnborg!

Jag tror jag träffat henne! Jag är den Soraya. Vi har massa gemensamma vänner.

– Men är du från Göteborg?

Haha, nej, inte alls. Jag har bara hamnat i den Göteborgs-klicken på nått sätt. Känner du dem från Göteborg?

– Nej, men när jag och Mira var ihop, eller nej, hahaha, ihop var vi inte. Vi var med i Musikdirekt samtidigt när vi var kids. Det är som en musiktävling för ungdomar där man kan spela i band och så. Vi båda hamnade i final, vi var från olika län, och då sågs vi lite då. Sen flyttade vi båda till Stockholm och då hängde vi någon gång. Sen flyttade Mira ihop med min bästa vän Sofia. Det är så jävla konstigt, jag och Sofia träffades på ett mingel. Så jävla random. Du vet ett sånt där songwriting-mingel. Sen började vi hänga.

Stockholm är så litet.

– Jag älskar det. Det är så underbart.

Du är den första personen jag träffat som älskar att Stockholm är så litet.

– Hahaha, men är du från Stockholm?

Från Södermalm till och med.

– Stockholm born and raised. Då fattar jag att det blir lite klaustrofobiskt. Jag växte upp i Bollnäs och det är litet på ett sätt som är helt absurt. Där går man ut på stan och träffar verkligen alla. Det tog ett tag innan jag kunde känna mig hemma i Stockholm just för att det kändes så stort i jämförelse. Så varje gång jag träffade någon jag kände så kände jag “yeah!”. Nu har det varit så i några år så nu känner jag mig verkligen hemma.

Vad skönt! Hur länge har du bott i Stockholm?

– Typ tre år.

Hur länge har jag bott i Stockholm? Eller ja, fan va dum jag är. Hela mitt liv. Det som händer då är ju att bland de som man stöter på är människor man kände för väldigt länge sen.

– Människor från en svunnen tid.

Precis. Det kan vara lite jobbigt. Kan du känna att du plötsligt blir personen som du var när du träffar, till exempel, gamla klasskamrater från Bollnäs?

– Gud ja, verkligen. Jag var en liten besserwisser i skolan, satt längst fram och hyschade på alla, hahaha. Sen skedde det ett skifte när jag blev intresserad av andra grejer. Jag blev lite mer laid back.

Apropå Stockholm. Du skriver mycket om Stockholm.

– Japp. Haha.

I en intervju blev du utfrågad om att du skriver mycket om Stockholm. Då nämnde du till exempel Hjalmar Söderberg och hans Stockholmsskildringar. Har du läst något av honom?

– Något, en bok. Jag är inte så nördig med det. Jag pluggade någon litteraturkurs och då läste vi honom. Han var den första jag kom på då i det sammanhanget. Det finns många författare som skriver sånt.

Typ Per Anders Fogelström?

– Inte läst!

Asså. Nadja. Jag ÄLSKAR Stockholmsskildringar.

JA! Vad nice! Då kan du ge mig tips!

Du skulle inte sagt så.

– Hahahahah.

Jag älskar när folk frågar om tips om det här, jag är som ett bibliotek gällande Stockholms historia. Per Anders Fogelströms böcker är… Recommend, recommend.

– Är inte de böckerna lite tråkiga? Jag försökte läsa de en gång men det gick inte.

Finns det någon som gör Bollnässkildringar?

– Hahah, nja. Det finns typ ingenting. Jag pratade med en kompis om att P.O. Tidholm gjort en antologi om Hälsingland då han är uppvuxen där. Då nämner han Bollnäs två gånger, det kanske är två sidor text sammanlagt. Och vi ba… vi blev helt galna. Han beskriver det väldigt fint, och man kände liksom… I’ve been there! En väldigt rare känsla på något vis, för det händer inte så ofta.

Ja… vad händer i Bollnäs?

– *Bryter ihop* Hahahaha, vänta! *plockar upp telefonen* Kolla här *visar en bild på telefonen* Vad händer i Bollnäs? Hahahah.

Hahahaha, åh! “Det händer i Bollnäs!”

– Det är Bollnäs slogan, “Det händer i Bollnäs!” hahaha. Jag tycker det är nice att vara där nu när jag inte bor där. Jag har all min familj och släkt där, för de flesta bor kvar. Nu är det ett safe space. Komma hem och hänga i skogen, hänga med min brorsa och mina föräldrar.

Du har en brorsa?

– Och en lillasyster.

Vad är åldersskillnaden?

– Min syster är född -97 och min bror -92. Jag är född -95.

Oj, då är ni rätt nära i ålder. Är ni bra vänner då?

– Jag och min syrra har alltid varit supertighta. Jag och min brorsa har hittat varann på senare år, men jag har alltid sett upp till honom. Jag och min syster bråkade mycket när vi var yngre, just för att vi var så tighta.

Jag och min bror, som är två och ett halvt år yngre än mig, var också bästa vänner när vi var små. Men vår mamma hade även en legitim oro över att vi skulle döda varandra.

– Oj! Slogs ni brutalt?

Jag kastade en golvlampa på honom en gång. Att vi har hälsan och är vid liv är en bedrift. Nu när vi pratar om barndom – du älskar Mumin, eller hur?

– Ja! Det gick ju på TV varje lördag morgon och vi satt alltid och tittade på det tillsammans när vi var små. Det var så jävla nice. Så himla stark berättelse. Det är så många karaktärer som… Har du läst böckerna?

Nä.

– De är ännu bättre. Det finns ett jävla djup. Tove var fan ett jävla geni.

Har du läst något annat hon skrivit?

– Jaa… men jag fastnade inte för det lika mycket.

Jag veeet… Det känns som om alla i litteratursfären tycker hon är the GOAT. Så jag försökte läsa en novellsamling men jag tyckte inte det var så bra. Jag har undrat om det är jag som är dum då…

– Classic känsla! Do relate!

Vad skönt. Då är det vi två mot litteratursfären. Har du läst Egenmäktigt förfarande apropå olycklig kärlek?

– Ja! Så jävla underbar historia… Att hon huvudkaraktären bara går all in och psykar ur totalt. Men man relaterar ju mycket till sig själv och vill att hon ska skärpa sig. Man kan inte stå för det beteendet.

Ja, det är otroligt skämmig igenkänning. Man vill inte känna igen sig, det är smärtsam läsning.

– Men han Hugo är fan ett as. Det ska han ha.

Men är inte alla killar så?

– Njaa… många.

Just det här med att hålla någon på kroken fast man inte har något egentligt intresse.

– Det finns de som är jävligt bra på det. Men det har man ju gjort själv.

Hundra procent. Men det känns bättre att säga att det är snubbigt beteende. Har du skrivit om lycklig kärlek?

– Det kommer två låtar om det på plattan. Det första spåret handlar om det.

Du?

– Ja. Det är typ den.

Är det svårare att skriva lyckliga kärlekslåtar än ledsna?

– Jag tror det. Det är lättare att det blir lökigt. När man är lyckligt kär har man inte så mycket tid att skriva om det. Då är man ju uppe i det. Då får man sätta sig efteråt och rannsaka hur man känner. Man går ju typ in i en psykos, hahahah. Jag är en sån som blir jätteförälskad jättesnabbt.

Tycker du det är en styrka eller en svaghet?

– Både och, tror jag. Man får passa på och känna saker medan man lever! Hahahaha, så jävla töntigt. Jag skulle inte vilja vara utan det. Jag tror att jag är en sån som känner mycket generellt. Du då?

Jajajaja. Hundra procent. Hela jag är bara ett känslosvall. Jag är kräfta.

– Hahahaha. Bra tecken! Identifierar du dig starkt med det?

Asså… jag tror inte riktigt på astrologi. Men ja… Jag är ju väldigt kräftig. Alla main traits är väldigt jag.

– Typ, känslomässig?

Väldigt känslomässig, humörsvängningar, har nära vänskapskretsar och så. Men sen så är kräftor också väldigt introverta och blyga. Det är ju inte jag alls. Vad är du?

– Skorpion.

Åh, nej.

– Hahahahah, åh nej! Det är nu du avbryter intervjun och går härifrån!

Hahahaha.

– Hejdå! Nej men, det känns som om alla beskrivningar säger typ, PASSIONATE! DARK! PSYCHO! Man ba… aja… okej?

Hahahaha, identifierar du dig med det?

– Inte så värst asså. Vissa grejer är allmängiltiga, så alla kan relatera. Men jag känner mig inte jättepsycho… Classic psycho trait att säga “jag är inte psycho!”

Hahahaha. Det här kanske är en lite konstig fråga… men Fuck Marry Kill…

– JA! KÖR! VA KUL!

Snusmumriken, Lilla My och Mumin.

– Haaah, oj… nämen oj… Asså Mumin får gå. Sorry.

DÖDAR DU MUMIN?

– Men snälla. Han är lite dum. Jag ligger med Snusmumriken.

Gifter du dig med Lilla MY?!

– Men hon är ju rolig!

Jag tror hon skulle vara ett djur i sängen.

– Hahahahaha. Då får man ju tänka att hon är i vuxen ålder! Det här blir jättekonstigt!

Är hon ett barn? Oj. Då får man ju inte säga så. Jag tar tillbaka det.

– Men Gud… Men Snusmumriken är ju alla killar man någonsin legat med. Han är hemma ibland när det passar, sen drar han och så är han borta hela året, hahahaha. HEJDÅ!

*Bryter ihop*

– Mumin ba “kom tillbaka!” och Snusmumriken ba “jag kommer till våren.”

Till våren också! Kommer ut till våren och sommaren för att lattja runt lite, hahaha. Äkta snubbe.

– Japp. Försvinner sen. Hejdå.

Vad stör dig mest i hela världen just nu, förutom Snusmumriken?

– Oj… bra fråga… Hahaha, så himla bra fråga… Jag borde ha något på lager, man stör sig alltid på nånting.

Incels.

– Hahaha, ja. Stackars alltså. Jag tycker så jävla synd om dem.

Men det får man ju inte. De är sjuka i huvudet.

– Man får ju det!

Det här är människor som tycker att kvinnor bör tycka om att bli våldtagna.

– Okej. Det är ju sjukt. Men det känns som om det är ett uttryck för en sån jävla ensamhet och ledsenhet. Fan, jag tycker verkligen synd om dem. Men de är jävligt vidriga. Vidrig kultur.