Lollapalooza dag 2 & 3 – så bra var spelningarna

Hov1 3,5/5

Solen gassar på när Hov1 intar Bay Stage under Lollapaloozas andra dag. Under den närmsta timmen fullkomligt exploderar bandet på scenen – eller ja, i alla fall hälften av dem. Ludwig Kronstrand och Dante Lindhe hoppar runt som duracellkaniner medan Noel Flike mest vandrar runt på scenen. Det rubbar något illusionen av ett tight band, men något som är tydligt är att alla bandmedlemmarna inklusive producenten och DJ:n Axel Liljefors Jansson älskar att stå på scen. Det är ett enkelt framträdande med minimalt fokus på effekter, utan det är bandet och låtarna som ska stå i fokus. Stämningen verkar sjunka något när Ludwig kör något mellanspel på en liten synth med rösteffekter, ingen verkar riktigt fatta vad som händer. Men han plockar upp publiken snabbt efter och det är just Ludwig som lyser starkast under hela setet. Personligen lyssnar jag inte på Hov1 men under vissa låtar värker det till i hjärtat när de sjunger om brustna hjärtan och längtan. Då gör man ändå något rätt.

The 1975 5/5

The 1975 är en av vår tids bästa liveband, något de bevisar om och om igen. Jag dansade mig igenom hela spelningen, skrek och fick rysningar. Hela tiden med ett leende på läpparna. Matt Healy är den perfekta frontmannen – charmig, lagom kaxig och med en röst som kan gå från att vara sammetslen till hest skrikande när det behövs. Han dansar runt på scenen med en cigarett i mungipan och får publiken att skratta i varje mellansnack. Han har oss alla i sitt grepp under hela timmen. Addera helt fantastiska visuals – jag tycker personligen att The 1975 har de absolut vackraste bildshowerna – och vi har en nästintill felfri konsert.

The Hives 5/5

Det är svårt att inte ryckas med i känslan av att man får uppleva något alldeles speciellt när man ser The Hives, det kultförklarade bandet från Fagersta med Howlin’ Pelle i spetsen. De inleder konserten med Walk Idiot Walk och folk bokstavligen springer skrikandes till scenen. Det här är rocklegender, det känner man redan från första gitarriffet. I sina signaturkostymer fullkomligt förgör de scenen – i positiv bemärkelse. Och det finns ingen i hela Svea rike som är så bra på mellansnack som Howlin’ Pelle. Han inleder med att säga “Jag gillar mina festivaler som jag gillar min champagne – jävligt torra och jävligt dyra” för att sen berätta om hur nästa låt handlar om hur otroligt cool han är. Till skillnad från gårdagens slappa arrogans från Junior Brielle som föll platt inför publiken så äter vi alla upp The Hives kaxighet med hull och hår. Skillnaden mellan de ligger i att The Hives gör det så fullkomligt – vid ett tillfälle tar Howlin’ Pelle fram en kam och börjar kamma håret och samtidigt som applåderna och ropen dånar över Gärdet säger han “Precis. Jag behöver bara kamma håret så applåderar ni mer än för alla andra artister.” Det blir inget halvdant för allt är ett välplanerat skådespel.

Svetten dryper genom bandets kostymer medan Howlin’ Pelle stage divear, hoppar från avsatser, oavbrutet skriker och hetsar. Hur man uppnår den nivån av energi är bortom mig – min vän sa att de måste ha druckit fyra koppar kaffe och dragit fyra linor ladd. Hur de än lyckas med konststycket att hålla igång från start till slut så älskar jag det.

Laleh 3/5 

Konserten inleds med att Annah Björk läser högt för publiken om Laleh ur sin bok “Ni måste flytta på er”. Laleh målas direkt upp som den superproducent hon är, den superstjärna hon är, och vi alla hurrar när Björk proklamerar att det är dags för Laleh och hennes medsystrar att krossa Boys’ Club och riva strukturerna inom musikbranschen. Det hade varit genialiskt att inleda på detta vis om inte illusionen av den starka Laleh hade brutits så fort hon kom in på scen. Det ligger något oerhört blygt över henne under de första tjugo minuterna och det verkar som om hon osäkert känner sig fram på scenen. Det är när hon börjar sjunga sina svenska låtar som det lossnar – och plötsligt lyser hon ikapp med solnedgången över Gärdet. Tyvärr verkar de där tjugo första minuterna ha tagit ut sin rätt – publiken verkar inte riktigt återhämta sig och något som hade kunnat vara ett av de starkare framträdanden blir tyvärr rätt bortglömt bland dagens fullpoängare.

Foo Fighters 3/5 

Dave Grohl och hans band Foo Fighters är definitionen av rocklegender. Det är hårda gitarriff, det är starka trummor och det är helt fantastisk skriksång. Några låtar in i konserten skriker Grohl ut “Come on Lollapalooza, you motherfuckers! I didn’t come to fuck around, I came to play rock and roll.” och låt mig säga detta – han kom verkligen inte för att fuck around. Precis som med The Hives förstår jag inte hur man kan hålla uppe den nivån av energi i över två timmar. Spelningens höjdpunkt kom när Grohl berättade om hur han bröt benet under sitt framträdande på Ullevi i Göteborg för några år sedan men ändå fortsatte konserten – något som blev en världsnyhet. Han dedikerar sedan klassikern My Hero till läkaren Johan som följde med upp på scen och hjälpte honom avsluta konserten trots det brutna benet. Mitt i låten så dyker plötsligt Johan upp i publiken och Grohl vrålar att han måste komma upp på scen. Sagt och gjort, läkaren Johan crowdsurfar upp på scenen och sjunger tillsammans med Foo Fighters resten av låten. Även grundaren av Lollapalooza, Perry Farrell från Jane’s Addiction, gästade scenen och rev av en låt.

Tyvärr blir betyget något lägre för Foo Fighters på grund av att konserten inte kändes särskilt tillgänglig, vilket en festivalkonsert faktiskt måste vara. Den var till för fansen, inte festivalbesökarna. Och även om jag var ett inbitet Foo Fighters-fan i mina tonår måste jag säga att även mitt tålamod tryter under de långa instrumentala inslagen.

Markus Krunegård, 3/5

Det är alltid 100% festivalkänsla när Markus Krunegård spelar. Ingen festival utan Krunis, så är det bara. Hela publiken bara står och myser, hoppar och tjoar medan Krunegård skriker sig hes, så pass att rösten faktiskt ger med sig ett par gånger och han ursäktande säger “Oj, där kom jag in i målbrottet.” Men det är en blygsam skara som samlats framför scenen om man jämför med hans spelning på Way Out West i fjol. Men skam den som ger sig, Krunegård kör på och berättar att istället för laser, eld och dansare så har han med sig sitt piano som han byggt själv. Ingen är förvånad. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag älskar att under hans konserter plötsligt transporteras tillbaka till 2008, cigg på en parkbänk och svarta converse. Tyvärr känns setet något stressat och alldeles för kort. Stämningen är som bäst under Askan är den bästa jorden som får pampig allsång och jag skriker mig hes medan min vän förbryllat utbrister “Du är verkligen ett fan, va?”

Jacob Banks 4/5 

Här har vi en artist som verkligen förtjänar bättre. Publiken är gles och solen gassar obarmhärtigt ner över Gärdet när Jacob Banks går på. Spontant tänker jag att scenen är alldeles för stor för honom men ack, så fel jag hade. Hans one-of-a-kind-röst fyller varenda centimeter av scenen och runtom mig samlas fler och fler efter att ha hört hans kraftfulla stämma. Även här är setet något stressat och jag hade gärna sett honom klämma in något långsammare i stil med Slow Up. Pluspoäng för genidraget att köra en cover på Coldplays Fix You.

Tove Styrke 3,5/5 

Det första som slår mig är hur sjukt det är att Tove Styrke är en svensk artist som började sin karriär i Idol som den blyga tjejen som blommade ut. Det står nämligen star quality skrivet över hela henne. Även hon får kämpa i värmen men hon gör det utan problem. Det tar ett tag för konserten att verkligen ta fart, det är först vid Changed My Mind 30 minuter in i spelningen som det tar fart och blir riktigt bra. Problemet här kan vara att hennes musik är svår live – som min vän sa så är meningen med hennes musik att den inte ska “slå”. Man kan inte riktigt stå till men inte heller dansa. En konsert som hade passat perfekt på Stay Out West men inte riktigt håller hela vägen på Lollapalooza.

MØ 5/5

Danska stjärnskottet MØ inleder spelningen nere vid publiken, och det sätter på något vis tonen för resten av konserten. Det känns som om hon spenderar mer tid nere i publikhavet än uppe på scenen och jag älskar det. Hela hennes set är en explosion av glädje och energi. Det ser ut som att hon har minst lika kul som alla vi andra. Hon lyckas med konststycket att få pampig dansmusik att låta minst lika bra live med ett band, det serveras hit på hit på hit på hit. Har hon något annat än hits? Till min stora förtjusning spelar hon gamla favoriter som Pilgrims blandat med samarbeten, till exempel Get it Right som hon gjorde med Diplo. Hon hoppar som avslut rakt ner i publiken och kör en crowd surf. Det blir aldrig tråkigt, hon tappar aldrig taget, och varenda person går därifrån med en wow-känsla i kroppen.

Lykke Li 5/5

Lykke Li är i sin bästa form någonsin. Om MØ var en explosion av energi och glädje är Lykke Li en välsmord maskin där varje steg är uttänkt och välplanerat. Och det funkar. Det känns aldrig mekaniskt, det känns aldrig påklistrat. Tillsammans med sitt band och sin körare levererar hon vad som borde ha varit avslutningen av konserten – för det borde hon fått göra, stänga skiten. Det finns liksom inget som kan toppa henne. Den koreograferade dansen med körare, stämmorna i deep end, och avslutningen med I Follow Rivers i solnedgången vinner tredje dagen.