Lollapalooza dag 1: här är artisterna som lyckades och misslyckades

Lollapalooza, en av världens största festivaler, kickade igång årets första stora sommarfestival på Gärdet i Stockholm igår. Den första dagen bjöd på gassande sol, fantastiska framträdanden och en riktigt bra start för helgens härjeri. VeckoRevyns musikredaktör Soraya Bay är på plats och rapporterar om vilka artister som varit bäst – och vilka som inte riktigt nått mål.

Junior Brielle, 2,5/5

Festivalens första konsert på är signerad Junior Brielle, och att spela 13.30 på en fredag innan allas semester kommit igång visar sig vara en utmaning. De inleder med sin absolut största hit Love vilket förvirrar mig något. Väntar man inte till slutet med att riva av det bästa man har i arsenalen? Jag kan inget annat än dra slutsatsen att de gör det i ett försök att locka mer människor till scenen. Men det är inte helt folktomt. En skara nyfikna besökare och hängivna fans har samlats men tyvärr gör publiken inte Junior Brielle några tjänster. De är mer som en grupp zombies än festivalbesökare. Det svajas knappt ens fram och tillbaka, och när sångaren Gabriel Röhdin försöker dra igång allsång till Säg Aldrig Ditt Namn ekar det tyst över Bay Stage. Mellansnacken blir till något försök till skämt som verkar falla platt. De kämpar. Problemet kan ligga i just det faktum att deras musik nästan kräver en mörk höstkväll, en stark ljusshow och en något äldre publik.

De lyckas ändå leverera en bra konsert och har ett bra set för att endast ha varit aktiva i lite över ett år. De starkaste ögonblicken är när Gabriel drar fram ett munspel och river av VM94, och när bandet som backar bröderna får visa vad de verkligen går för musikaliskt. Konserten avslutas med att Gabriel helt plötsligt fräser “Aa, vi får inte spela mer. Hatar den här festivalen.” och sen går de helt sonika av. Publiken står lite förvirrat kvar men skingras snart. En svajjig konsert från början till slut men som ändå levererar det man kan förvänta sig vid den tiden på dagen. Jag är helt övertygad om att konserten hade varit bättre om Junior Brielle hade fått bättre förutsättningar, för de förtjänar bättre.

Imenella, 5/5

Tenstas självutnämnda Veronica Maggio blir den som höjer pulsen på festivalen sekunden hon kommer ut på scenen. Imenella inleder med låtar från EP:n TRO och backas upp av dansarna från hennes crew Unruly – en vinnande kombination. Det här blir ingen vanlig spelning utan en blandning av konsert, DJ-set från Rut Roos och dansuppvisning. Hela setet flyter på nästan helt oavbrutet vilket fungerar fantastiskt bra för en artist med en tunnare låtlista. Det är folkfest och energin är på topp. Bland annat tar hon ut Newkid på scenen som hon kör duetten S/O med och sen kör han sin låt Kate Moss solo medan hon hämtar andan. Publiken äter upp allt med hull och hår och fler och fler tillsluter hela tiden. Hon må bara vara festivalens andra akt men hon har helt klart levererat ett av Lollapaloozas bästa framträdanden.

Lamix, 3/5

En självklar uppföljare till Imenella, att lägga de två konserterna efter varandra är ett genidrag. Lamix går ut på samma scen 15 minuter senare och om det är något han vet hur man gör så är det att hypea upp en publik. Han rusar fram och tillbaka på scen och hoppar runt samtidigt som pyrotekniken går varm bakom honom. Här har vi kvällens första riktiga kavalkad av gäster, bland annat gästas han av Jireel, Victor Leksell och Ant Wan som alla driver upp energinivån. Sången och musiken är kanske inte på topp hela tiden, det låter ofta skrikigt och autotunen ligger lite konstigt, men det stör inte konserten för här handlar det om något annat än vocals som ligger på världsnivå. Man förväntar sig hype och fest och det är precis vad han ger oss i publiken. Det är tydligt att Sveriges största från och med nu är våra hip hop-artister.

BROCKHAMPTON, 4/5

Jag ska vara ärlig, jag har aldrig aktivt lyssnat på BROCKHAMPTON. Men det hindrar inte mig från att alltid besöka deras spelningar på festival. Om man vill dansa och mosha finns det inget bättre band att se än dem. Jag blir alltid lika förvånad över hur sex artister som hela tiden är på scen samtidigt kan få ett set att kännas så tight och koordinerat. Klockan är bara sex och solen står fortfarande högt på himlen men det hindrar inte BROCKHAMPTON från att ge allt och studsa runt som galningar i sina silvriga jumpsuits. Jag förväntar mig alltid att bli underhållen på deras spelningar och de har hittills aldrig svikit mig.

BILLIE EILISH, 5/5

En av festivalens absolut största dragplåster är 17-åriga stjärnskottet Billie Eilish. Hon är först ut som headliner och redan innan spelningen börjar böljar publiken över hela Gärdet. Varenda kotte är vid Tower Stage för att se henne. När hon kommer ut ställer hon sig tyst mitt på scen och publikhavet vrålar. Det är kraften hon besitter. Hon inleder med Bad Guy från debutalbumet When We All Fall Asleep Where Do We Go? och inledningsvis är ljudet på hennes mikrofon för lågt för att kunna överrösta publikens allsång. Men det sänker inte konserten för en enda sekund. Inte ens när hennes medhörsel försvinner och hon panikslaget försöker hålla igång publiken samtidigt som teknikerna frenetiskt försöker lösa problemet så tappar hon varken energin eller publiken. Det är som om hon fötts till att stå på scen. Konserten är bättre än den mer intima spelningen hon gjorde på Fryshuset i februari och det är tydligt att Billie Eilish är menad att stå på världens största scener. Inte ens i de många långsamma låtarna tappar hon, vilket artister ofta gör på festival. Hennes änglalika röst, genuina person och lekfulla scennärvaro skjuter denna spelning direkt till dagens absolut bästa. Vid näst sista låten when the party’s over ber hon alla att vara närvarande i ögonblicket, hon vill att vi ska känna och komma ihåg att vi är där tillsammans och upplever det med henne, varesig man hatar det eller älskar det. Och det är när hon sitter där på en pall, bland tusentals besökare, och med total kontroll sjunger en av sina absolut lugnaste och finaste låtar som vi alla förstår att vi varit med om något alldeles speciellt ikväll.