I tio år arbetade Jasmine Kara på strippklubbar runt om i USA, England och Sverige – allt för att finansiera drömmen om ett skivkontrakt. Nu har drömmen gått i uppfyllelse, men priset hon fått betala är högt.
– När jag slutade inom strippindustrin för över två år sedan fick jag hjärnspöken och flashbacks. Jag hade svårt att somna, drömde mardrömmar och fick minnesluckor. Mer
Varför väljer en målinriktad 18-åring från en trygg familj i Örebro att ta klivet in i en strippklubb i New York? Vad är det som gör att hon stannar kvar i strippbranschen under tio år och i en miljö där hon utsätts för våldtäkter och grovt våld? Samtidigt som hon försöker slå igenom som artist? Svaret är inte enkelt. Det är inte svart eller vitt. I sin nya bok, Den mörka scenen: Mitt hemliga dubbelliv, blottlägger Jasmine Kara de krafter som drev henne till att leva ett liv långt från glamour och stjärnglans.
– Lärare och pedofiler var mina främsta klienter. De var faktiskt värst, säger Jasmine Kara och ser äcklad ut.
Vi sitter på Café Ritorno vid Vasaparken i Stockholm. Hon sitter lutad över en stor tallrik köttbullar med potatis och lingonsylt. Hon äter med god aptit. Hon är som alltid starkt sminkad, vänlig och flickaktigt glad och helt utan dålig attityd. Liten till växten, som en tolvåring: 147 centimeter. När vi kramas är jag rädd att skada henne. Hon har armar som kycklingvingar.
– De flesta av mina klienter var våldsamma. ”Dig är det lätt att ta sönder” kunde de säga, berättar Jasmine och fortsätter:
– Jag är petite och har på i stort sett alla strippklubbar jag arbetat på dragit till mig just våldsamma och perversa kunder. De storväxta. Långa tjejer som var mina kollegor fick däremot påhälsningar av män som gav dem respekt och var mer åt det ödmjuka hållet.
Vi sitter idag framför varandra med anledning av boken som hon började skriva på redan år 2007. Då anlände hon som 18-åring till USA för att knacka dörr hos skivbolag och jaga skivkontrakt. I sökandet efter vilket brödjobb som helst som kunde ge pengar till mat, hyra och uppehälle fick hon kontakt med en manager vid en strippklubb i New York. När hon började föra dagboksanteckningar var tanken att hon i framtiden skulle ge ut dokumentet under pseudonym.
”Woody (en kund på strippklubben som jobbade som lärare red. anm.) var en psykopat utan gränser. Han skulle nog lätt kunna döda någon på det mest brutala sätt man kunde tänka sig. Liksom bara på det faktum att han tordes vara våldsam mot hjälplösa artonåriga tjejer på en strippklubb och hans icke rumsrena fantasier om sina elever som ofta innehöll brutal förnedring och som han kunde berätta om helt utan skam. Det var som om han njöt av det. Att göra illa unga tjejer, förnedra dem och kanske till och med om han fått chansen, döda dem?”
Minnesanteckning från 2007, året då 18-åriga Karolina Khatib-nia från Örebro över en natt blir Jasmine Kara, en blivande artist i behov av pengar för att kunna fortsätta satsa på musiken.
– Men, det är viktigt för mig att inte döma alla män och att inte släppa boken för att peka ut någon, understryker Jasmine flera gånger.
Hon har gått vidare och förlåtit alla, nu måste hon bara försöka förlåta sig själv.
– När jag slutade inom strippindustrin för över två år sedan fick jag hjärnspöken och flashbacks. Jag hade svårt att somna, drömde mardrömmar och fick minnesluckor.
– På tunnelbanan fick jag för mig att män förföljde mig. Mitt psyke var sjukt!
Det var då hon själv kontaktade psykiatrin i Alvik utanför Stockholm, för att få hjälp eller en ordentlig utredning.
I tonåren hade hon ett förhållande med en skolkamrat, i vilken hon blev fysiskt och psykiskt misshandlad.
– Han var en bad boy och jag sökte redan då efter kickar och spänning i tillvaron, säger hon.
Till slut försökte hon begå självmord i hemmet, men räddades av sin mamma i sista sekund.
– På avdelning fem inne på psyket var det en vårdare som en dag kom till mig med en gitarr som han hade hittat när han städade ett förråd. Han räckte mig den och bad mig spela.
Där fick hon livslusten och skapandet tillbaka. Musiken blev snabbt det hon levde för.
Hon beskriver sin uppväxt och misshandeln i det destruktiva förhållandet i sin första bok, Hälsa henne att hon ska dö, som kom 2010. I den berättar hon en harmonisk uppväxt som slutar i en säng på psyket, med ärr på såväl armarna som i själen.
När jag hör Jasmine sjunga sin låt Ta mitt hjärta hör jag en mogen kvinnas mörka röst som griper an. När hon sjunger Anita Lindbloms klassiker Sånt är livet eller självskrivna låten Smile är teman som falskhet svek och olycklig kärlek återkommande. Det är rått, mörkt och blodrött och motsatsen till det ungdomliga flickiga i hennes uppenbarelse. Hon är en kvinna med kontraster.
Samtalet pendlar hit och dit, mellan skratt, uppsluppenhet, djupaste allvar och eftertänksamhet. Ibland hör man strippan Jasmine. Ibland är det musikern som talar.
Hon tycker att musikbranschen har svårt att greppa hennes mångsidighet, då hon ger ut musik på svenska, engelska, persiska och spanska.
– Man vill i min bransch gärna placera artister i olika fack. Men jag har aldrig förstått varför man måste hålla sig i ett fack när man kan vara i hela biblioteket, och tala till så många fler genom sitt verktyg, som i mitt fall är musiken?
Vi kommer in på ämnet barn och relationer, nu när hon lämnat de destruktiva åren bakom sig och beslutat sig för att ha Sverige som bas för sitt skapande.
– Nej, jag vill inte skaffa barn. Jag skulle nog oroa mig för mycket och bli en typiskt hönsmamma. Men en hund kanske, någon gång framöver.
Hon blir allvarlig.
– Jag har så mycket i bagaget som tynger ner. Jag måste hela mig själv innan jag går in i en relation. Jag har fortfarande hjärnspöken och måste bli av med dem innan jag vågar satsa på ett förhållande.
Hon hade kunnat få extrajobb inom städ eller restaurang när hon landade i New York. Men behovet av spänning och kickar gjorde att hon nappade på erbjudandet att strippa.
– Det är mestadels dåliga miljöer man vistas i, men ändå är det oerhört svårt att ta sig därifrån. Vissa nätter tjänar man inte en krona eller dollar. Ändå söker man sig tillbaka till det. Jag hade mina tjejer, det var som min andra familj.
Jasmine berättar om ett fyrtiotal kvinnor i olika åldrar som hon arbetat ihop med. De är fortfarande hennes vänner och de har tät kontakt.
– En av tjejerna var alkoholist, tog alltid ett stort glas vodka direkt när hon kom till klubben. Idag är hon helnykterist och arbetar inom en kyrka i USA.
Jasmine Kara berättar med värme i rösten om en kvinnlig manager på strippklubben i New York.
– Hon var som en mamma! På Thanksgiving hade hon lagat mat åt oss tjejer, som vi åt i logen.
Att jobba som strippa i Sverige var helt annorlunda jämfört med att jobba i USA. I USA fanns det alltid vakter i lokalen, och managers ville alltid tjejernas bästa i första hand. Så upplevde i alla fall Jasmine det på de klubbar där hon arbetade. Men i Sverige fanns noll säkerhet och managers tvekade inte inför att pruta ner priset till kunder.
I boken skildrar hon på ett gripande sätt kvinnokollektivet hon arbetat och umgåtts med i USA, England och Sverige. De står i kontrast till berättelserna om männen hon tvingats möta i klubbmörkret.
Efter en incident där en kund försökt kväva henne med en kudde skriver hon i sin dagbok:
”Jag minns att jag i det ögonblicket kom till insikt med att jag alltid måste vara på min vakt. Att aldrig tro att jag är trygg, för faran lurar alltid bakom hörnet och man vet aldrig när den slår till. Jag måste lära mig att försöka urskilja bättre och lära mig slåss på riktigt om det skulle behövas”.
På cafeét där vi är vid intervjutillfället sitter även två äldre män som ritar vykort med olika motiv, med färgglada vaxkritor. Plötsligt räcker de över några vykort till Jasmine med några vänliga ord. Hon blir genuint glad över den spontana gåvan och vi småpratar lite med männen. Hon ser varje människas goda sidor och är inte blyg för spontan kontakt med människor hon möter, trots allt hon varit med om.
Det har alltid funnits en oro i hennes liv, som tagit sig uttryck i ständigt resande, mest i samband med olika gig. På frågan om vad det kringflackande livet betyder svarar hon att hennes ADHD-diagnos troligen ligger till grund för det, till viss del.
– Har man ADHD tröttnar man snabbt. Man vill ha kickar hela tiden.
Men alkohol och droger är inte hennes grej.
– Jag är helt fri från alkohol och droger. Det är tack vare musiken. Jag har alltid vetat att det inte skulle funka för mig som artist om jag tog något, musiken är den enda drog jag behöver.
– När jag var ung tonåring, utåtagerande och levde med bad boys, då rökte jag och drack.
Vändningen kom när pappan sänkte ribban för vad som var okej.
– Naturligtvis blev min fina pappa, som också var jättesträng, oerhört arg. Men på psyket sa de till honom att han måste lätta på kraven och tillåta mig vissa saker för att avdramatisera.
Det som var tabu löste sig genom att pappan vid ett besök på psyket tände en cigarett och rökte ihop med Jasmine. Efter det var det inte så intressant för henne att vara utåtagerande och tuff. Idag är hon och hennes pappa bästa vänner.
Efter att Jasmine lämnat psyket i Örebro tog hennes pappa beslutet att låta sin dotter åka till USA och satsa på en musikkarriär. Jasmines föräldrar har en vanlig bakgrund. Pappan är pensionerad busschaufför från Iran, mamman pensionerad barnsköterska. Systern är lärare, gift och tvåbarnsmamma.
Uppväxten i en stabil familj har gett Jasmine den grundtrygghet som genom åren gjort att hon valt sina egna vägar och sökt sig till stabila kollegor i musikbranschen.
– I LA sitter alla och röker joints i studion, och bara pratar men utan verkstad. I Sverige jobbar folk mer som jag, håller sina ord och tider, förklarar hon.
Alla pengar hon kom över inom strippindustrin gick oavkortat till inspelningar av låtar, musikvideor och tid till att skriva och nå ut med mer musik.
– Musiken var mitt barn! Men min kropp hade inget värde, säger hon och fortsätter:
Ibland dök det upp hela grabbgäng från musikbranschen, som skulle festa på strippklubben. När hon kände igen dem brukade hon springa och gömma sig.
– Jag ville verkligen inte bli igenkänd och kanske sumpa chansen på grund av att jag jobbade där.
Efter flera års slit på strippklubbar, ständiga resor och en ständig kamp för att kunna lansera sin musik, kom genombrottet. Jasmines musik började spelas i radio, hon medverkade i TV4’s Malou efter tio, Lotta på Liseberg och i ett av Irans största TV-program med låten Smile på persiska. Hon medverkade också på flera Pridescener.
”Tanken slog mig alltid när jag såg ut över de där stora publikhaven av människor; ”Tänk om de visste vad jag egentligen gör, att jag i vanliga fall går och plockar upp några dollar från en pytteliten strippscen i New York, halvnaken och lagom bitter. Snacka om kontrast till det här”.’
Ur boken Den mörka scenen: Mitt hemliga dubbelliv av Jasmine Kara
Vissa kvällar, under åren, har Jasmine nollat på klubbarna. Alltså inte tjänat en enda dollar eller krona på att visa upp sig topless och slå undan hårda händer från män som har försökt tafsa. Till slut insåg hon att hon måste göra allt hon kan för att ta sig ur innan strippandet.
Men det är inte förrän ett år efter hon äntligen lyckats sluta som strippa som hon kommer till insikt om vad hon blivit utsatt för och vilken destruktiv miljö hon låtit sig sugas in i.
– Alla måste få välja själva, men jag har tyvärr aldrig mött någon som varit i branschen länge och klarat sig oskadd, det vill säga utan PTSD eller andra otäcka saker, farliga händelser eller droger som förstört livet mer eller mindre.
Något Jasmine tar med sig är det unika systerskapet som växer fram nere i de dunkla osunda källarmiljöerna – vi mot ledningen, vi mot yttervärlden, vi för varandra. På hennes axel sitter idag en tatuering som föreställer en kvinna hon flyktigt mötte i mörkret och valde att ta med sig hem. Ett minne av en tid som nu är över.
Artikel av Susanne Backman
