Det här är ingen kritisk text som siktar på att dissikera och problematisera musikindustrin och dess idoldyrkan, sexism eller ohållbara leverne. Det här en text om Harry Styles, vår frälsare och Gud. Mer
in Kultur
Är Harry Styles en modern Jesus?
”Vill ni att jag ska vänta?” säger han. Frågan är riktad till den 10-tal tjejer stora klunga som befinner sig i mitten av publikhavet på The Forum i LA. De är där för att se sin idol Harry Styles framföra nya skivan Fine Line från början till slut, under en specialspelning som kallas releasefest. Egentligen är Harry Styles nog mer än en idol för dem, för många. Han har blivit en symbol för godhet och öppenhet, och just nu demonstrerar han den delen av sig själv tydligt.
En tjej i publiken har svimmat, och personerna runt omkring henne har fått Harry Styles att stoppa konserten genom att ropa på hjälp. Han agerar genast som så många andra artister också hade gjort i samma situation; han tar en paus, ber alla lugna sig och påkallar väktare. Men han gör något mer, och det är att visa uppriktig omtanke. Han frågar upprepade gånger hur tjejen och personerna som befinner sig runt henne mår och när situationen lugnat sig, och fansen tagit det försiktiga och långsamma steg bakåt som han bett dem ta, frågar han: ”Vill ni att jag ska vänta?”
Det vill de. De vill att han ska vänta med att fortsätta spelningen så att de inte missar något, och han lyder. Ett minst sagt improviserat och, i ärligehetens namn, inte särskilt bra mellansnack pågår i några minuter innan spelningen fortsätter. I text låter det banalt, är man inte ett fan av Harry Styles låter det banalt, om man inte brukar gå på arenaspelningar låter det banalt. Men det som pågår mellan honom och publiken under de här minuterna säger allt. Han är inte bara en idol. Hans lugn och respekt för andra människor smittar och inspirerar och när han kort efter händelsen börjar spela låten Treat People With Kindness, ett motto som blivit starkt förknippat med honom, så fattar alla att han menar varenda ord. Inte ens skeptikerna skulle kunna säga emot.
Gör han inte sådant som Jesus skulle göra?
Harry Styles är en före detta pojkbandsidol, otroligt snygg och gör fantastiskt bra musik (ja, till och med de coola manliga musikrecsenterna som ”sitter på facit” tycker det nu). Och han är snäll. Ja, han är faktiskt något så unikt som en snäll rockstjärna (ja, rock!) som predikar öppenhet, godhet och respekt. Han lever som han lär och ju mer research jag gör och desto fler intervjuer jag läser blir jag mer och mer övertygad om att han är vår tids Jesus (ja, Jesus!).
Min otroligt absurda tanke om Harry som Guds barn slår rot ordentligt när Harry Styles spelar Falling från nya skrivan. Det är en näst instill fulländad låt och jag (samt 17 000 andra personer som samlats på The Forum ikväll) tycker att Harry är en fulländad person. Det finns något särskilt magiskt i att som en person med en enormt stor plattform inte använda sig av snabba politiska budskap och floskler för att bygga värde och djup till sitt varumärke som artist, utan att istället visa det i det lilla. Genom att tacka backstage-personalen på scen, aldrig någonsin snacka skit om gamla bandmedlemmar och att sälja samtliga biljetter till den unika LA-spelningen för 25 dollar styck, visar Harry Styles genom handling vad små gester kan betyda och vikten av att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Och såhär i juletid, låter inte det rätt mycket som något Jesus skulle göra?
PS. Konserten i helhet då, hur var den? 5 av 5 såklart, inte minst för att Harry Styles på ett till synes otroligt enkelt sätt fyller kvällen med 100 procent glädje och kärlek till musik och dans.