Vi gjorde ingenting, men som vi levde

Jag minns hur det kändes i bussen ut på landningsbanan, hur jag funderade över det konstiga med att behöva buss ut till flygplanet just den dagen av alla dagar. Solen speglade sig i den äldre mannens glasögon när vi lämnade terminalen bakom oss. Jag minns också att jag visste att det inte fanns något alternativ. Jag måste åka. Jag hade verkligen bränt alla skepp. Det fanns inte en roddbåt kvar att lunta på. Det liv jag levt fanns helt enkelt inte mer. Det hade jag sett till. Och samtidigt som tanken på att resa kändes oerhört skrämmande, så var beslutet så enkelt, eftersom det inte fanns något som jag gjorde att jag ville stanna kvar. Det förändrade allting från en flykt från något, till något helt annat. För det fanns ju inget att fly ifrån. Det enda som fanns kvar var ett tomt skal och resterna av ett liv som inte längre var. Jag satt på rymdskeppet Milleniumfalken och bakom mig höll dödsstjärnan på att sprängas i bitar. Uppåt framåt. För att något annat inte fanns. Det här var min enda utväg. Livet lyckas alltid finna utvägar. Livet vägrar lyssna på uttryck som att ”måla in sig i ett hörn”. Det finns alltid vägar ut.

Så när planet lyfte och jag märkte hur asfalten – och därmed Sveriges mark – försvann under planets hjul kändes det extra märkligt. Jag tittade ut genom flygplansfönstret och såg granarna där nere bli mindre och mindre. Kommer jag någonsin att komma tillbaka, tänkte jag samtidigt som ”fasten seatbelts”-skylten pingade till och slocknade. Jag var inte helt säker. Och jag är fortfarande osäker.

Min första tid i Australien blev inte alls som jag hade hoppats. Ska sanningen fram var de första fyra månaderna några av de värsta i mitt liv. Efter att jag tagit mig igenom dem började dock bitarna falla på plats. Varje dag sa jag till mig själv att jag inte fick ge upp. Att flytta ”hem” skulle varit ett gigantiskt misslyckande. I alla fall då. När jag till slut började finna mig, när jag började hitta vänner som var som jag, vågade jag till en början knappt tro att saker var på väg att lösa sig. Vågade jag verkligen tro på att jag hade träffat människor som var som jag till slut? Lite trasiga. Någonstans fann vi varandra och grabbade i för glatta livet. Krampaktigt höll vi fast vid varandra och intalade oss om att allt var som det skulle. Jag tror att vi levde med extra klar låga just därför. Vi brände ljuset i båda ändar och skrämde folk omkring oss. Sitt ni där i skuggorna, här kommer de som lyser, skrek vi där vi drog fram genom natten. Vi var alla sökare på något sätt. Alla letade vi efter något. Men mest av allt så saknade vi. Något. Någon. Men ingenting fann vi. Det var liksom inte det saken handlade om. Vi sprang i cirklar och var nöjda med att få brinna med varandra för en stund. Vi hade hittat någon sorts mening och var glada över det. Men inget fann vi.

När jag i dag tittar tillbaka på det året i Sydney förstår jag att vi lurade oss själva på så många sätt. Det var som att samhället ständigt frågade oss, ”Jaha, och vad har ni gjort i dag då?”. Och det enda svar vi hade var ”Ingenting”. För ärligt talat så var det så. Vi slösade bort våra liv på alla sätt vi kunde. Vi räddade inga barn, uppfann inget vaccin, vi gjorde inget som helst för att utveckla våra liv i någon som helst riktning. Allt vi gjorde var att leva. Och som vi levde. Och konstigt nog kände jag själv aldrig att mitt liv stod och stampade. Trots att inget hände, så hände allt. Där och då.

När jag en dag sätter mig ner för att värdera mitt liv, när jag en dag försöker analysera vilka perioder som betytt mest för mig i livet är jag ganska säker på att mina år på Handels kommer att kännas ganska meningslösa. Trots att jag på papperet gjorde något av mitt liv när jag pluggade kändes det som att jag slösade bort mitt liv. Och det är väl en sak att lida sig igenom en utbildning om man vet vad man vill bli, men för sådana som jag? Sådana som oss? Vi som inte vet? Som fortfarande inte vet? Vad ska vi göra? Nej, när jag kommer till dagen då det är dags att utvärdera kommer jag nog att minnas mitt år i Sydney med glädje. För trots att vi slösade bort våra liv har jag aldrig känt mig mer levande än jag gjorde tillsammans med mina trasiga vänner. Tillsammans levde vi vid sidan om den riktiga världen. Det var vi och ingenting. Men det var i alla fall vi. ■