VeckoRevyns krönikör Egoina: ”Det är inte du, det är jag”

”Jag vet inte”, svarar jag. ”Det är bara så”. Vi pratar i telefon. Han är ledsen och kräver ett svar på varför jag inte vill träffas längre, men jag har inget. Inget som är bättre än att jag bara inte vet. ”Gör jag något fel? Allt har ju varit så bra”, säger han och jag svarar att jag håller med. Allt har varit bra och att jag lovar att han inte gör något fel. ”Om du säger vad det är kan jag ändra på det”, fortsätter han. Men grejen är att det finns ingenting att ändra.

[adSpace placement=”auto”]

Vi hade dejtat i några veckor och jag kunde helt ärligt inte föreställa mig en mer perfekt kille. Så snygg, så rolig, så smart. Bra värderingar, perfekt klädstil, intressen och lägenhet. Det var som att jag hade skrivit en lista på allt jag ville ha och så fick jag honom levererad. Som en present. Som min egen Kendocka. Allt var bara wow, jag fick nästan nypa mig i armen. Men varför kände jag ingenting då? Jag dejtade precis allt jag någonsin ville ha, men inuti mig hände ingenting. Det var bara öken och döda fjärilar. När han tog min hand kändes den aldrig naturlig i hans och hjärtat hoppade inte till när jag såg hans namn dyka upp på telefonskärmen. Jag tänkte att det måste vara något fel på mig, att jag blivit avtrubbad, mist förmågan att bli kär. Eller så är det bara så, att allt kan vara perfekt, men ibland räcker det inte till ändå. Man kan inte fortsätta träffa någon bara för att hen på pappret är ett kap, man måste vara känslomässigt investerad också.

”Jag…känner bara ingenting”, säger jag. Meningen är jobbig att säga och som väntat blir det tyst i luren. Han vet inte vad han ska säga och inte jag heller. ”Det är bara inte rätt”, förklarar jag och ångrar mig genast. Att något inte är rätt måste betyda att något är fel och jag orkar inte att samtalet ska leda in på det spåret igen. ”Vad är fel då?”, frågar han. Jag tar två djupa andetag och försöker reda ut tankarna i mitt huvud. ”Det är fel på mig”, svarar jag sedan. ”Det är inte du, det är jag” fortsätter jag och känner mig genast som världens klyscha som precis använt uttrycket som jag alltid sett som en väldigt dålig ursäkt. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att det stämmer. Det är inte fel på honom, det är fel på mina känslor. Och jag inser att det kanske är just vad uttrycket betyder. Precis allting är rätt, men man känner bara ingenting och vet inte varför. Det är inte du, det är jag.

Vill se mer av Egoina? Spana in senaste numret av VeckoRevyn eller läs hennes briljanta blogg här!