Soraya Bay: ”Nej, jag måste inte prata om min psykiska ohälsa”

För ett tag sen var jag på dejt med en kille från Tinder. Vi satt på Babylon och jag hade det… måttligt trevligt. Delvis för att vi inte klickade, delvis för att jag var enormt trött fast klockan bara var åtta på kvällen. Efter en timme var jag tvungen att runda av. Jag bestämde mig för att vara ärlig och berätta att min medicin gör att jag ibland får farligt lågt blodtryck, något som kan leda till bland annat överdriven trötthet, yrsel, och svimning. Självklart får jag frågan “Vadå för medicin?”

Det har de senaste åren blivit mer och mer accepterat att prata om psykisk ohälsa. Vi blir uppmanade av medier och läkare att våga öppna upp oss. Det har lett till att stigmat kring sjukdomar som till exempel depression, ADHD och autism har börjat avta. En ökad förståelse och acceptans har i sin tur lett till att fler känner sig bekväma med att berätta för klasskamrater, bekanta och arbetsgivare om sina psykiska problem, utan att känna att man för den saken äventyrar sina relationer eller sitt arbete. Som en person med psykiska problem välkomnar jag detta, och är glad att debatten kring det fortsätter att utvecklas och florera. Samtidigt undrar jag – måste vi alltid berätta om något som är så privat for the greater good?

När jag inte vill berätta vad jag tar medicin för så får jag ibland höra att jag bidrar till att stigmatisera psykisk ohälsa

Jag måste dagligen ta medicin för att kunna överleva och fungera “normalt”. Det har varit min vardag sedan jag fick min diagnos 2015. När jag först fick den rämnade mycket av min självbild och min värld, samtidigt som mycket föll på plats, både för mig och mina närstående. Bland mina vänner vet alla vad jag har för sjukdom, men med arbetsgivare, nya bekanta och på sociala medier är jag mer försiktig med att berätta allt. Inte för att jag skäms, tvärtemot – jag ser min sjukdom som min personliga superkraft. Med det sagt, så är det för mig något väldigt privat. På samma sätt som jag kanske inte berättar för vem som helst vem jag hade sex med i helgen och hur det var, väljer jag att inte dela med mig av just denna del av mitt privatliv. Ligger ansvaret verkligen hos oss privatpersoner att informera och berätta om något så privat som psykisk sjukdom och ohälsa?

Med intåget av den öppna debatten kring psykisk ohälsa verkar allmänheten ha förlorat någon sorts finkänslighet gentemot sina medmänniskor. Det är inte längre fult att vara nyfiken på vad någon lider av psykiskt, det är inte längre fult att fråga om vad för mediciner någon tar. Det har blivit ett sätt att knyta an till varandra. “Jaha, tar du också antidepressiva? Det gör jag med!” har nog alla hört i en konversation på valfritt café eller bar. När jag inte vill berätta vad jag tar medicin för så får jag ibland höra att jag bidrar till att stigmatisera psykisk ohälsa och sjukdom. Jag har ingen rätt att hålla det för mig själv.

Jag provade med att bli offentlig gällande min alkoholism, och det försvårade bara min nykterhet.

Emilie Roslund skrev nyligen en fantastisk krönika i Metro där hon pratade om människor som använder sitt dåliga mående för att ursäkta sina handlingar. Det är, till exempel, där jag inte vill hamna. De första åren med min diagnos använde jag den som en ursäkt för att bete mig som ett svin. Men det var inte min diagnos som valde att agera dåligt, det var ju jag. Jag vill att min person ska stå för sig själv, jag vill inte längre använda min diagnos som en ursäkt för mitt beteende. Efter fyra år av terapi, medicinering och rannsakande är jag stabil och utan några symptom, jag är äntligen “normal”. Därför vill jag inte att min diagnos ska definiera mig i andras ögon, vare sig det hjälper eller stjälper. Med det sagt, tycker jag det är otroligt modigt av människor med diagnoser att prata öppet om sina problem, sina mediciner, och sina upplevelser. Det är bara inte för alla. Jag provade med att bli offentlig gällande min alkoholism, och det försvårade bara min nykterhet. Plötsligt var jag inte bara nykter för min egen skull, utan även för alla andras. Att ta ett glas skulle bli ett offentligt misslyckande, inte personligt. Därför vill jag numera skydda mig själv och mitt mående med att hålla vissa saker gällande min psykiska ohälsa privata. Är det så fel?

På frågan om vad för medicin jag tog svarade jag säkert något i stil med “Nej men, det är bara en medicin jag måste ta varje dag som ger mig lågt blodtryck.” Tinder-dejten gav sig inte, utan följde med att fråga “Är det antidepp, eller? Det brukar göra en trött.” Det var nog inte illa menat, men nej, jag måste inte sitta här och prata om min psykiska ohälsa eller medicinering, varken med dig eller någon annan, kära Tinder-dejt.