Olivia Hagéus: ”Jag slår upp ögonen och du är borta”

Något är inte rätt.

Jag begraver mig i jobb. Hoppar över lunchen för att avsluta en artikel jag inte ens behöver skriva, tidsinställer tio blogginlägg och rensar datorn på onödiga bilder. När det är dags att gå hem lyssnar jag på hög musik, glad musik, sådan som får en att vilja ta små danssteg mitt på gatan. Jag korsar bron och njuter av solnedgången; den som färgar vattnet rött och får träden att skifta nyans från grönt till gult. Jag läser noggrant varje reklamskylt jag går förbi, alla affischer och posters. En ny musikal. Ett nytt band. Någon har släppt en bok. Ett medium kommer till stan.

När jag svänger av på drottninggatan och närmar mig min port stannar jag tvärt framför glasdörrarna. Jag vill inte gå in. Det känns som om någon väntar på mig däruppe. Något obehagligt och smärtsamt.

Jag motar undan tanken, som ändå bara dykt upp längst bak i huvudet, och styr stegen mot mataffären. Jag är dödstrött, kroppen skriker efter sömn efter att ha jobbat i tio timmar, men ändå spenderar jag nästan fyrtio minuter mellan hyllorna. Plockar på mig varor jag inte behöver och glömmer att köpa det jag skulle. Typ toapapper. Och mjölk. Går hem med tre paket sojabönor av någon anledning.

Tvekar utanför dörren. Trycker ändå in koden och låser upp, går snabbt in i lägenheten och lämnar kassen på matbordet. Jag är andfådd. Mobilen plingar till, en kompis vill ses, och jag är så trött i huvudet att jag känner mig svimfärdig men jag är ute ur lägenheten på fem sekunder.

Reducerad till en hägring på dagtid, men fullt närvarande så fort mörkret fångar in mig

Vi möts på Stureplan, tar ett glas rosé, pratar om hur fantastiskt vädret är, pratar om hur bra det går för mig, pratar om hur nöjd jag är med allt, vilket jag är, jag menar det från djupet av mitt hjärta, jag är dödstrött men så jäkla tillfreds med livet, det enda som stör mig är att det är någonting i ögonvrån som hela tiden är närvarande, någonting obehagligt. Jag ignorerar det. Ignorerar, ignorerar, ignorerar.

Till slut måste jag ändå hem. Jag har varit uppe i femton timmar och sovit för lite natten innan. Jag promenerar hem med musiken på högsta volym, stänger inte av den när jag klär om, stänger inte av den när jag borstar tänderna, stänger inte av den när jag lägger huvudet mot kudden. Först en timme senare drar jag ned volymen, lägger ifrån mig mobilen, ställer klockan, vänder mig om.

Och blundar.

Och då är du där. Reducerad till en hägring på dagtid, men fullt närvarande så fort mörkret fångar in mig. Du är där, i min säng, bredvid mig, ditt lockiga hår doftar mynta, du drar mig till dig i sömnen och när jag pussar dig så kysser du automatiskt tillbaka, som om det var en djupt begravd instinkt. Du är där, på alla sätt och vis, du kittlar mig och himlar med ögonen och kokar te på ditt vis och introducerar mig för en ny låt. Du är där och klagar på att jag aldrig dammsuger och du är där när jag gråter över att livet kan vara så läskigt, du är där och säger att du älskar mig du älskar mig du älskar mig.

När klockar ringer morgonen därpå har jag sovit i tre timmar. Jag slår upp ögonen, och du är borta.

Läs Olivias blogg här.