Magdalena Dellborg: "Min ADHD är ingen superkraft"

KRÖNIKA. Jag har en superkraft. En superkraft som gör att jag inte kan följa instruktioner. En superkraft som gör att jag har ångest varje dag. En superkraft som gör att jag har ett extremt stort kontrollbehov, och samtidigt är sjukt dålig på att skaffa kontroll. Visst låter det super? Mer

Idag det många som pratar om ADHD som superkraft. Förr var diagnosen en stämpel att sätta på hopplösa fall. Nu är det någon sorts mäktig urkraft. För mig är det bara ett nytt sätt att ignorera problematiken. Ett nytt sätt att säga att den som har det inte behöver hjälp.

Men jag behöver hjälp. Jag fungerar inte i det här samhället utan hjälp, från psykiatrin, min sambo, min familj och andra fantastiska medmänniskor. Jag har tre pärmar hemma som är fyllda med kursmaterial om hur jag ska fungera så bra som möjligt i vardagen. Det är tack vare hjälp utifrån (och en del hårt arbete) som det går hyfsat bra för mig i livet. Det är tack vare hjälp utifrån som jag mår hyfsat bra. Jag har ingen fantastisk superkraft.

Jag fick min diagnos några månader efter jag tog studenten. Då hade jag på egen hand fått fina betyg och ett bra jobb, med enda bieffekten att jag sen flera år tillbaka hade en osund relation till mat och träning, och kände mig ledsen nästan varje dag.

Det är klart att när man ser en lista med x antal framgångsrika människor som har ADHD, så verkar det som en fett hipp grej. Men alla som har ADHD är inte kändisar. De flesta kämpar för att kunna hålla ihop sina helt vanliga liv, och är det någonstans ADHD är överrepresenterat så är det i fängelset. Det är tio gånger vanligare där än ute i verkligheten.

Om du tycker att ADHD är en superkraft, fundera då på vad det är som är verkar super. Jag satsar mina fina nya jeans och min trovärdighet som journalist (som visserligen inte är så stor ännu) på att den superegenskapen matchas med en riktigt jobbig biverkning.

Ibland är jag driven och kreativ. Lika ofta är jag rastlös och oförmögen att få något gjort alls. Ibland är jag alert och hör och ser allt. Lika ofta har jag svårt att uppfatta någonting av det brus som pågår runt omkring mig.

Det finns inga superkrafter. Vad det än var som tog personen till psykiatrin, så var det inte att allt gick så orimligt bra att den eller någon nära den tänkte ”det här måste vara en superkraft, låt oss gå till läkaren”. Folk med problemfria superliv får inte diagnoser.

Anledningen till att jag fick en diagnos var att jag var deprimerad och ätstörd och sökte vård för det. Jag gick inte till psykiatrin och bad om en ADHD-diagnos för att jag kände mig speciell och häftig.

Så många fina, begåvade människor har funktionsvariationer. Det kan vara ett fantastiskt sätt att motivera och inspirera att belysa hur långt de kommit, trots sina svårigheter och med hjälp av sina tillgångar. Men det är inte okej att säga att en diagnos är en superkraft. För det gör min och andras vardagliga kamp till något som inte räknas.

Vi måste kunna se våra medmänniskor som nyanserade och komplexa. Vi måste kunna se både vad andra är bra på och vad de behöver hjälp med. Steget bort från att kalla någon handikappad är inte att kalla den en supermänniska, för det är bara ett nytt sätt att inte hjälpa den.

Just nu får du ett komplett kit med mineralsmink när du börjar prenumerera på VeckoRevyn. Kolla in hur du får den bästa glowiga looken med produkterna här:

Klicka på bilden för att komma till erbjudandet!

Följ oss på Instagram och Snapchat för pepp, inspiration, tävlingar, backstage-häng och hacks!

Klicka på Instagram-ikonen för att följa oss där, och scanna av spöket eller skärmdumpa det för att följa oss på Snapchat!