”Jag vill bara att min vän ska bli frisk”

I helgen hade jag glömt mina hörlurar på tunnelbanan och tjuvlyssnade därför på en yngre grupp tjejers samtal. De kan inte ha varit mer än fjorton år gamla och pratade om hur de på måndag inte ville byta om på idrotten för att de ätit så mycket onyttigt i helgen. Suck. Jag lyssnade men agerade inte. Jag hörde vad de sa men gick av vid min station. Varför sa jag inget? Jag borde bara ha sagt något innan jag klev av. ”Ät så mycket godis ni vill, ni duger och är fina precis som ni är” Men nä… jag sa ingenting.

Jag har en vän som jag känt sedan jag var liten och även om vi sällan hinner ses idag är vi fortfarande bra vänner. Det började med att hon var tvungen att byta skola och hamnade i en klass där hon kände sig utanför. Tjejerna i den klassen var inte alls intresserade av att spela burken eller spela basket på rasterna. Där kretsade allt kring smink, kläder och killar. Min vän var inte intresserad av något av ovanstående och blev på en gång utfryst. Hon har inte sagt det rätt ut men jag tror att det var början till hennes sjukdom. Osäkerheten och att hon under en längre tid blev mobbad. Idag, flera år senare, är hon med jämna mellanrum inlagd för sin anorexia.

Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte är en tillräckligt bra vän. Jag borde göra mer. Ringa oftare, hälsa på henne och kanske sammanställa massa goda recept som mirakulöst ska bota henne. Jag vet egentligen inte så mycket om sjukdomen. Men när jag frågar min vän och läser om sjukdomen så är det enda jag egentligen förstår att jag inte förstår sjukdomen alls. Kanske är min oförståelse för sjukdomen anledningen till att jag blir en otillräcklig hjälp. Jag vill bara att min vän ska bli frisk.

Vi listade kroppsdelar vi hatade

Jag kommer ihåg när jag gick i högstadiet, då hade vi en ”lek” där man skulle lista sina sämsta kroppsdelar. Ens komplex skulle diskuteras i grupp och det var viktigt att alla sa minst tre stycken var. Det var ofta saker som ”mina bröst är för små”, ”jag har för mycket hår på mina armar” eller ”jag är så tjock och äcklig.”

Visst är det viktigt att prata i grupp om våra olika kroppar och hur vi alla ser olika ut. Men inte på ett negativt sätt där det förväntas att man ska vara missnöjd med sin kropp. Var du inte missnöjd innan så blev du garanterat det efter en sådan ”lek.”

Jag känner mig otillräcklig och hjälplös i att så många (främst unga) tjejer drabbas av anorexia, eller överlag har en osund inställning till mat. Kanske är den här krönikan bara ett sätt för mig att bota mitt dåliga samvete? Men jag hoppas verkligen att du som läser det här tänker till. Hur pratar du och dina vänner om era kroppar? Alla har vi dagar då man känner sig mindre fin, men försök vara snäll mot dig själv och din kropp. Pratar dina vänner negativt om sig själva så säg ifrån. Det är så lätt att vi normaliserar beteendet att kvinnokroppen alltid måste kritiseras. Kan vi snälla sluta prata illa om våra kroppar? Kanske hjälper det någon att våga byta om på idrotten eller minskar köerna på anorexiamottagningar.