”Jag vet hur alla mår, men ingen vet hur jag mår”

Att prata känslor och visa mig svag är både obekvämt och läskigt. Det lär jag knappast vara ensam om att tycka. Jag tror att det har blivit en del av mig och hur jag idag är som person.

Sen jag var liten har jag alltid vart ”psykologen” i alla kompisgäng, eftersom jag löst folks problem och nästan tagit på mig ansvaret över mina vänners agerande. Det är såklart viktigt att bry sig och finnas där för sina närmsta, men frågan är när det har går för långt? Jag minns för flera år sen när min kompis blev dumpad och hon kom till mig för stöd, det var som att jag var nydumpad. Jag sov inte på flera nätter utan låg uppe och tänkte på hur jag skulle lösa hennes situation. En annan vän hade problem med pengar och jag fick en sådan klump i magen att jag inte kunde gå till skolan. Det kanske finns något som heter FÖR involverad i sina vänners känslor? Speciellt om man själv är så sparsam med att dela med sig av sina egna?

Jag är känslostyrd – men kan ändå inte uttrycka mina känslor

Förutom min mamma är det ytterst få personer som ser när jag försöker dölja mina känslor. Idag kan mina närmsta vänner märka om jag är upprörd, arg eller ledsen. Men jag har alltid en mask på och utåt är jag alltid glad och positiv. Och visst kan det vara trevligt att vara glad och positiv, men bara till en viss gräns. Ibland vore det så jäkla skönt att bara skippa den där påklistrade leendet för omvärlden och få visa mig en gnutta sårbar och ledsen.

Jag är en väldigt känslostyrd person. Hur kan det då vara så svårt att uttrycka vad jag känner? Det är inte som att folk i min närhet inte bryr sig. Jag har turen att ha många fina vänner och familjerelationer att hämta pepp och kärlek ifrån. Kanske har min oförmåga att uttrycka känslor något att göra med mitt stjärntecken? Jag är tvilling och man brukar säga att en tvilling ofta är splittrad eller ha dubbelpersonlighet. Kanske stämmer det? För hur kan detta vara jag?

Samtidigt som detta är hundra procent jag?

Våga sluta vara så jäkla glad

Med åldern försöker jag att bli bättre på att våga säga vad jag känner. Annars finns det en stor risk att folk inte kommer ta mig seriöst. Min omgivning är vana vid att alltid se mig skämta och skratta och det blir deras enda bild av mig. Det kanske är dags att visa folk en mer mångsidig människa? När även jag blir irriterad och öppna upp mig när jag stöter på problem.  Kanske att jag skulle dra igång mitt nyårslöfte några månader för tidigt? Att våga prata känslor och att inte vara så jäkla glad.