Jag var kär efter 25 minuter

Den första var pluggets player. Han var snygg, cool (skolkade mycket, hamnade i slagsmål, låg med alla tjejer och bråkade med lärarna), hade häftig stil (som i ”jag skiter i vad jag har på mig för jag skiter i allt”) – ja, han var perfekt helt enkelt. Men trots att vi umgicks mycket och ofta så visste han aldrig. Jag var nämligen också cool och skulle aldrig erkänna att JAG var kär i HONOM. Men jag låg sömnlös om nätterna och fantiserade om att han skulle erkänna att han var kär i mig. Och jag skälvde av bara tanken på hans beröring. Jag var 15 år och fullkomligt övertygad om att han var den rätte.
Det var han inte. Efter en lååång period av trånande började det hetta mellan oss, vi fick till det – och mina känslor försvann snabbare än jag kunde säga hans namn.  

Den andra var en sliskig bartender i mohikanfrilla som stod och showade med shakers på Stockholms hippaste klubbar. Han var snygg, rolig och ohyggligt poppis. Och även han ganska flitig med the ladies. Jag hade pratat med honom i sammanlagt kanske 25 minuter och inte heller denna gång var det aktuellt för mig att säga som det var. Ändå var han den enda jag kunde tänka på och den enda jag kunde – och ville – se. Jag var 19 år och fullkomligt övertygad om att han var den rätte.
Det var han inte. Även här hettade det till, och även om mina känslor höll i sig bra länge, så svalnade de långsamt för att sedan försvinna. Helt och hållet.

Tillåt mig asgarva åt detta på gamla dar. Jag menar hur kunde jag egentligen vara kär när jag knappt kände personerna i fråga? När jag inte visste hur de reagerade på glädje, stress eller nervositet. Vad som gjorde dem irriterade och vad som fick dem att smälta. Eller hur de skulle behandla mig för den delen. Jag vet att vi inte alltid faller för det vi borde, och att vi ofta går mer på åtrå än förnuft, men vad vi än faller för gör det sig bättre om det är besvarat. För även om kärleken inte var ”riktig”, så var smärtan det.

Det fascinerande är att jag var så säker på att jag hade hittat den rätte – att föremålet för min obesvarade kärlek var mannen i mitt liv. Nu vet jag att så inte är fallet, men det är inte så lätt det där.
Hur ska man någonsin kunna veta – egentligen? Det är nog ett spörsmål vi får dras med tills vi dör.
Men skam den som ger sig! Tillåt mig att avsluta med mitt favoritcitat, direkt plockat från Kitty Jutbring i P3:s program ”Christer”: ”Ingen kan någonsin lova någon att ’jag ska älska dig tills jag dör’”. Kunde inte ha sagt  det bättre själv, Kitty.