in

”Dylan McKay gav oss ett löfte om något mer än det vuxna kvinnor runt oss hade”

Malin Michea skriver om en ungdomskärlek som gått ur tiden, och varför Dylan McKay var en flykt från den tonårsmisär alla tjejer kände. Mer

Skådespelaren Luke Perry har lämnat världen på tok för ung. Överallt kan man se reaktionerna välla fram. De nostalgiskt kärleksfulla, romantiska och rent sexuella minnena av hans mest kända karaktär: Dylan McKay i Beverly Hills 90210.

Malin Michea byline 1
Malin Michea.

Vad var det med Dylan? Det senaste dygnet har jag funderat och diskuterat med andra kvinnor somv var unga på 90-talet, försökt ringa in vad som egentligen låg bakom att han fick den där alldeles särskilda platsen i så många unga tjejhjärtan, blev centrum för drömmar och fantasier som verkade sträcka sig långt utanför tv-rutan och vidare ut i en oräknelig mängd tonårsliv.


”Tjejer vill ha bad boys”, är ett slentrianpåstående som har upprepats så länge jag kan minnas och gör det än idag. Förr var det mer av en tröttsam kliché. Numera finns det en mörk underton. Incels, destruktiva och bittra män som tycker sig få för lite kvinnlig uppmärksamhet, verkar upprepa det här för sig själva som ett mantra. De tittar avundsjukt på killar stöpta i Dylan-formen och avskyr dem och tjejerna som vill ha dem. De snygga. De mystiska. De tuffa, karismatiska, spännande och oberäkneliga killarna som kommer och går som det passar dem. Varför drömmer så många i varje generation tjejer om en eller annan variant av Dylan McKay?

”Det var ju där, mitt i tonårstjejmisären, som Dylan McKay skulle dyka upp”

För mig representerade nog Dylan själva essensen av alla komplicerade och ännu ofullständiga förhoppningar om vad kärlek skulle vara i min framtid. För visst måste den väl en dag bli något mer än att skriva namnet på killen man var kär i kors och tvärs över matteboken? Mer än en hasande tryckare till någon Bryan Adams-låt medan man kollade över axeln på killen man dansade med, på den man egentligen velat fråga, medan den lyckligt ovetande danspartnern nervöst lät sina händer glida bara lite, lite längre ner i riktning mot ens rumpa? Eller mer än en fumlig kyss med alldeles för
ivriga och torra läppar medan man blev kittlad i ansiktet av en Cool Lugg som redan på måndag i skolan skulle användas av sin bärare för att undvika ens blick, så att man inte skulle tro att ett hastigt hångel bakom ICA betydde att han ville ha något seriöst förhållande med en eller ens en vänskap.


Det var ju där, mitt i tonårstjejmisären, som Dylan McKay skulle dyka upp. Kanske den där kvällen då man satt i en park i alldeles för tunna kläder och vansinniga skor, omgiven av låtsasfulla och på riktigt-fulla skränande jämnåriga. I munnen smakade det av trögflytande körsbärslipgloss, Marlboro Lights och den folköl som Johans brorsas kompis köpt åt en mot hutlös kompensation. Man frös, och skulle nästan hellre dö än att erkänna det, men det hade nog ändå varit bättre att stanna hemma och kolla på Sikta mot Stjärnorna med föräldrarna.

Då skulle han anlända, Dylan. På motorcykel eller i en häftig bil, eller kanske mer realistiskt för min tonårstid – på moped eller i värsta fall cykel. Det var inte så noga. Poängen var att han skulle få syn på en direkt. Släntra fram mot en, så som Dylan-killar alltid gör när de förflyttar sig till fots, och fråga ”Ska du med eller?” Och svaret skulle vara ja, ja, tusen gånger ja! Inför allas avundsjuka blickar skulle man ta Dylans hand och följa med honom var som helst, och det skulle bli underbart för var det än var skulle det var någon annanstans än det här bedrövliga slagfältet av fylla och tonårstristess.

Dylan var en protest mot allt det som väntade i vuxenlivet

Dylan skulle vara intresserad av ens kropp, åh ja som han skulle, men också av ens tankar. Han skulle få en att läsa dikter och vilja diskutera dem efteråt. Dylan skulle inte hånskratta åt ens musiksmak, men utvidga ens värld med fler fantastiska band och låtar. Dylan skulle vilja att man var hans tjej och man skulle veta så innerligt att man var det, att det kvittade att han ibland försvann iväg på något mystiskt äventyr man kunde spinna vilda fantasier kring. Han skulle ju alltid komma tillbaka. Vanligtvis när man befann sig i någon form av knipa, då skulle Dylan uppenbara sig och hota iväg faran med sin kraftfulla, intensiva närvaro. Och kyssa en precis lagom hårt med perfekt nivå av fuktade läppar.

På många sätt tror jag att Dylan-fantasierna fungerade som ångestdämpande tabletter mot alla de svårigheter och rädslor som följer med att vara ung tjej, och gjorde dem mer uthärdliga. De gav en
även något att fästa blicken på medan man gick den där läskiga balansgången med armarna utsträckta för att inte falla, försiktigt navigerande genom krav, förväntningar och press. Kanske också
var de en tidig protest mot allt det man kunde ana väntade där framme på en som vuxen kvinna, det man kunde se i sin mammas och andra vuxna kvinnors trötta ansikten, nedåtvända mungipor och stressade kroppsspråk. En längtan efter ett annat öde. Det måste bli något mer.


Och jag tänker på det just nu, där jag sitter i pyjamas och väntar på ett telefonsamtal med min kille som ska läsa högt för mig tills jag somnar, som han gör nästan varje kväll vi inte befinner oss i samma stad. Jag tänker att nog är det något Dylan också hade kunnat göra som vuxen, när han rusat av sig alla motorcykelmil och börjat ta av sig solglasögonen när han pratar med folk? Jag vill i alla fall tro att någon liten del av de där drömmarna blev till en mer praktisk, hanterbar men lika underbar verklighet i mitt liv. Och jag önskar att alla som var som jag och längtade efter en egen Dylan, också
har hittat sin variant av allt det sympatiska, romantiska och omtänksamma han i grunden representerade.

Vila i frid, Luke Perry. Tack för drömmarna.

Malin Michea, skribent.