Vilken chans har jämställdhetsfrågorna i en regering där majoriteten villl lägga ner Jämställdhetsmyndigheten?
VeckoRevyn har träffat jämställdhetsministern Paulina Brandberg för att söka svar på det. Och varför hon tycker det är rätt att prostituerade ska betala skatt, samtidigt som hon hävdar att prostitution inte är ett yrke. Mer
2021 blev hon utsedd till Årets Svensk. 2024 är hon minister, men är mindre känd nu än hon var innan hon fick det prestigefyllda uppdraget. Paulina Brandberg gick från en högljudd åklagare och ledarskribent till politiker med en politisk portfölj som ofta hamnar i medieskugga. Jämställdhet och arbetsliv är inte profilfrågor för Tidö-regeringen, och toppar inte tidningarnas bevakningsområden. Nej, jämställdhets- och arbetslivsministern Brandberg får inte mycket gratis.
I ett annars spartanskt Rosenbad sticker Paulina Brandberg ut i sin ceriserosa kavaj och matchande läppstift. Själv är jag klädd i rött och matchande läppstift, vilket ger mig skamsköljningar när jag skakar hand med Brandberg. Vi har liksom gjort samma grej. Nu kommer våra matchande uppenbarelser förevigas av den fotograf som minister Brandbergs stab har fixat, eftersom VeckoRevyn inte har råd att anlita en egen.
Jag träffar Paulina Brandberg för att prata om feminism, detta trots att jag vet att det hon brinner för i grunden är lag och ordning, integration och migration, skola och utbildning. Men nu är hon jämställdhetsminister. I en sverigedemokratiskt stödd regering där majoriteten av partierna vill lägga ner Jämställdhetsmyndigheten. En regering som har tagit bort ordet “feministisk” i “feministisk utrikespolitik” och som har kritiserats för att inte satsa tillräckligt på frågor som rör just jämställdhet.
Brandberg själv vill stoppa hedersförtrycket, göra begreppet “mäns våld mot kvinnor” mer inkluderande och stoppa normaliseringen av sexköp. Har hon någon chans?
Paulina Brandberg kallar sig feminist men har inget tydligt minne av ett feministiskt uppvaknande. Snarare smög det sig på när hon började arbeta som åklagare för 14 år sedan.
– Det var första gången jag verkligen kom i kontakt med våldsutsatta kvinnor och började lyssna på alla de här berättelserna. Det är klart det blev ett uppvaknande.
Vad var det i de berättelserna som berörde dig så mycket?
– Det var flera saker. Jag tror att jag liksom många andra hade en ganska stereotyp bild av vem som är våldsutsatt och vem som är förövare. Och sen när man börjar jobba med de där ärendena så ser man ju att både offer och förövare finns i alla samhällsklasser, alla möjliga åldrar, alla möjliga kulturella bakgrunder.
– Jag såg också hur kvinnor som är jättestarka bryts ner om de hamnar i klorna på fel personer.
I samma veva fick Brandberg också upp ögonen för det hedersrelaterade våldet och förtrycket som ofta drabbar flickor hårdast. När hon ser tillbaka på hur hon arbetade med de frågorna kan hon idag känna en viss frustration över sina insatser.
– Jag hade inte rätt kunskap och förutsättningar för att förstå kontexten, jag visste inte vilka signaler jag skulle leta efter.
– Jag som inte har vuxit upp i en hederskontext kommer aldrig att förstå till hundra procent. Jag kan bara ta till mig alla berättelser som jag får höra. Men om man ska kunna ge de utsatta, oftast då flickorna, rätt stöd behöver vi verkligen öka kunskapen om hur det här förtrycket ser ut. Vi har kommit framåt en bra bit sedan jag jobbade med detta, men vi har fortfarande en väldigt lång väg kvar att gå.
Nyligen skrev du en debattartikel i Svenska Dagbladet där du sträckte ut handen till oppositionen och frågade om de var redo att växla upp arbetet mot hedersrelaterat förtryck. Har du fått något svar?
– Nej.
De senaste åren har det kommit flera rapporter om att flickor som tar hjälp att fly från hemmet där de utsätts för hedersvåld spärras in på ungdomshem. SVT har bland annat rapporterat om Aisha som efter ett helvete i hemmet tog hjälp av Socialtjänsten. Lösningen blev att låsa in henne på ett SIS-hem. “Soc sa att jag var så modig, att jag vågade lita på dem. Men jag blev bränd.”, sa Aisha till SVT då.
Rättsväsendet är en sak, de kan fånga upp förövaren. Men hur ska flickorna kunna leva fria liv och inte hamna på SIS, eller på annan ort med skyddade personuppgifter?
— Det där är en så svår fråga. När man tittar på annan våldsutsatthet så har man ju oftast en förövare som man behöver skyddas från. Men vad gör vi när det är en hel släkt? Oavsett hur vi jobbar med detta så kommer vi inte att komma ifrån att en ung tjej väljer att gå emot sin släkt. Det är väldigt svårt att se hur det här inte skulle skapa en situation som i bästa fall resulterar i att hon blir utslängd från släkten, och i värsta fall dödad av släkten. Det behövs helt enkelt ett helt nytt liv för dem som bryter sig loss. Och det är såklart ett jättehögt pris att betala.
Svaret på vad en konkret lösning för att hjälpa flickor som flyr undan hedersnormer skulle vara uteblir, och Brandberg lyfter istället vikten av att stoppa hederskultur från att hitta nya offer.
– Jag tror att det absolut viktigaste vi behöver göra för att komma åt hedersnormer är att se till att de inte fortplantar sig i flera generationer. Jag känner en jättestor frustration över att vi i Sverige idag har skolor och förskolor där vi ser att skolpersonal aktivt upprätthåller hedersnormer.
Det kan handla om att förskolor och skolor tillgodoser föräldrarnas önskemål om att flickor och pojkar ska leka åtskilda, vila i olika rum eller att förskolepersonal lovar att se till att en slöja sitter ordentligt under dagen, säger Paulina Brandberg och hänvisar till en rad undersökningar från bland annat Malmö och Göteborg. Exakt hur utbrett problemet med hedersförtryck är i Sverige är svårt att veta eftersom det är svårt att mäta. Men det finns siffror som visar att nästan var tionde ung person i storstäderna lever med våld som legitimeras på grund av heder, och mellan tio och tjugo procent begränsas av oskuldsnormer.
Tror du den här gruppen utsatta flickor och unga kvinnor fortfarande känner förtroende för politiker och politikers förmåga att förändra?
– Det är ju inte ett alternativ att ge upp. Men jag har hundra procent förståelse för om man känner att samhället har svikit.
I samband med att Brandberg blev minister har finansieringen till tjej- och kvinnojourer förändrats. Nu ska fler organisationer – inte bara de som arbetar med kvinnliga brottsoffer, utan med alla slags av brottsoffer – kunna söka bidrag från den pott som tidigare gick till den starkt förankrade och utbredda jourverksamheten i Sverige. Många inom kvinnorörelsen har varit både kritiska och oroliga, men Paulina Brandberg står fast vid att det är en bra förändring.
– Det finns otroligt många viktiga organisationer i civilsamhället, och vi såg ett behov av att fler av de organisationerna ska få bättre förutsättningar för att bedriva sitt arbete.
– Men sen är det klart att när det blir fler aktörer så är det fler som får slåss om pengarna. Och oundvikligen blir det så att vissa som har fått mer pengar tidigare kan få mindre pengar nu.
Men varför kunde man inte ha kvar potten för tjej- och kvinnojourerna och sen bara utöka stödet för andra?
– Jag hade såklart önskat att det fanns mer pengar att ge över huvud taget. Men vi gjorde den här förändringen för att fler viktiga aktörer ska kunna bedriva sin verksamhet, det är det korta svaret.
Beslutet om att vidga vilka som för söka statsbidraget som tidigare funnits för organisationer som primärt arbetar mot mäns våld mot kvinnor är inte förvånande om man ser det i ljuset av hur Paulina Brandberg förändrat sättet som man pratar om den här typen av våld. Hon har tillsammans med regeringen tillsatt en utredning för att bland annat se över hur man kan göra det sjätte delpolitiska jämställshetsmålet om att “mäns våld mot kvinnor ska upphöra” med inkluderande. Själv använder hon i sin kommunikation ofta begreppet “könsrelaterat våld”.
Varför?
– För att alla som utsätts för våld i sin relation förtjänar att bli synliggjorda och känna att samhällets stöd även finns för dem. Vi har under den här mandatperioden inrättat stödlinjer för män, för transpersoner och för de som är utsatta för hedersförtryck. Det är väldigt, väldigt många som har ringt de här stödlinjerna.
Men finns det inte en risk att man tappar fokus på att arbeta med det specifika strukturella våldet som utgör den majoritet i nära relationer som faktiskt är mäns våld mot kvinnor?
– Det finns en strukturell ojämställdhet, och det finns en maktordning där män har mer makt än kvinnor och det här våldet är ett av de yttersta symtomen på det. Den analysen är någonting som den här regeringen delar, absolut. Men jag menar att vi måste kunna klara av att ha flera tankar i huvudet samtidigt. Jag tror att vi slår krokben på oss själva om vi exempelvis kallar kvinnors våld mot män för mäns våld mot kvinnor.
– Jag tycker också att det är viktigt att vi inte bara pratar om mäns våld mot kvinnor utan att vi pratar om pojkars våld mot flickor. Det blir osynliggjort när vi pratar om det enbart som ett vuxenproblem.
Har du fått några indikationer på att det är ett problem? När jag pratar med företrädare för jourer och verksamheter som arbetar med just flickor och tjejer säger de att de vill behålla “mäns våld mot kvinnor”.
– På engelska så använder man ju termen gender based violence. Det är den termen som man typiskt sett använder internationellt. Min bild är inte att den termen i sig osynliggör kvinnors och flickors utsatthet.
För några år sedan exploderade plötsligt pushnotiser om Paolo Roberto i svenskars nyhetsappar i telefonerna. Han hade köpt sex och erkänt. I sin roll som åklagare var det Paulina Brandberg som ledde den hårdbevakade förundersökningen mot Paolo Roberto.
All cred till Farah Abadi som markerar så tydligt mot detta. 👏 https://t.co/qbtXCC8M9M
— Paulina Brandberg (@Pau_Brandberg) October 6, 2024
När Roberto i en podd några år senare sa att kvinnan han köpte sex av “kan ha varit där helt frivilligt” och att hon levde ett bra liv och shoppade på NK blev du…
– Då blev jag arg.
Ja, då blev du verkligen arg. Och när journalisten Henrik Brando Jönsson härom veckan i ett P4-program tipsade killar om att ett bra sätt att bli bättre i sängen är att köpa sex och öva så röt du ifrån på X. Hur har du arbetat med frågan om prostitution som minister?
– Det mest konkreta är att vi i det åtgärdsprogram som jag har tagit fram har lagt in att vi kommer att ta fram en ny nationell handlingsplan mot prostitution och människohandel.
Men de senaste åren har fem av landets sju människohandelsenheter inom polisen lagts ner. Är tanken alltså att de ska startas upp igen?
– Ja, vi måste ju såklart…Överhuvudtaget är det ett problem att vi har så otroligt få både åtal och fällande domar när det gäller människohandel.
Är prostitution ett yrke?
– Nej, det är det inte.
Vad tycker du om de regler som finns i Sverige som slår fast att det är inkomst man ska betala skatt på?
– Det är en väldigt komplex fråga men som ser väldigt enkel ut på papper. Prostitution och människohandel finns i så många olika kontexter. En av de kontexterna är kopplingen till gängkriminaliteten, att kvinnors kroppar har blivit ett betalningsmedel i den världen.
Är beskattningen då ett sätt att komma åt det?
– Nej, men problemet är att i den gängkriminella världen så hanteras det väldigt mycket kontanter. Om man har luckor i lagstiftningen som gör att det finns pengar som kan vara skattefria, då finns det som jag ser det en stor risk att man skapar incitament för att fortsätta exploatera kvinnor och flickor. Då kan man säga att den här mängden kontanter har jag för att min flickvän prostituerar sig. I den kontexten så finns det en risk att man skapar incitament för att ännu mer exploatera flickor och kvinnor.
Men hur stor är den specifika kontexten kontra alla kvinnor som utsätts på andra sätt, och som riskerar att skadas av beskattningsreglerna?
– Den kontexten är tyvärr större än vi är medvetna om, och jag ser det som ett växande problem. Det är jätteviktigt att vi inte skapar nya problem.
– Det ska också sägas att Skatteverket inte har några riktade insatser för att beskatta prostituerade.
Men till syvende och sist så är det ju ändå så att staten får in skattepengar på kvinnor som är brottsoffer.
– Jag har jobbat specifikt med prostitution och människohandel i mitt åklagarjobb, och jag har aldrig varit med om att någon har beskattas. Det här handlar helt och hållet om att vi inte vill skapa ännu fler problem.
Men kan du känna en oro för att kvinnor som luras hit från andra länder hamnar i kläm och kanske utvisas för att de inte har betalat skatt, till exempel?
– Jag kan konstatera att vi sedan ganska lång tid tillbaka har en lagstiftning där en avvisningsgrund är att man inte har en hederlig försörjning. Där har det skapats en praxis kring att prostitution inte är en hederlig försörjning. Självklart känner jag en oro generellt kring att vi aldrig ska öka utsattheten för de mest utsatta. Det är jättesvåra avvägningar, men det vi försöker göra nu är se till att vi inte får nya problem som vi inte har haft tidigare.
Sen hinner jag inte säga något mer. Hälften av mina frågor gapar tomma på svar när 45 minuter har gått. Ministern ska vidare och jag ska tillbaka till den källare jag kallar kontor.
Nästa gång vi ses måste jag hinna fråga vad ministern tycker om Only Fans. Och att förena liberala ideal med sverigedemokratiska samarbeten. Annars kommer varken hon eller jag att ha en chans att nå genom bruset. Tills dess får vi gasta om torskar i sociala medier och hoppas att någon lyssnar.
