Inifrån Gaza: ”De minsta kistorna är de allra tyngsta”

Den humanitära katastrofen i Gaza fortsätter. Det tidigare fungerande samhället har fallit under Israels bomber. Mitt i kollapsen befann sig kirurgen Mahim Qureshi med en desperat vilja att rädda så många som möjligt. 

När jag ringer henne ska hon precis gå på ett nattskift på ett sjukhus i London, där hon arbetar till vardags. Här skiljer sig livet markant från det som hon levt för bara några dagar sedan. Hon har precis kommit hem från en andra vända i Gaza. 

Första gången, i april 2024, volontärarbetade hon på sjukhuset Al-Aqsa Hospital i två veckor. Hon åkte tillbaka i november 2024 och stannade i nästan fem veckor på sjukhuset Nasser Hospital. Som legitimerad läkare har hon arbetat för både International Rescue Committee (RESCUE) och Medical Aid for Palestinians (MAP) på plats i Gaza.

Skillnaderna i hur Gaza såg ut vid de olika tillfällena är stora.

– I april åkte vi in genom Rafah, som då fortfarande fungerade som en gränsövergång, berättar Mahim Qureshi. 

Det var betydligt svårare att komma in i landet drygt fem månader senare. Sedan hon lämnade hade Israel tagit kontroll över Rafah och gränsövergången. Qureshi hoppas återigen kunna åka tillbaka, för hennes hjärta är fortfarande där. 

– Värmen hos människorna slog mig väldigt tidigt, hur tacksamma de var för att vi var där. Under den tiden i april trodde många människor att det som hände dem omöjligen kunde vara känt för omvärlden, för om det var så – hur i hela friden kunde vi ha låtit detta hända?

Palestinas invånare litade fortfarande på omvärlden, trots att de hade tvivel, i april. När Mahim Qureshi återvände till Gaza i november hade hoppet försvunnit.

– Jag tror inte de känner att världen är ovetandes, utan de känner sig helt bortglömda och att resten av världen inte tycker att de spelar någon roll eller tycker att deras liv har mindre värde.

Rafah, april 2024

Mahim Qureshi reser till Al-Aqsa Hospital längs kusten. Bara 24 timmar tidigare har sju volontärarbetare dödats på den här vägen och deras kroppar togs senare till Al-Aqsa. Under resan kunde Qureshi knappt se havet eftersom den stora överbefolkningen och tälten skymde den tidigare sikten mot horisonten. I april var många byggnader förstörda, men än var det flera som stod upp. 

Ju längre norr de kom, desto mer förfallna blev tälten. Mahim Qureshi beskriver resan som hjärtskärande.

– Det sorgliga var att se de tomma blickarna i människors ansikten och barns tomma uttryck. Redan då kunde man se att människor var mycket smalare än vad de borde vara.

Väl framme vid sjukhuset, som hade blivit bombat 48 timmar tidigare, möttes Qureshi av 150 sängplatser. Det räcker inte ens till de allra sjukaste. Nästan 1 000 patienter befann sig på sjukhuset och ytterligare 3 000 människor hade sökt sig dit för skydd.

– Jag kunde inte se någon golvyta. Patienter och deras familjer låg överallt på golvet.

Patienterna hade övervägande splitterskador, sprängskador och skottskador. Det fanns inget vatten, ingen elektricitet och oftast inget rengöringsmedel. I kombination med undernäring och brist på antibiotika resulterade det i att infektionsfrekvensen skenade. Men det som alltid var bestående var människornas tacksamhet, säger Qureshi.

Khan Yunis, november 2024

Hög mödradödlighet, svåra lunginflammationer och allvarlig undernäring är den hemska vardagen i Gaza just nu. Barn dör av sjukdomar som enkelt kunde behandlas i den palestinska sjukvården 15 månader tidigare.

– Dessa siffror, dessa sjukdomar, dessa dödsfall, de bidrar inte till någon statistik, men de är ett direkt resultat av att använda svält som ett krigsvapen.

Mahim Qureshi hade inga tvivel på att åka tillbaka till Gaza. Den andra gången behövde de åka en alternativ väg genom Israel, som kontrollerade vilka som kom in och hur länge de behövde stanna, för att nå Nasser Hospital i Khan Yunis.  

Volontärerna arbetar dygnet runt, sju dagar i veckan och bristen på läkare är ett faktum. Det finns heller ingen utrustning. Qureshi opererade på likpåsar, hade inte tillgång till operationsdukar och skalpellbladen var så slöa att de knappt gick att använda. 

– Sjukvård är en mänsklig rättighet, och säkerhet är en mänsklig rättighet. Skydd är en mänsklig rättighet. Mat och vatten – allt det här är mänskliga och universella rättigheter.

Mahim Qureshi är tydlig: det måste ske en vapenvila. 

– Humanitärt bistånd måste få obegränsat tillträde i Gaza. Nu i detta ögonblick. Men vad vi ännu mer behöver är ett totalt stopp på fientlighet och en vapenvila – för det finns inget kvar att bomba. Jag vet inte ens vad som bombas längre. Jag såg inga byggnader som fanns kvar i Rafah. Det har blivit en postapokalyptisk stad. Khan Yunis är helt förstörd. Helt förstörd.

De minsta kistorna är de allra tyngsta

Qureshi har mycket att berätta men tystnar vid frågan om det är någon händelse som påverkade henne lite extra. Sen kommer svaret.

– Jag tror det var att se döda barn, och skadade barn och barn med sjukdomar som de inte ska ha. Jag säger inte att en vuxens liv är mindre värdefullt, men de minsta kistorna är de allra tyngsta.

Under tiden i Gaza stannade hon inte upp och reflekterade över vad som hände, känslorna kom väl hemma i London igen.

– När man är där finns det skyddsmekanismer som kickar in, eftersom det inte finns tid att bearbeta eller reflektera över vad som händer. Man är där för att göra sitt jobb och man är där för att försöka hjälpa så många människor på bästa möjliga sätt.

– Jag tycker även det är oerhört viktigt att vi är där för att visa solidaritet, empati, positivitet och ge värme till människorna som känner sig helt bortglömda av världen.

När Mahim Qureshi kom hem var hon inte bara arg, upprörd och skräckslagen över vad hon såg på nyheterna. Hon kände också stor separationsångest av att lämna människorna hon hade arbetat med och saknar dem.

– Skulden som kommer när man lämnar är enorm. Av den anledningen är det viktigt för mig att åka tillbaka.

Vad skulle du vilja säga till personer i Sverige, som bara har sett det här på nyheterna?

– Att Palestina inte är samma plats som det har framställts för mig att vara under decennier. Det är en plats som är fylld av varma, kärleksfulla, mycket intelligenta människor som har samma känslor, önskningar, ambitioner och behov som vem som helst i världen. Det är ett vackert land med fina människor som representerar nästan alla etniciteter med tanke på läget mellan Europa, Afrika och Asien.

– De är inte en underklass i samhället som ska bli behandlad annorlunda. De är människor som vill leva i trygghet, som vill kunna uppfostra och utbilda sina barn. De vill bara kunna leva. Sen tror jag nästan inte att det är någon mening med att säga något mer till någon, om de inte kan förstå att mänskligheten där inte skiljer sig från någon annan plats i världen.

• Faktaruta: Så kan du hjälpa människorna i Gaza
• UNICEF finns på plats och kämpar för att rädda barns liv. Swisha till 902 00 17 och skriv ”GAZA” i meddelandet. 
• RESCUE har riktad insamling till Gaza och Libanon. Du hittar den HÄR. 
• Rädda barnen förmedlar humanitärt stöd till barn och familjer i Gaza. Swisha till 902 00 33. 
• Plan International har en akut insamling för barnen i Gaza och Libanon. Du hittar insamlingen HÄR. 
• Läkare utan gränser är på plats i Gaza och ger livräddande sjukvård. Swisha till 900 60 32. 
• Röda korset bidrar med humanitärt stöd som mat, medicin och vård, och har fältsjukhus i Gaza. Swisha till 123 665 28 95.