Tre svenska kändistjejer om bröstcancer!

Bröstcancer blev en del av mitt liv en kvalmig sommarmorgon. Jag låg kvar under täcket, sträckte mig i sängen som en katt. Spretade med tårna och somnade om igen. Men så hörde jag röster från köket. Jag skärpte hörseln och snappade upp ett förskräckt ’Va?’ från min syster. Jag insåg att det hade hänt något och skyndade mig upp. Jag hade oroat mig för det här. Det hade hänt något med morfar, så måste det vara. Men det var inte morfar. Han mådde bra, för han hade inte heller fått höra.

Ute i köket satt min syster, pappa och mamma. Mamma hade precis kommit hem från ett läkarbesök och fått veta att hon hade knölar i ena bröstet. Där och då stannade tiden. Jag förstod inte vad hon sa. Cancer? Jag var 16 år och hade aldrig tänkt på cancer. Min första instinkt var att det måste gå att bota. Man kan väl bota allt numera? Jag visste inte då att det var början på fem svåra år. Fem år som skulle sluta med att jag förlorade min mamma.

Hade någon sagt till mig att jag skulle vara gift, ha ett hus och dessutom vara mamma innan jag fyllt 25 så hade jag trott att de skämtade. Det var inte så jag föreställt mig livet som 25-åring. Men någonting hände när bröstcancern kom in i mitt liv. Jag fick bråttom att leva. Skulle jag ha väntat och gjort annorlunda för att jag är ung? Min mamma dog när hon var 52. Hur länge får jag leva? Om det är något enda litet jag tackar bröstcancern för, så måste det vara det. Viljan att ta vara på livet. Njuta av varenda sekund. Inte vänta, drömma och längta. Utan leva fullt ut.
Innan jag fick barn var mina bröst ett estetiskt attribut – någon som skulle behaga män, och som gjorde att jag kände mig fin. Nu har brösten en helt annan funktion. Det är fantastiskt att de ger mitt lilla barn mat. Det är det mina bröst är till för. Stora, små, hängiga, fasta spelar ingen roll – mina bröst ger min son liv och det är så häftigt!”
/Clara Lidström