På en nystartad enhet i Lund jobbar socialtjänstens utredare med att få våldsutövare i nära relationer att sluta slå. Samtidigt kommer larm om att behandlingsprogrammen inte fungerar.
– Det är viktigt att tro på förändringen utan att vara naiv, säger Ann-Sophie Berggren som är enhetschef. Mer
Det är den 14 februari 2024. Alla hjärtans dag. Årets mest romantiska. Den här dagen anmäls 74 misstänkta brott i nära relation. I de allra flesta fall är det en kvinna som blir misshandlad eller hotad av någon som ska vara hennes trygga punkt.
På internationella kvinnodagen, den 8 mars, är siffran ännu högre. 83 misstänkta brott anmäls runt om i Sverige. I hälften av fallen misstänks en kvinna ha blivit fysiskt misshandlad av en närstående.
Under hela 2024 anmäls nästan 37 000 brott i nära relation. Av anmälningar framgår det inte vem som är den misstänkta gärningspersonen, men rent statistiskt är det nästan alltid en man.
Att våld i nära relation är ett stort och utbrett samhällsproblem är vida känt. De senaste åren har dödligt våld bland vuxna över 25 år minskat något – men detsamma gäller inte för unga relationer. Där står utvecklingen still. Dessutom är unga kvinnor en extra utsatt grupp: nästan var fjärde ung kvinna mellan 16 och 24 år har blivit utsatt för våld av en nuvarande eller tidigare partner.
I början av året riktades skarp kritik mot de behandlingsprogram som finns för de som utövar relationsvåld. I en artikel i DN vittnade Moa, som egentligen heter något annat, om hur hennes ex fortsatt att hota henne efter att ha avslutat behandling. Hur effektiva behandlingsprogrammen är svårt att säga. Forskningsläget är tunt. 2021 började programmet Idap, som riktades till våldsamma män, fasas ut från Kriminalvården, just eftersom det inte var tillräckligt effektivt.
Idap ersattes av två nya program, RVP och Predov. Det sistnämnda lanseras nu inom socialtjänsten. Inte heller här vet man hur bra programmen fungerar när det kommer till att få förövare att sluta med våldet eller att återfalla i brott. Men enligt de som arbetar med dessa frågor på socialtjänsten finns det anledning att tro att förändring är möjlig – även om det är långt ifrån ett enkelt jobb.
På socialtjänsten i Lund finns en nystartad enhet där utredare och socialpedagoger samarbetar för att förebygga och stoppa relationsvåld, med ett särskilt fokus på förövarna. Enheten har varit i gång sedan april 2024 och sedan den startade har 23 personer varit på samtal i egenskap av våldsutövare.
– Ofta hör man att folk tycker så illa om socialtjänsten, men de som vi har kontakt med är ofta nöjda och tycker om relationen. Det är kanske vi som vet mest om deras bra sidor och deras mörka sidor, och att det på något sätt blir en trygghet. Vi träffar människor i alla situationer, det finns ju inga situationer vi inte hört om, så det ska vara tryggt att prata med oss, säger Ann-Sophie Berggren som är chef på enheten.
– Och det kan ju vara så att man gjort hemska saker i relationen, men man har ett önskemål att förändra det. Och det är viktigt att tro på förändringen utan att vara naiv. Sen för vissa så tar det jättelång tid och för vissa går det tyvärr inte, fortsätter hon.
De personer som Ann-Sophie och hennes kollegor kommer i kontakt med kommer från lite olika håll. Vissa söker sig till socialtjänsten frivilligt för att be om hjälp, andra skickas dit via polisen, skolan eller sjukvården.
Deras samarbete med polisen är tätt, där polisen i ett första steg ägnar sig åt uppsökande arbete, för att i ett nästa steg få människor att söka hjälp hos socialtjänsten.
– Innan har polisen inte gjort så mycket, men nu har de börjat göra orosanmälningar till oss när de kommer i kontakt med våldsutövare, och då kan vi ta vid och locka och pocka. Vi kan inte tvinga hit dem, men vi kan ringa upp och fråga om de vill komma hit och prata, säger Ann-Sophie.
Så innan har det inte gjorts orosanmälningar till er om polisen kommit i kontakt med våldsutövare?
– Nej, och jag vet att detta har gjort polisen frustrerad också.
En granskning från Socialstyrelsen, som kollat närmare på dödligt våld i nära relationer under de senaste åren, visar att det i många fall har funnits flera varningstecken i fallen – men lite information har funnits hos sjukvården, lite hos polisen och lite hos socialtjänsten. Var för sig är det kanske inget som sticker ut, men tillsammans kan det ge en helt annan bild av en situation.
Därför är socialtjänsten så beroende av andra myndigheter och instanser – för att kunna lägga hela pusslet. Samarbetet med polisen är väldigt nytt, men utredarna på socialtjänsten i Lund ser ljust på det.
– Ja, vi har många fler kontakter nu jämfört med när vi började, så vi bygger ju upp en bank av kontakter, säger Sigrid Berenguer som är utredare på enheten.
Förutom larmen om behandlingsprogram som inte fungerar, hörs kritik från Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer, Roks. I DN-artikeln menar ordförande Camilla Andersson att behandlingsprogrammen snarare kan vara skadliga, eftersom de ger kvinnorna hopp om att männen ska kunna förändra sina beteenden och att insatserna bara förlänger tiden som det tar för kvinnan att lämna relationen.
Vad tänker ni om det?
– Jag vill understryka att det är svårt att göra en förändring när man är tillsammans. Jag rekommenderar nästan alltid att man bryter relationen och arbetar med behandling var för sig. Det finns ingen garanti att behandlingen funkar och vi måste alltid sätta säkerheten först, säger Ann-Sophie och fortsätter:
– Vi gör alltid riskbedömningar och farlighetsbedömningar för att kunna bedöma situationen. Där går man igenom våldets historik och karaktär. Sen är behandlingen för våldsutövare superviktig för att försöka förhindra att hen fortsätter med våldet eller fortsätter med det i en ny relation. Många är ju föräldrar med och barnen behöver ofta/vill ha en relation med sin förälder. Ibland är det så allvarligt så det inte går.
Men hur kommer man egentligen åt de som slår, och hur får man till en förändring?
– Jag tänker att det är ett väldigt känsligt ämne och att de oftast inte känner igen sig. Och man får vara lite ödmjuk inför det i mötet, så att man inte skrämmer bort personen i fråga, säger utredaren Linnéa Lövgren och fortsätter:
– Men vi har sett att det är många som ändå mjuknar efter ett tag och kan tänka sig fortsätta i samtal med socialpedagogerna på enheten. Och det tänker jag är en framgång, att de vill komma tillbaka.
Ann-Sophie berättar att det inte är ovanligt att våldsutövaren ser våldstillfällena som engångshändelser, att man bara råkade gå över gränsen vid ett specifikt tillfälle.
– Det är väldigt lätt att isolera händelsen och lägga ansvaret på andra. Där jobbar vi mycket med att fokuset är att man själv ska ta ansvar och se på situationen och göra annorlunda, och det bästa är om de själva kan be om ursäkt.
Gång på gång understryker utredarna att man inte ska stanna i en våldsam relation – det går inte att göra en verklig förändring när man befinner sig i något destruktivt. Enheten jobbar hela tiden med att försöka hitta individuella lösningar, vilket ibland innebär att en familj kan bo kvar i samma stad, trots att den ena parten brukat våld mot den andre. I andra fall måste den våldsutsatta skyddas på olika sätt.
För att komma fram till vad som är bäst görs olika riskbedömningar, och då kollar de ofta på hur våldet i relationen har sett ut. Utredarna beskriver det som att våldet kan delas upp i två olika typer – där det ena är nästintill omöjligt att behandla. Typerna kallas kobra och pitbull. Pitbull-typen är den som blir aggressiv när olika typer av situationer uppstår. Detta är lättare att behandla, eftersom man kan analysera situationerna och i vissa fall undvika att de uppstår. Den andra typen är kobran, som inte blir aggressiv i stunden, utan hugger när man minst anar det.
– Den här typen av våld är mycket allvarligare och en jättestor riskfaktor, säger Ann-Sophie.
– Här är det väldigt mycket svårare att bedöma riskerna, fyller Linnea i.
Att stanna kvar i en våldsam relation innebär stora risker, och längst ner i den här artikeln kan du få reda på var du kan vända dig om du behöver hjälp. Dessutom finns det några riskfaktorer att vara extra uppmärksam på, och som socialtjänsten i Lund särskilt kollar på när det gäller partnervåld.
– Om våldet eskalerar är det jätteallvarligt. En annan allvarlig riskfaktor är strypvåld, om man blivit utsatt för det är det en riskfaktor för potentiellt dödligt våld. Våld under graviditet är också en riktig allvarlig riskfaktor, säger Ann-Sophie.
Hur är det för er när ni kommer i kontakt med personer som lever i relationer där dessa riskfaktorer finns?
– Vi kan jobba med att motivera och utbilda och sprida kunskap om vad vi ser kan hända och vad vi är oroliga för. Men vi kan inte bestämma över vuxna, och det kan dröja jättelänge innan vuxna är redo att göra en förändring.
När det finns barn med i bilden har socialtjänsten andra befogenheter. Då kan man välja att flytta på barnet och säga till föräldern som blir utsatt att man vill att hen ska följa med.
Och när det inte finns barn med i bilden?
– Då är vi helt maktlösa, och kan bara jobba med motivering, säger Ann-Sophie.
Hur gör man det?
– Man kan prata om olika scenarion, hur det har varit och hur man skulle vilja att det var i framtiden, och om man vill fortsätta ha det på det här sättet, säger Sigrid.
Vad vill ni säga till makthavarna?
– Man pratar mycket om hårdare tag mot gängkriminella, men det man måste se är att många av de gängkriminella har varit utsatta för våld i nära relation, så som barnmisshandel, och därför är det viktigt att jobba tidigt med dessa ärenden, och satsa på en bra skolgång och hemmiljö, och att de får hjälp med sin psykiska ohälsa. Så vill man verkligen jobba förebyggande så måste vi börja med att trygga barnen och föräldrarna, och det ger effekt på gängkriminella. För det hjälper inte med hårdare tag, det vet vi att det inte funkar, säger Ann-Sophie.
Vad vill du säga till de som behöver hjälp?
– Socialtjänsten är på er sida och vill arbeta för att alla ska leva utan våld. Det finns hjälp att få.
