Ett meddelande från VeckoRevyn med anledning av debatten om den nya könstillhörighetslagen

De senaste veckorna har debatten om den nya könstillhörighetslagen rasat. Ändringen i lagen handlar bland annat om att göra det enklare för personer att byta juridiskt kön. Innan har det krävts att personen i fråga har diagnosen könsdysfori, men nu ska det räcka med ett intyg från läkare eller psykolog på att personen inte upplever att dennes juridiska kön stämmer överens med den självupplevda könsidentiteten (och är man under 18 år ska även målsman ge sitt godkännande).

Förslaget, som ska röstas igenom den 17 april, har orsakat komplett hysteri bland debattörer. Skräckexempel om dubbla könsorgan, inga könsorgan alls, utraderingen av kvinnor och övergrepp i omklädningsrum har upprepats i upprop efter upprop. Medieutrymmet för påståenden om en lömsk ”translobby” som hjärntvättar barn och nästlar sig in i politiken har varit enormt. Samtidigt har den berörda sidan knappt hörts.

Det har gått några år sedan jag skrev boken Backlashen, som handlar om motreaktionen mot feminismen i spåren av Metoo. Efterordet i boken ägnade jag åt att beskriva min största oro för vad som ska hända inom kvinnorörelsen, och den handlade just om utbredd transfobi, intolerans och uppdiktade hot. eftersom man redan då kunde se transfobiska tendenser växa.

Idag är det värre än jag hade kunnat föreställa mig.

När debattörer och politiker som är emot den nya lagen gång på gång hävdar att de har ”den samlade kvinnorörelsen på sin sida” så måste vi protestera. Så nu gör jag det.

VeckoRevyn har i flera år bevakat frågor som rör transpersoners rättigheter och det kommer vi att fortsätta göra. Och som chefredaktör för en av Sveriges största tidningar för unga kvinnor vill jag klargöra att vi står upp för transpersoners rättigheter och allt som kan förenkla för denna grupp att få finnas, leva och vara lyckliga.

Efterordet i boken Backlashen:

Den feministiska rörelsen är, och har alltid varit, under stor press. Den interna och externa kritiken har stundtals varit mycket hård, ibland med all rätt. Feminismen har genom historien varit blind inför klass, etnicitet och sexualitet men har, överlag, blivit mycket bättre.

Men när feminismen är under hård press, precis som den har varit i kölvattnet av metoo, så riskerar patriarkala synsätt att slå igenom även inom rörelsen. Precis som ett samhälle där välfärd brister och fattigdom växer letar gemensamma fiender och hittar dessa i invandrare, så tenderar feminister att göra detsamma – men finner hotet i samtalet om vad som egentligen definierar en kvinna. När man känner sig maktlös och frustrerad är det ibland lättare att sparka neråt istället för att ställa de ansvariga (som ändå inte lyssnar) till svars.

Under tiden som jag arbetat med den här boken har jag kunnat se hur det språkbruk och de (missledande) resonemang som motrörelsen använder för att mota jämställdheten i grind, flitigt börjat användas i delar av kvinnorörelsen.

Väl förklätt till omtanke om kvinnan målades transpersoner, icke-binära och personer med köns- överskridande identitet nu ut som ett hot. Om vi validerar deras existens, och vidgar den feministiska kampen till att omfatta även dem – riskerar vi då inte att förinta begreppet kvinna med allt det innebär i form av biologi och kultur? På samma sätt har utlänningen beskrivits som någon som hotar de egna landets biologiska och kulturella arv. Men det handlar inte om omtanke. Det handlar om intolerans, konservatism och misstänkliggörande – tre ord som inte hör hemma i den feministiska rörelsen.

Vi lever i en tid där det kostar extremt mycket och ger extremt lite att driva feministisk kamp. Många vill se oss förlora, det vore bekvämt för fler än uttalade antifeminister. Hotet utifrån mot rörelsen är stort, farligt, utmattande och följer ett historiskt mönster. Men det ger inte feminister rätt att gå till attack mot viktiga samtal om genus och identitet, och att låta ett uppdiktad hot rättfärdiga att kroka arm med antidemokratiska, könskonservativa och fundamentalistiska krafter. Det kan bara sluta på ett sätt: en tillbakagång inte bara för HBTQI-personers rättigheter, utan även för kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter generellt.

Dessa inskränkningar har alltid hängt ihop. När transpersoners rätt till vård eller homosexuellas rätt att visa sin kärlek publikt blir en fråga för politikerna, så följer frågan om aborträtten och våld i nära relationer tätt efter. Att alliera sig på det sätt som delar av den feministiska rörelsen idag gör utgör alltså ett direkt hot mot kvinnors rättigheter. Det är ett internt problem som vi måste belysa och motarbeta. Det är en av den nutida feministiska rörelsens viktigaste uppdrag, vid sidan av att krossa patriarkatet.

---