in

Läkaren om Hannahs PCOS: ”Mensvärk gör ont, ta en alvedon”

Endometrios kronika

Jag var 17 år när jag förstod att allt inte stod rätt till med min kropp. Om jag inte käkade p-piller fick jag ingen mens. Men när jag sökte hjälp så blev jag bara fnyst åt. Mer

”Kanske äter du för lite” nöjde sig sköterskan med. Tunna tjejer har inte alltid mens. Därefter skyllde de på att jag var ung. Unga tjejer har ju inte alltid en jämn menscykel. Jag trodde dem. De var läkare – jag var den unga tunna tjejen utan mens. Och bara jag åt p-piller så funkade allt som det skulle.

När jag var tjugotvå så bestämde jag mig för att sluta med pillrena. Det kom (som väntat) ingen mens mer, men läkarna sa bara åt mig att ”det är väl skönt att slippa, oroa dig inte förrän du vill bli gravid”.

En kväll fick jag ont i magen. ”Sedär, mensvärk.” tänkte jag. Men inom loppet av några minuter hade jag så ont att jag inte kunde stå upp. Det kändes som något slets sönder i mig. Jag låg på badrumsgolvet och min roomie stod utanför och frågade om han skulle ringa en ambulans. Istället ringde jag sjukvårdsupplysningen.

”Mensvärk gör ont för vissa, ta en alvedon”, sa de till mig. När jag snyftade fram att det här var f*n ingen mensvärk utan att jag trodde att jag skulle dö nu så sa de att ”Kanske har du varit gravid utan att veta om det? Det är nog ett missfall du är med om. Ta hand om dig, och gå till vårdcentralen om du vill imorgon”. Det ville jag inte. Jag ville inte ens tänka på det.

”Varför kom du inte tidigare? Att inte ha mens är farligt!”

Det var först när jag var tjugofem, ÅTTA ÅR efter att jag hade bett om hjälp första gången som de gjorde ett ultraljud på mig och insåg att det kanske inte var en gnällig tjej med lite oregelbunden mens som de hade att göra med. I mina äggstockar hittade de kolossalt många ”blåsor” (liknande cystor).

”Varför kom du inte tidigare? Att inte ha mens är farligt!” sa läkaren då. Vilket slag i ansiktet på någon som förgäves bett om hjälp så länge. Jag fick reda på att jag har PCOS. En hormonsjukdom som innebär bland annat att jag har ett överskott av testosteron i min kropp.

Läs oxå: 10 saker du inte ska säga till någon med endometrios 

Testosteronet yttrar sig på olika sätt hos olika personer, berättade läkaren kyligt. Många får acne, och blir överviktiga. Andra får mer hår på kroppen, och börjar tappa håret på huvudet. Och många får svårt att bli gravida utan medicinsk hjälp. Smärtan jag hade känt på det där badrumsgolvet var inte ett missfall, det var en cysta som sprack. Jag fick med mig en broschyr och grinade hela vägen hem.

[adSpace]Vilken mardröm, tänkte jag, och kände mig ensammast i världen. Jag hade aldrig hört talas om det här. ”Vem är jag? Är jag en ”hen”? Kommer jag någonsin få barn? Ska jag bli skallig nu? Och VARFÖR HAR INGEN LYSSNAT PÅ MIG?!” susade genom mitt huvud.

Liknande, och ofta ännu värre historier om möten med vården hittar man hos tjejer med endometrios. Deras smärta blir inte sällan så helvetisk att de hamnar på akuten, för att bli hemskickade igen med en värktablett och orden ”Det är bara mensvärk. Det är så att vara kvinna”. Men nej, det är inte bara mensvärk. Det är äggledarvätska som läcker ut i kroppen. Vätskan kan få organen att börja växa samman. Det är inte vanlig mensvärk.

Läs oxå: 5 tecken på Endometrios som du borde känna till

Det visade sig efter lite googling att jag inte var ensammast i världen med detta. Rentav, så är både PCOS och endometrios vanligare än till exempel folksjukdomen diabetes hos kvinnor i fertil ålder. Vi snackar alltså ungefär var tionde kvinna(!). Ändå blev jag inte lyssnad på, och ändå hade jag aldrig hört om PCOS innan.

Nu har jag lärt mig min sjukdom, vad jag behöver för att må bra. Och kanske har jag haft tur, för jag känner inte igen mig särskilt på skräckbeskrivningen jag fick av den där läkaren. Jag hade behövt prata med någon som faktiskt visste hur det var, då den där dagen.

Läs oxå: Detta betyder färgen på din mens – så märker du om något inte står rätt till

Tjejer, vi måste börja prata mer om de dolda kvinnosjukdomarna. Vården gör det ju uppenbarligen inte tillräckligt. Men när vi ligger på badrumsgolvet och skriker, medan något slits sönder i kroppen, så ska vi inte vara ensammast på jorden.

Vi har varandra.

Den här krönikan är skriven av VeckoRevyns tidigare skribent Hannah Almerud.