in

Egoina: ”Han som flyttade ut sina möbler när jag inte var hemma är glad att se mig”

egoina kronika


VeckoRevyns krönikör Egoina om hur det är att springa på ett ex man en gång delade livet med. Mer


Jag är på väg ut ur en mataffär när jag hör mitt namn. Personen som ropar på mig är på väg in och stannar mig i dörren. Jag sorterar i huvudet. Trots att ansiktet är bekant tar det några sekunder innan jag förstår vem det är. ”Hej”, säger han. Han verkar genuint glad att se mig. Samma person som tog bort mig från sociala medier sekunden vi gjorde slut och flyttade alla sina möbler en dag när jag inte var hemma, verkar nu glad för att se mig. Och jag är glad för att se honom.
Vi byter artighetsfraser. Tack det är bra med mig hur är det med dig jo bara bra tack. ”Har du bråttom?” frågar han. ”Nej, har du?”, frågar jag tillbaka. Samma personer som en gång köpte ett köksbord tillsammans trevar nu sig fram i den sociala situationen. Båda verkar vilja prata, men ingen vill störa. Det är som att situationen är kritisk. Minsta lilla snedsteg kan bli för mycket. Som en liten rädd kanin som kan skutta iväg när som helst. Vi vill inte skrämma den.

Han verkar genuint glad att se mig. Samma person som tog bort mig från sociala medier sekunden vi gjorde slut

Vi står kvar i den lilla gången mellan ytterdörren och innerdörren och pratar om vad som hänt sedan sist. Om utbildning, jobb, vem vi är ihop med nu, hur det är med våra familjer och hur vi äntligen flyttade från staden vi växte upp i. Vi konstaterar att det är sex år sedan vi sågs sist. Efter månader av sömnlösa nätter, gråt, arga ord, gräl som aldrig tog slut och tallrikar som slogs i spillror skiljdes vi åt för sista gången för sex år sedan. Från att dela en vardag och skicka god morgon-sms varje dag, låtsades vi plötsligt som att vi inte såg varandra när vi gick förbi varandra på stan.

”Du. Jag har tänkt på hur det var då, när vi var tillsammans. Förlåt”, säger han. Jag säger också förlåt och vi tittar varandra rakt i ögonen. Vi verkligen ser varandra och vi menar det vi säger. Ingen av oss vill vinna. Ingen vill strö salt i sår eller vara bättre. Det finns inget ont mellan oss. Inga oläkta sår. Ingenting. Vi kramas och säger att det var kul att ses. Lycka till med det där du skulle göra ha det bra. Sedan skiljs vi åt. Han går in i affären och jag går ut. Och med ett leende på läpparna slår det mig att det faktiskt är sant. Tiden läker alla sår.