in

Jacob Banks: ”Om mina låtar var släppta av någon som lät som jag men inte var svart, vad hade hänt då?”

Modern soul och Disney-soundtrack, så skulle man kunna sammanfatta Jacob Banks musik. VeckoRevyns Soraya Bay träffade honom för att prata om drömgiget, hur det är att jobba med Laleh och Seinabo Sey och varför hans svarta identitet är så viktig. Mer

I november förra året släppte den brittiske artisten Jacob Banks sitt debutalbum Village. Du kanske känner igen honom som den kraftfulla rösten i Seinabo Seys Remember? VeckoRevyn har träffat honom för att prata om filmmusik, att jobba självständigt inom ett skivbolag, och Game of Thrones.

Din musik tar direkt tankarna till storfilmer, och den har redan varit med i serier, spel och filmer såsom Suits, Power, FIFA och Need for Speed. Hur känns det?

– Att ha en låt i FIFA är en enorm skryträtt för mig. Mina boys kan aldrig snacka skit om mig längre. Jag beter mig redan som om jag är den bästa FIFA-spelaren i universum och detta bevisar bara min poäng. Nu måste du lyssna på min låt OCH förlora mot mig, det måste vara hårt.

Nyligen gjorde du två nya låtar för filmen Creed IIs soundtrack och jobbade även med filmmusiken. Hur ser processen ut när du skriver för film?

– Jag är en väldigt visuell person och jag tycker musik och film går hand i hand med varandra. Men att göra musik för film är väldigt annorlunda, du måste verkligen lägga undan ditt artistiska avtryck. När jag skapar musik för mig själv så är det helt och håller vad jag vill, jag är ledaren. När jag jobbar med film är det filmen som leder. Även om jag skulle vilja gå åt ett helt annat håll så måste jag sätta filmens bästa först och skjuta undan min egen smak. Det är bra att tvingas använda en annan sida av sin kreativitet, det är en bra mental övning att inse att allt inte handlar om en själv och vad man vill. När jag är klar med att turnera och min egen musik vill jag skapa filmmusik, det är min pensionsplan.

Vilket film soundtrack är din favorit?

– Allt Disney har gjort. Det var en så stor del av min uppväxt. Jag älskar Lejonkungen, det får mig att minnas så mycket glädje och ungdom. Mitt favorit soundtrack är nog The Greatest Showman, jag älskar den men ingen har sett den! Alla tycker den är skit, men jag lovar dig, den är fan fantastisk.

Om du kunde välja en filmserie eller en regissör att göra huvudspåret för, vilken skulle vara en dröm som går i uppfyllelse?

– Det måste vara något Disney-esque. James Bond känns som ett alldeles för uppenbart svar, det finns ingen riktig utmaning där. Disney dock… Det måste vara enkelt och magiskt. Det är en av mina drömmar. Om Disney gör något vill jag vara med.

Jacob Banks är inte bara känd för sin musik utan även sina visuellt gripande musikvideor har fått stor uppmärksamhet. Han regisserade själv musikvideon till Be Good To Me, en av singlarna från debutalbumet. Tillsammans med sina vänner skapar han sina egna små cinematiska mästerverk.

Hur är det att jobba tillsammans med sina vänner?

– Det är så mycket roligare, vi hjälper alla varandra att växa. Det är väldigt speciellt att kunna titta tillbaka på det vi skapat och veta att jag gjorde allt det med mina vänner. Om några år kommer jag säkert titta tillbaka och inse att allt var skit, men vi gjorde det i alla fall tillsammans och på vägen har vi växt och pushat varann.

Hur mycket av jobbet gör du?

– Jag skriver alla idéer, anställer alla, sen går jag till skivbolaget och berättar hur mycket det kommer kosta, de ger mig en check och så ger jag dem en video några veckor senare. Den friheten har ett pris. Det är skönt tills du fuckar upp det. Jag kan göra tjugo fantastiska videor, sen gör jag en skitvideo och allt jag jobbat för är borta. Men jag gillar att jobba under press.

Innan Village släpptes hade Banks redan fått uppmärksamhet för sina EPs. The Boy Who Cried Freedom kom ut 2017 och med det kom även det internationella genombrottet. Han uppträdde bland annat på talkshows som Late Night with Seth Myers.

Kände du mer press på dig att leverera när dina tidigare EPs har fått så mycket uppmärksamhet och kärlek av kritikerna och lyssnarna?

– Nej, jag känner inte riktigt press. När jag hade släppt mina två första EPs insåg jag att jag inte ville vara en del av spelet där du måste få radiorotation för att lyckas. Jag är i Stockholm och har sålt ut Berns utan någon som helst radiorotation. Formeln brukar lyda: hög radiorotation = framgång. Jag passar inte in i den formeln men kan ändå lyckas.

– Sen har jag aldrig varit beroende av att min musik ska lyckas för att kunna ha mat på bordet. Jag jobbar med filmer, jag lånar ut mig och min musik till andra artister, saker som faktiskt resulterar i pengar i fickan. När jag gör musik vill jag göra det endast för att jag vill göra musik. Jag känner ingen press för jag förväntar mig ingenting. Inte ens i Storbritannien får jag radiospelningar. Be Good To Me spelades en gång på radio i London, och de ville inte ens spela den förrän Seinabo Sey kom till London, då hon är med på låten. Och jag säljer ändå ut spelningar. Oavsett vad som händer på den här sidan, så kommer jag komma ut på den andra.

Du har sagt att albumets namn “Village” kommer från ordspråket “It takes a village to raise a child”. Vem har varit din by?

– Alla. Alla lär mig någonting vare sig det är att vara mer taktfull eller att vara mer självsäker. Det kan vara mitt team som jag turnerar med, jag älskar dem, vi har turnerat i två år tillsammans och hjälper varandra att växa på så många olika sätt. Alla mina närstående, mina katter, mina gudbarn. Det finns så många olika människor som utmanar mig och pushar mig att hela tiden bli bättre.

På tal om Seinabo Sey, hur kommer det sig att ni två samarbetade på två låtar?

– Hon gled in i mina DMs, mannen! Jag har varit ett fan av henne i många år. Jag såg henne först på Jools Holland, för kanske fem år sen, när hon körde Younger live. När jag precis hade släppt The Boy Who Cried Freedom DMade hon mig och undrade om jag ville samarbeta på hennes nya album och jag kände bara “fuck yeah!” När jag kört min första konsert här i Stockholm svängde jag förbi hennes studio och så skrev och spelade vi in Remember för hennes platta. När jag åkte tillbaka var Be Good To Me praktiskt taget klar men jag skickade den till henne och hon skickade tillbaka sin version dagen efter och det var det. Hennes nya album I’m A Dream är ett av mina favoritalbum någonsin, inte bara från 2018, så det var fantastiskt att få vara en del av det.

Visst har du även jobbat med Laleh?

Laleh är en av låtskrivarna på Be Good To Me. Jag började jobba på låten med henne och två av mina vänner från Kanada som heter Soundtrack, och sen såklart Seinabo. Men det började med bara Laleh i LA. Hon är en av mina närmsta vänner nu, vilket är konstigt för jag har inte riktigt vänner i musikindustrin. Jag har redan mina vänner så jag är aldrig på jakt efter nya. Men hon och Gustav, som är en ljudtekniker från Stockholm, har blivit två av mina närmsta vänner. Laleh är väldigt speciell för mig.

Du har också jobbat med svensken Ludwig Göransson tidigare, mycket svenskar! Vad tänker du på när du tänker på svensk nutida musik?

– Jag tänker att svenska musiker vet hur man får popkultur att verka coolt. Jag dras väldigt mycket till svenskar. Allting är familjärt men på ett coolt sätt. När Storbritannien pumpar ut popmusik så försöker de vara pop utan ett gram coolhet, så det finns ingen identitet. Men jag tycker att musiker som alla från Anna Leone till Zara Larsson, och även de allra poppigaste, har en väldigt intressant nivå av coolhet och edge.

Du har sagt att du vill göra soul för den nya generationen, är det vad Village är?

– Det var det gamla jag, just nu vet jag inte vad jag vill riktigt… Men när man tänker på soul så tänker man på Marvin Gaye, Sam Cooke, Al Green, Aretha Franklin och vi kan inte riktigt relatera till dem längre för våran vardag och våra kamper ser annorlunda ut idag. Jag vill göra soul som låter som nu, som låter som det vi går igenom just nu. Jag vill dock betona att jag inte anser att soul är en genre. Soul är allt som har passion. Jag skulle säga att Kanye Wests andra album [red. anm. Late Registration]  var ett soulalbum. Jag vill göra soul men få det att låta som att vi är i 2019.

Delar av ditt album andas soul och svart kultur, som i textraden “wear that afro like your backbone”. Är det viktigt för artister att använda sina egna historier och sina egna upplevelser av förtryck just nu?

– Jag försöker att ta mig förbi det där. För mig är förtryck i sig själv ett språk. Jag definierar inte mitt förtryck som att jag är en svart man. Förtryck är detsamma, det finns förtryck av icke-vita, förtryck av kvinnor, förtryck av sexuella läggningar. Förtryck är detsamma i alla dessa olika former, och visst vissa är hårdare än andra. Men för mig så är svart… svart för mig är i sin kärna hudfärg. Men svart är för mig numera även gay, svart är kvinnan, svart är religion, svart är alla som känner sig som en outsider. Så även när jag säger “wear your afro” så menar jag det faktiska afrot, men även allt annat som som världen får dig att vilja gömma – det är ditt afro. Jag försöker jobba bortom att saker är saker. Jag är här för att stå upp för de förtryckta, vare sig det är svarta eller alla andra som upplever förtryck. Det för mig är svart. Svart är alla outsiders, och jag fuckar med outsiders.

Har du någonsin känt förtryck inom musikindustrin?

– Jag är inte riktigt en del av musikindustrin. Jag plockar upp mina checkar men jag fuckar inte riktigt med det. Jag började göra musik vid 21 så jag hade redan mitt liv, mina vänner, jag hade bra koll på vem jag var när jag gav mig in i branschen. Många andra artister är födda in i branschen, de är födda med viljan att bli artist. Jag hade inte det, och jag har inte så mycket vänner som är musiker. Mitt liv existerar utanför den bubblan. Men om jag ser på det objektivt… om mina låtar var släppta av någon som lät som jag men inte var svart, vad hade hänt då? Jag tror alla vet svaret på den frågan. Jag har varit svart länge, jag är van. Jag bryr mig inte ett skit.

Du föddes i Nigeria och flyttade till Birmingham vid 13. Vad saknar du mest med dina första 13 år i Nigeria?

– Jag växte upp i Ibadan. De kallar sig själva för “the second city” men vem vet. Jag saknar den friheten som okunskap gav. Det mest fantastiska med Nigeria är att allt var rättvist. Det spelade ingen roll om du var rik eller fattig. Du handlade i samma affärer, gick i samma skola. Ingen hade någonting, eller så hade du lika mycket som alla andra. Ingen gick runt med huvudet sänkt, det var bara livet och det var nog. Vissa hade tur och blev rikare i slutändan, men du var ändå inte annorlunda. Du handlade fortfarande i samma affärer, gick fortfarande i samma skola. Olycka är fött ur jämförelse. Du kan köra en Ferrari här och sen ser du någon med två Ferraris och då är du plötsligt mindre värd än den personen.

Hur har din Nigerianska bakgrund och identitet gått igen i din musik?

– Nigerianer är ett väldigt stolt folk, speciellt i hur vi använder våra röster och det har jag alltid med mig. Jag försöker att inte beröra för många skräpämnen. Jag försöker beröra saker med substans. Min mamma lyssnar och hon skulle inte vara så nöjd om jag bara snackade massa skit. Det är det huvudsakliga, stoltheten.

Var det en stor omställning att flytta från Nigeria till Storbritannien?

– Det var mycket kallare. Det regnar mycket. Men jag tror jag gillade ombytet. Jag hade mitt säkerhetsnät, min familj. Jag kan inte ens tänka mig hur det hade varit på egen hand. Jag hade min village.

Spela för England i fotbolls-VM eller spela en roll i Game of Thrones?

– Wow, jag förväntade mig inte den frågan. Om jag spelade för England skulle vi antagligen förlora VM, eller ja, vi förlorade ändå. Ah mannen… Hur länge skulle jag vara i Game of Thrones?

En säsong.

En hel säsong? Det är bara sex avsnitt… är jag en huvudkaraktär eller typ en av the Unsullied?

Nej, en biroll, som skulle kunna bli återkommande. Man vet aldrig med den serien.

Är jag viktig för historien?

Du vet inte, eller hur? Du skulle få manuset för din karaktär och inte veta än.

Du frågade frågan! Jag försöker bara förstå. Skulle jag få ett svärd?

Ja.

En häst? Kanske en drake?

Det är lite långsökt.

Ja eller nej?

Nej.

Så ingen drake… Om jag spelar för England är jag en del av startelvan?
Ja.

Ah, det är så svårt. Game of Thrones.