”Det är någonting med att vara tjock som är oerhört provocerande. I vårt samhälle anses det nästan fulare att vara tjock än att vara alkoholist eller knarkare. Är du tjock är du lat. Du har ingen självkontroll, ingen självrespekt och du är ganska patetisk. Du kommer dö ensam och har du mot förmodan en partner är det nog för att du är rik. Eller sjukt bra i sängen. Fast du ska ju mest ha tur om du ens får ligga. Tjock är detsamma som ’moraliskt dålig’, det är kopplingen som så mycket i samhället pekar på idag.

Vad som är än mer provocerande än att vara tjock är att vara okej med att vara tjock. Att inte hata sig själv på grund av sitt utseende, inte prova en ny diet var fjortonde dag, inte ha konstant ångest över det och inte skämmas för hur man ser ut. För det är ju det jag borde göra. Skämmas. Åtminstone om man ska tro vårt samhälle. Och med ’samhälle’ menar jag generellt de stora klädkedjorna.

Jag har alltid haft bra självförtroende. Jag vet att jag kan saker, att jag är smart, omtänksam, generellt sett en bra person. Men så länge jag kan minnas har jag haft dålig självkänsla. Trots min vetskap om alla mina bra sidor har jag aldrig känt mig värdig. Mitt värde har alltid varit direkt sammankopplat till min kropp. Och jag har alltid varit en stor flicka. Även i perioder då jag fått höra att ’gud va smaaal du har blivit’ så har jag ändå dragit minst en storlek 44. Och det är här kedjorna kommer in.

När jag står hemma framför spegeln tycker jag om min kropp. När det inte finns något i närheten som definierar den. När den bara är som den är. Då gillar jag den skarpt. Den är kurvig och mjuk och stark och den fungerar precis som den ska. Jag kan se på mig själv i spegeln och i själen känna att ’det där är banne mig inte så pjåkigt’.

Men så fort jag kliver in i en butik blir jag dömd. Jag får på en gång veta att jag inte hör hemma där. Jag är onormal. Jag passar inte in. För att jag har en kropp som är för stor. För att jag inte kan ha de storlekar som där erbjuds. Jag känner omedvetet att jag borde skämmas för att jag inte har kontrollen över mig själv för att kunna banta ner mig till en storlek 42.

Ibland försöker jag. Ibland har jag till och med köpt en kavaj som jag inte kan knäppa. För att passa in. Men vet ni vad, det är faktiskt rätt trångt för både kropp och själ med för små kläder. Och en rolig shoppingtur med kompisarna slutar i ångest och förnedring.

Sätter en standard för vad som anses normalt

Jag kan separera mig från retuscherade bilder på modeller och sjukligt smala skyltdockor, jag vet att de bara är fiktion och att jag aldrig kommer se ut så. Att jag inte vill se ut så. Även fast de är en del av ett större problem är de inte min verklighet. Men när jag inte kan ha kläder som Sveriges största klädkedja erbjuder, är det min verklighet. Och den har hjärntvättat in min dåliga självkänsla i mig i hela mitt vuxna liv. Jag har bara inte insett det tidigare. Jag har varit så förblindad av skammen av att vara stöpt i ’fel’ mall.

Sen jag drog igång #hmriot på min blogg i våras kan jag inte ens räkna hur många gånger jag fått höra ’men gå ner i vikt då, så är problemet löst!’ eller ’handla i en annan butik!’. Eller den lite mer pang-på-rödbetan ’håll käften och spring!’. Dessa människor har inte bara tagit sig friheten att lägga fram förslag på vad jag ska göra med min kropp utan anser även att problemet då är löst. Tänk om jag inte vill gå ner i vikt? Tänk om jag, hör och häpna, är nöjd med hur jag ser ut? Eller om jag bara, av olika anledningar, inte prioriterar kampen som det innebär att gå ner i vikt? Är det upp till en klädbutik att avgöra det åt mig? För, like it or not, men de sätter en standard för vad som anses vara ’okej’ och ’normalt’.

Förpassas till ’skamhörnan’

Att några av världens största klädföretag känner sig bekväma att exkludera ungefär 30 procent av Sveriges kvinnliga befolkning (de som bär över storlek 44) ur sin målgrupp, och meddela dem att detta är kläder som inte passar för dem, handlar inte om efterfrågan. Den finns. Dessa kvinnor finns, de som faktiskt vill klä sig snyggt och synas. Har man över storlek 42 anses man automatiskt ha förlorat sitt sinne för stil och sin vilja att klä sig trendigt och snyggt. Det är konstigt nog inte önskemål som är unika för ’normalsmala’ kvinnor.

Som Ann-Charlotte skrev i en kommentar på min blogg: ’Vi behöver inte vår existens verifierad utifrån mäns version av knullbarhet. Vi behöver kläder. Men om det nu finns massor av märken, varför klagar vi? För att vi vill handla i butik, för att vi ser ett plagg i en tidning och vill köpa det. För att det är för jävligt att bli exkluderad på grund av sin kropp. För att vi också är modemedvetna och modeintresserade. Vi vill kunna handla moderiktiga kläder på Sveriges största klädföretag. Vi är en köpstark grupp och det skulle vara ren vinst att inkludera oss. Att de väljer det motsatta talar för deras syn på kroppar.’

Jag vet vad du tänker säga nu. ’Övervikt är ohälsosamt!’. Och jag tänker be dig hålla käften för detta har inte med saken att göra. Jag tränar regelbundet, äter hyfsat nyttigt och kalasar till det då och då. Men även om jag hade suttit hemma och ätit hela dagen så är det min ensak. Det är inte upp till media eller modebranschen att exkludera mig. Att få mig att känna mig mindre värd som människa. Jag vill att vi höjer blicken bortom tomma argument om försäljningssiffror och efterfrågan, för det här är större än det.

Vad försöker de säga oss? Vem tänker förklara för din lite större tjejkompis när hon går där bland kläder hon inte kan ha (men vill ha!) att butiken inte anser att hon är värd att passa in, bära snygga och trendiga kläder, för att hon råkar vara en storlek 44? Att hon ska förpassas till ’skamhörnan’ där kläderna är gjorda för någon som vill vara osynlig. Vem tänker ta ansvar för generationers förlorade självkänsla?

Jag vill att vi ska våga prata om det här. Vi och klädjättarna. Om den här otroligt störda biten i vårt samhälle. Och att det inte ska vara skamligt att vara av en storlek som går över 44. För vi kan faktiskt också vara intresserade av mode och vilja klä oss i trendriktiga kläder som får oss att känna oss snygga.”

Linda Hörnfeldt driver bloggen Lalinda.se och jobbar som digital PR-konsult.

VeckoRevyn driver ständigt Size Hero – en kampanj mot sjuka skönhetsideal.