Paret Ahndorils sommarprat ger hopp, kärlek och livslust

Lars Keplers böcker har blivit en internationell succé, och bakom pseudonymen är författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. Fansen får äntligen lära känna den mystiska duon närmare på djupet i Sommar i P1.

Bara några minuter in i sommarpratet skulle även den ovetande kunna lista ut att paret är deckarförfattare. Det är mystik i deras röster och oavsett vilken berättelse de berättar blir det spännande. Hela sommarpratet kan sägas vara en blandning mellan att lyssna på en ljudbok och en podd, då paret avbryter varandra, skrattar och intervjuar varandra emellanåt. Just intervjudelen känns däremot lite onaturlig, då det är självklart att de läser från ett strukturerat manus som har skrivits månader i förväg. Egentligen vill jag inte att sommarprat ska kännas som en podd, men jag blir trots allt trollbunden av deras berättelser och författarröster.

Paret bjuder med lyssnarna in i sin kärlekshistoria – som på ett sätt startar redan innan de träffades. Av en konstig slump (eller en hint från universum?) bytte paret tilltalsnamn vid samma tidpunkt. Alexandra Coelho Ahndoril föddes som Pia Svensson, och Alexander Ahndoril som Johan Gustavsson. När de träffades för första gången var det kärlek vid första ögonkastet – och det var lite komiskt att de nästan hade samma namn. Amors pil satte sig fast direkt och sedan dess har paret varit oskiljaktiga i 33 år.

Under lyssningen varvas komik med spänning. Sommarpratet är en kronologisk berättelse om deras liv, där Alexander bland annat berättar om hur han tidigt i sin karriär ”inte hade råd att äta i perioder” och varvade spagetti med ketchup och ris med curry (hög igenkänningsfaktor för alla som någon gång varit student!). Sedan kommer anekdoter om deras bröllopsresa, road tripen i USA där de råkade färdas nära seriemördaren ”The Railroad Killer” och Alexanders nära döden-upplevelse vid en klippa.

Sammanfattningsvis är sommarpratet är en hoppfull kärlekshistoria med både lite motgångar och humor, och det kanske är just det vi behöver just nu. Jag är tacksam över att alla sommarprat inte kretsar kring tragiska barndomstrauman, utan även tillför lite hopp, kärlek och livslust i vardagen.