I veckans avsnitt av Så mycket bättre sjunger Louise Lennartsson om demonerna som döljer sig i en duktig flicka, de hårda kraven hon har på sig själv och den tunga pressen. Och så en låtrad som ska tvinga henne att prata om något som hon aldrig varit öppen med förut.
– Jag tycker att det här är den läskigaste låten att släppa av mina tolkningar, just för att ämnet känns väldigt blottande.
Mer
“Jag trodde det var helt normalt att stoppa fingrarna i halsen”.
Raden i Louise Lennartssons Så mycket bättre-tolkning av Simon Supertis “Demonerna” får mig att haja till. Hon berättar att hennes producenter reagerade likadant, att hon redan tidigt under låtskrivandet sjöng just den där meningen och att alla var överens om att den skulle få följa med ända in i slutversionen. Och att hon under en lång tid har förberett sig på att prata om det vi nu ska prata om.
– Just på grund av den där textraden så känns det som att jag måste prata om ätstörningarna, annars känns det dumt att sjunga det.
När vi pratar över telefon är Louise precis så sprudlande som jag föreställt mig när jag sett henne på tv. Hon är snackig och pratar engagerat om musik, relationer och det svåra ämnet som tolkningen, som hon döpt till “Duktig flicka”, handlar om. Det märks att hon har funderat över det mycket: de höga krav hon alltid ställt på sig själv och vilka konsekvenser det fick för henne, när hon i tidiga 20-årsåldern drabbades av bulimi.
– Jag har ju varit frisk i väldigt många år från mina ätstörningar, och det känns viktigt att säga i den här intervjun, att jag absolut inte vill att det ska se ut som att jag är stolt över den här sjukdomen. Jag tycker den är sämst. Men jag är väldigt stolt över faktumet att jag har blivit frisk, för det är inte lätt.
Louise har lätt för att prata, och många av de frågor jag förberett besvarar hon på egen hand utan att jag behöver ställa dem. Men när vi pratar om varför hon fick ätstörningar märker jag att hon tänker efter lite, väger orden och vill att allt ska bli rätt.
– För mig gick det inte riktigt ihop i mitt huvud, varför fick jag ätstörningar? Jag har alltid haft bra självförtroende, och då gick det inte ihop, säger hon och fortsätter:
– Jag har alltid haft lite svårt att acceptera det, och jag hör ju nu när jag pratar att jag kanske inte vill inse att jag varit sjuk.
Hon har senare förstått att ätstörningarna blev ett sätt för henne att ta kontroll över en situation, ett försök att dämpa ångesten. Hon sökte hjälp på Stockholms centrum för ätstörningar och efter flera månader i kö fick hon gå och prata med någon. Den stora förändringen kom när hon själv började ifrågasätta sitt självskadebeteende och successivt kunde hitta en väg ut ur mörkret. Men frågan har fortsatt hänga över henne: ”Varför drabbades jag?”.
En stor pusselbit föll på plats många år senare, när hon satt och pratade med sina bästa kompisar Fanny Hultman (som varit med och skrivit “Duktig flicka”) och Kerstin Ljungström (som också är med i årets säsong av Så mycket bättre).
– Vi pratade om att det känns lite läskigt att jag inte gått i mer terapi för mina ätstörningar, det i kombination med den ständiga pressen jag känner på mig själv, säger hon och fortsätter:
– Och då sa Fanny att hon vet en terapeut som många av hennes kompisar gått till, som är expert på Duktig flicka-syndromet.
Louise frågade vad det är för någonting.
– Då sa Fanny att det är exakt allt du beskriver, kraven på dig själv, hur du lägger ditt värde i dina prestationer och att du inte känner dig tillräcklig.
När Louise läste mer om det kände hon igen sig i beskrivningen, och plötsligt förstod hon mer om varför just hon drabbades av bulimi.
– Höga krav på sig själv, känna att man inte är tillräcklig, att man vill vara alla till lags och inte göra någon besviken. Så slutar det med att man blir besviken på sig själv istället. Man vill göra allt perfekt.
“Jag trodde det var helt normalt att vakna stressad varje natt och dag”.
Så går andra bryggan i “Duktig flicka” och med låten vill Louise rikta strålkastarljuset på det här ämnet, eftersom hon vet att det här är en så vanlig känsla hos tjejer och eftersom hon själv blivit hjälpt av att prata om det.
– Jag insåg väldigt sent i livet att jag har det här syndromet. Samtidigt så insåg jag att det är så vanligt, för när jag pratar om det här med kompisar så märker jag att jag får sånt gehör, säger hon och fortsätter:
– Det är ett problem med hur samhället målar upp den perfekta kvinnan. Så det är inte konstigt att man känner press.
– Och jag vill verkligen att folk som läser det här, att det ska få höra att de inte behöver vara perfekta. Perfektion finns inte, så det är ändå helt omöjligt att försöka vara perfekt.
Hon återkommer flera gånger till hur mycket det hjälpt henne att prata om sina demoner, att hon själv började med samtalsterapi för två år sedan, men att det har hjälpt minst lika mycket att prata med nära och kära.
Har du fler tips på hur man kommer ur det där tankesättet?
– Att behandla sig själv som man skulle behandla sin kompis. Så känner jag ofta, att jag aldrig skulle behandla en kompis så som jag behandlar mig själv, och det känns viktigt att ha sådana check-ups med sig själv ibland.
I låten sjunger hon att hennes demoner byts ut dag för dag, och menar att om man blir av med ett komplex så kommer ofta ett nytt. Det är därför det är så viktigt att inte sträva efter perfektion och att vara snäll mot sig själv.
– Min terapeut sa till mig: Louise, är det inte okej då, att inte tycka om allt med sig själv? Och för mig var det typ revolutionerande information.
Vi pratar vidare om hur det var att spela in Så mycket bättre, om hur lite hon sov de första dagarna, om det magiska ögonblicket när Kerstin Ljungström, som Louise känt i tio år, framförde “En kväll i tunnelbanan”. Om de jobbiga ögonblicken, när hennes kropp sa ifrån och hon bröt ihop av alla intryck. Men mest om alla skratten och de nya vänskapsrelationerna. Och så snurrar vi in på låten igen.
– Det kändes fint när du sa förut att många läsare kan känna igen sig i det här, eller det är på ett sätt sorgligt, men det är fint att vi är tillsammans i det, säger hon.
När de trettio minuter vi avsatt för den här telefonintervjun blivit till nästan en timme finns det så mycket mer att prata om. Säkert för att det är precis sådär: att vi är många som kan känna igen oss i Louises tankar. Så vi avslutar den här texten med samma ord som låtens sista rader:
“Jag trodde jag var onormal men vet att många känner samma sak, för vi är statistik i ett diagram”.
