Miriam levde i skräck för sitt ex –  Coop kunde hjälpa men lät bli

Det här är en sampublicering med Handelsnytt. Artikeln är skriven av Lisa Berthelson.

Miriam står i matbutiken bland vetemjöl, socker och bakpulver med ett starkt tryck över bröstet. Hon får inte luft. Hennes exman sitter i fängelse. Dömd för att ha misshandlat och våldtagit henne. Men snart ska han släppas fri och kan söka upp henne. Hon har fått skyddad identitet och bor på hemlig adress. Men det finns ett ställe där han med lätthet kan hitta henne – här på jobbet. Miriam läser sms:et en gång till. Hjärtslagen skenar. Det hade inte gått att byta arbetsplats den här gången heller. Hon jobbar på en stor livsmedelskedja. Ändå går det inte. Miriam blir stående med mobilen i handen. Vad ska hon göra nu?

Var femte person i Sverige har någon gång blivit utsatt för våld av sin partner. Många är kvinnor. Många har ett jobb. Hur privat problemet än kan tyckas vara – när arbetsförmågan påverkas är arbetsgivare skyldiga att göra allt de kan för att hjälpa. Det kan vara arbetsanpassning, omplacering till annat arbetsställe eller att ha en beredskap om förövaren försöker kontakta medarbetaren. Miriams arbetsgivare, livsmedelskedjan Coop, gjorde länge ingenting.

2007. Miriam är 17 år. Samir är tre år äldre. Han är kaxig. Orädd. Definitivt inte hennes typ. Han ser inte ens särskilt bra ut, tänker hon. Dessutom har hon redan en kille. En skitsnygg italienare. Men ändå. Det är någonting med Samir. Kanske är det hans självklarhet – att han inte är rädd för någonting. Miriam lämnar sin pojkvän för Samir.

Bröllopsdagen. Miriam och Samir ska gifta sig. Den vita klänningen sitter perfekt. Håret är fixat och sminkningen klar. I bilen på väg till ceremonin börjar de småtjafsa. Då tar Samir ett kraftigt grepp runt Miriams handled, drar henne mot sig och väser hårt: ”Din lilla hora. Nu blir det som jag vill.”

Miriam fattar ett beslut. Hon raderar bröllopsdagen ur minnet och fortsätter leva med Samir.

När Miriam är 25 år föder hon deras första barn. Det andra kommer tätt efter. Hyran och maten betalas av Miriams olika jobb. Långa arbetsdagar gör Samir matlåda åt henne. När hon kommer hem lagar han middag. Han älskar henne. Det är hon säker på. Det är även vännerna. ”Å, så romantiskt!” säger de när Samir förklarar för dem att han skulle kunna dö för Miriam. Men när Miriam och Samir är hemma i lägenheten – när de är ensamma – då gör Samir klart för Miriam att hon är ful och äcklig. Att ingen annan någonsin kommer kunna älska henne. Han är den enda.

– Jag var övertygad om att jag inte var värd någonting. Jag trodde att jag aldrig skulle klara mig utan honom.

”Jag förlorade respekten för mig själv”

Runt 2016 börjar Miriam arbeta i matbutiken. Här jobbar även Leo. Han och Miriam blir nära kollegor. De umgås inte utanför jobbet, men Leo ska få en betydande roll i Miriams liv.

Han berättar att Miriam vissa dagar var glad och skämtsam. Andra dagar gick hon med blicken ner i butiksgolvet. Om hon ens kom till jobbet.

– Jag förstod ju att hon inte mådde bra. Det gjorde vi alla.

Det blir Leo och kollegorna som får täcka upp när Miriam sjukanmäler sig. Det gör Leo frustrerad. Och så är han orolig. Han har hört mobilsamtalen. Hur Miriam och Samir bråkar. Hur ofokuserad Miriam är efteråt.

– Det var svårt. Jag ville inte lägga mig i för mycket. Och…ja…först tänkte jag att hon ju måste ha gjort någonting. 

Men sedan får han syn på dem. Blåmärkena på Miriams armar.

– Jag blev helt chockad.

2019. Miriam måste hitta en väg ut. Hon ringer sin mamma. Sedan vinkar Miriam hej då till sin förstfödde. Efter ett tag reser även hennes yngsta barn, nu fyra år gammalt, de många milen till mormor.

Hur många gånger hon försökt lämna Samir? Miriam har tappat räkningen. Hennes föräldrar och syskon har börjat ge upp. Vännerna säger inte längre ”Å, så romantiskt!” De drar sig undan. Även Miriam drar sig undan.

– Jag vågade inte titta dem i ögonen. Jag sa att jag skulle lämna men varje gång gick jag tillbaka. Jag förlorade respekten för mig själv.

Miriam har alltid känt att hon måste leva för barnens skull. Men nu finns ingen annan utväg. Hon skriver avskedsbrevet till sina syskon och sina föräldrar. Sedan går hon till badrumsskåpet och hämtar de hopsparade tabletterna. Hon sätter sig på sängkanten och sväljer pillren. De borde vara tillräckligt många. Det är de inte. Miriam berättar att hon vaknar upp av att Samir kommer in i lägenheten. Han hittar brevet. Läser högt och skriker: ”Jävla hora! Jag kommer få problem”. Han går in i sovrummet, puttar till henne och ryter: ”Hallå, hur mycket har du tagit?” Sedan går han. Efter ett tag kommer han tillbaka med fler piller. Han bänder upp hennes mun: ”Vill du dö? Svälj, jävla hora!” Miriam känner hur tabletterna löser upp sig i munnen. Hon spottar.

– Jag vaknade upp då. Han tappade kontrollen över mig.

Men Miriam sitter fast. Samir vill inte flytta ut och Miriam är skuldsatt. Hon har tagit flera lån för att hjälpa Samir. Hennes tjänst har gjorts om till färre timmar, hennes sjukfrånvaro har försämrat ekonomin ytterligare. Och hon är ensam.

”Vad händer när Samir kommer till jobbet? Kommer jag att dö?”

29 juni 2020. Klockan två minuter i tre på eftermiddagen ringer Miriam 112. När polisen kommer berättar hon om slaget med stekpannan, om strypgreppet och om hur Samir tvingat sig på henne sexuellt. Samir åtalas för grov kvinnofridskränkning och två fall av våldtäkt.

Samir förnekar allt – utom en sak. Han slog Miriam med stekpannan. Men det var i självförsvar. I Frivårdens personutredning tecknas en bild av Samir. Han säger att han haft en trygg uppväxt, har bra kontakt med sina föräldrar och syskon och har ett vanligt jobb. Han tar avstånd från allt våld och är för jämställdhet. Enligt honom är det Miriam som använt våld. Själv har han bara försvarat sig och han har aldrig tvingat sig på henne sexuellt. Samir förstår inte varför hon anmält honom. Frivården konstaterar att Samir ”visar på en anmärkningsvärd brist på ansvarstagande”.

Den 24 september 2020 döms Samir för misshandel och våldtäkt. Han döms även för ytterligare en misshandel och ett fall av ofredande. Han får två års fängelse. Miriam får skyddad identitet och hemlig adress. Men nu börjar en annan mardröm för Miriam.

Posttraumatiskt stressyndrom, säger läkaren. Miriam börjar gå till en psykolog och så får hon medicin. Mot sömnproblemen, ångesten och panikattackerna. Hon har till och med börjat inbilla sig saker. Hon hör Samir sätta nycklarna i dörrlåset och komma in i lägenheten trots att hon vet att det är omöjligt. Hon tycker att hon ser honom på jobbet. I kassakön. I butiksgångarna. Men än så länge sitter Samir i fängelse och Miriam har skyddad identitet. Samir kommer inte att veta var hon bor. Men han vet var hon arbetar. På jobbet kan han hitta henne. Och till matbutiken har Samir kommit förut.

Miriam minns en av gångerna. Hon var på rast och stod på lastkajen bakom butiken och rökte. Hon skulle precis fimpa när hon såg honom. Samir stod tvärs över gatan och blängde på henne. Rutinmässigt stelnade hennes kropp. Samir började gå emot henne. Den gången nöjde han sig med att säga: ”Din lilla hora.” Sedan gick han. Efteråt var hon på helspänn. Kunde inte koncentrera sig. Hörde inte vad kunderna frågade. Hela tiden tänkte hon: ”Vad händer när jag kommer hem?” 

Den erfarenheten färgar det Miriam tänker nu. I stället för att vara vettskrämd för vad som ska hända hemma är Miriam livrädd för att gå till butiken. Hon tänker: ”Vad händer när Samir kommer till jobbet? Kommer jag att dö?”

”Miriam riskerade sitt liv varje gång hon gick till jobbet”

I mars 2021 frågar Miriam Coop om hon kan få jobba i en annan butik. Då är det drygt sju månader kvar till Samirs frigivning. Hon säger också varför. Det minns hon tydligt. Coop säger att de ska återkomma. Det gör de inte. Nästa gång kan de inte prata. Sedan säger de att de kollat med en butikschef, men i den butiken fanns ingen tjänst. Miriam fortsätter att gå till jobbet, livrädd. Energin att söka nytt jobb har sugits upp av sömnbrist och ångest. Att säga upp sig har hon inte råd med.

En dag när Leo kommer till jobbet är Miriam nära ett sammanbrott. Han har aldrig sett hennes kropp skaka så. Han måste få henne till ett tryggt ställe. 

Leo kommer att tänka på Miriams pappa. Han vet att Miriam tidigare brukade åka till honom. Han måste få henne dit. Leo är arg.

– Arbetsgivaren visste. Men de struntade totalt i henne. Jag sa det till henne.

Leo säger en sak till. Han säger: ”Du måste ringa facket.” Och det gör Miriam.

Mariana Arntsen, ombudsman på Handels, minns hur hoppfull Miriam varit efter samtalet. Det var förresten Mariana också. Det här skulle bli en enkel förhandling. Coop skulle ju utan svårigheter kunna placera Miriam i någon av sina andra butiker.

”Vi som företag har inga skyldigheter att omplacera då detta är ett problem i Miriams privatliv.” Coops svar gör Mariana upprörd. Samhället har gjort allt för att skydda Miriam, men livsmedelskedjan anser att de inte behöver göra någonting. Är inte de en del av samhället? Mariana ställer frågan till Coop. Svaret blir detsamma. Inga skyldigheter att omplacera. Från arbetsrättsligt håll är det svårt att driva krav på omplacering på grund av våld i en nära relation – men en anställd har rätt till en trygg och säker arbetsplats. Arbetsgivaren har också ett ansvar när en anställd blir sjuk eller arbetsförmågan försämras. 

Mariana ändrar taktik. Facket ska inte längre vädja till Coops välvilja. De ska försöka driva Miriams ärende via arbetsmiljölagen.

Nu gör Coop en riskbedömning av butikens arbetsmiljö. Det resulterar i luddiga formuleringar som att ”öppna upp för möjligheten att ha ett direkt samtal med sin chef”. I bedömningen framkommer också att de ”tidigare uttryckt en vilja att hjälpa”. Men varken Miriam eller Mariana vet vad som avses med det.

Den 27 oktober 2021 släpps Samir ut från fängelset. Samma dag anmäler Mariana Coop till Arbetsmiljöverket.

– Miriam riskerade sitt liv varje gång hon gick till jobbet. Det handlade om liv och död. Att en arbetsgivare med så starka muskler inte kunde hjälpa en av sina anställda. Det är ofattbart för mig, säger Mariana.

Först i slutet av november hittar Coop en butik där Miriam kan jobba. Det har då gått åtta månader sedan Miriam för första gången ställde frågan om att få byta arbetsplats. En snabb process, enligt livsmedelskedjan. De menar nämligen att orsaken till butiksbytet varit otydlig för dem. Att det var först under hösten som de förstod allvaret i situationen. Men här går bilden isär. Miriam vet att hon redan från början berättade varför hon ville byta butik. Enligt källor till Handelsnytt har även butiksledningen länge känt till att Samir slog henne. Och i ett dokument daterat i oktober säger Coop att då orsaken är ett privat problem har de inga skyldigheter att omplacera.

Den tjänst som Coop i slutet av november erbjuder är på kvällar och helger. Ingen dagtid. Miriam tänker på sina två barn som nu är hemma igen. Hon tackar nej. Efter ett tag hittar Coop en ny butik. Runt mitten av januari 2022 byter Miriam arbetsplats.

– Jag blev så klart överlycklig, men samtidigt … jag vill inte jobba kvar. Jag känner mig sviken av Coop. De bryr sig inte om sina anställda. Hade jag mått bättre hade jag börjat söka nytt jobb mycket tidigare.

I dag utbildar sig Miriam till undersköterska. Hon arbetar extra på LSS-boenden.

– När jag tänker tillbaka … allt var så tydligt redan från början men jag klarade inte av att lämna. Jag är stolt över att helt ensam ha tagit mig ur den destruktiva relationen.

Coop: ”Vi agerade så fort vi förstod allvaret”

Handelsnytt har vid flera tillfällen försökt att få en intervju med Coop, men Coop tackar nej till intervju och svarar i stället via mejl.

”Av hänsyn till medarbetarens integritet kan vi inte gå in på några detaljer kring ärendet. Det vi kan säga är att när situationen tydligt uppdagades för butiken under hösten 2021 blev det en snabb process för att finna en lösning på situationen. Medarbetaren hade lyft frågan tidigare angående önskemål om att byta butik, men orsaken till bytet hade inte framkommit tydligt för butiksledningen. Då orsaken tydligt framkom i ett senare skede tog Coop givetvis situationen på största allvar och butiksledningen agerade snabbt för att finna en lösning och erbjöd en omplacering som medarbetaren tackade nej till. Coop erbjöd därefter en ytterligare möjlighet till omplacering som medarbetaren tackade ja till och som innebar samma tjänst i en annan butik. Det stämmer inte att butiksledningen känt till att medarbetaren utsatts för våld av sin partner under en längre tid”, skriver Kevin Bell, pressekreterare på Coop, i ett mejl till Handelsnytt.  

Miriam, Samir och Leo är påhittade namn.