”Tinder är ett hav av möjligheter och uteblivna avslut”

Föreställ dig att du blir förälskad i en kollega. Ni dejtar ett tag till dess att du tröttnar. Med hänsyn till att du verkligen inte står ut med personen, i kombination med att ni inte kan fly varandra för evigt, blir ett tydligt men snällt avslut ditt bästa alternativ. Ni säger hejdå på god fot, hen är ledsen men förstår att du inte vill ses mer. Det här sättet att göra slut är ungefär motsatsen till hur det går till på Tinder, Happn och andra dejtingappar.

Ett stort utbud är något som utmärker den digitala eran. Den filmintresserade som förr i tiden begränsades av videobutikens alternativ, har nu ett buffébord av möjligheter på de olika streamingtjänsterna. Med tillgång till internet kan vi vila tryggt i att alternativen i princip är oändliga – om filmen du börjat se inte roar, stäng av och välj en ny! Internet är inte bara en uppsjö av underhållningsmedier, det rymmer lika många möjligheter att knyta kontakter och upprätthålla sociala relationer. Nuförtiden är det inte längre absurt att berätta att man träffat sin partner via nätet, snarare är det den nya normen. 

Jag har träffat åtskilliga dejter via internet. Träffat någon en gång, börjat följa på sociala medier för att sedan blocka personen när den blir jobbig och vill ses igen. Det känns så fruktansvärt pinsamt och svårt att tacka nej till en andra dejt med killen i hängselbyxor, med en enkel block slipper jag se hans meddelande eka efter svar. En annan gång är det mina meddelanden som förblir pinsamma påminnelser om en misslyckad dejt. Obesvarade i inkorgen hos personen som ghostat mig. Och det går verkligen att förstå fenomenet – varför skulle någon som vill avvisa en annan inte ghosta? Det är väl det bekvämaste en människa kan göra, avvisning utan konfrontation eller möjlighet att avkrävas någon form av socialt ansvar. 

Personerna jag träffat har inte haft mycket gemensamt, förutom det att vi inte har något gemensamt. Ingen har jobbat på mitt jobb, ingen har varit bästa vän med min kusin och ingen har gått i min klass. Det ses ofta som en av internets storartade möjligheter – möjligheten att kommunicera med människor oberoende geografisk plats. För distansrelationer eller jobbmöten är det säkert toppen, men för dejtinglivet är det dessvärre förödande. Hur kan vi förväntas hänge oss åt en person, när resten av världen väntar runt hörnet? Människor blir utbytbara likt en dålig netflixfilm, när en inte passar perfekt är det bara att klicka vidare till nästa. Trots att dejtingpoolen utvidgas och tillåter oss lämna våra respektive dammar i jakt på nya relationer, kan valmöjligheterna snarare begränsa oss.

När vi träffar människor utanför vår damm, finns det inga omständigheter att ta hänsyn till. Inga gemensamma vänner att skämmas inför, inga stela möten att våndas över. Varför ska jag behöva kommunicera med någon jag inte bryr mig om? Det finns heller inga krav på något riktigt avslut, när alternativet att lämna endast innebär att radera en chatt. Med några enkla knapptryck kan nätdejtaren bläddra vidare i det oändliga utbudet av utbytbara människor. Jag kan då inte låta bli att ställa mig frågan om det dejtingapparna erbjuder är nya sätt att kommunicera, eller om det är bekvämlighet – med nya sätt att slippa kommunicera som resultat. Och sen när har kärlek handlat om bekvämlighet?