Klara Knapp: ”Hur kunde han göra en rasistisk karikatyr och tro att det var ett skämt?”

Nyligen var jag på en gala med mitt (förra) jobb. Det är en årlig gala för anställda inom en av de största restaurantkoncernerna i Stockholm. Det var uppdukat för 209 personer. 209 personer med olika åsikter, bakgrund, känslor och historier. Ändå valde en av ägarna att uppträda på ett sätt som ur ett historiskt perspektiv inte kan förklaras på något annat sätt än rasistiskt. Han hade blackface utan att veta hur det skulle tas emot, och på samma gång erkänna att han inte hade tagit ansvar för något så basalt som att se över ett parti i historien – eller lärt sig det som borde vara det mest grundläggande som chef: veta att en inte diskriminerar sin personal.

Ett av mina första möten med restaurangbranschen var när jag var 19 år, jag hade precis flyttat till en ny stad, börjat plugga och skaffat mig ett extrajobb. När jag presenterade mig för kökschefen säger han:

”Du ser ungersk ut, har du något ungerskt i dig?”

”Neeej”, svarar jag osäkert.

”Okej, men jag är ungersk så säg till om du vill ha något ungerskt i dig”.

Alla i närheten skrattade, det var ju bara ett skämt. Och jag var både ung och ny.

Idag hade jag spytt upp skiten i hans mun

Nästa skämt den kvällen var när en av killarna i baren bytte ut mitt vatten mot ren sprit. Några snabba klunkar senare och rejäl chock märker jag att jag inte säger någonting, jag vågar inte, och de menade ju säkert inget illa.

Idag hade jag spytt upp skiten i hans mun, för nio år sedan, skyndade jag mig att springa ut med vinet gästerna beställt, och som jag snällt tackat killarna i baren för.  I bakgrunden hör jag två bartenders som skrattar. Det var ju ett skämt, ett ganska kul dessutom.

Och vem, jag undrar VEM, vill vara den som drar ner stämningen? Vara den som säger att det inte är kul att göra ett blackface (när andra skrattar)? Vara den som förstör den goa stämningen ett riktigt gött våldtäktsskämt skapar? För nio år sedan hade jag behövt den personen på min arbetsplats och idag vill jag istället vara den.

Så, hur kunde det hända att den personen, som ansvarar för 209 anställda, gör en rasistisk karikatyr och tror att det ska vara ett roligt skämt? Antagligen för att ingen i lokalen har vetat om att alla skämt inte är skämt, för att ingen har velat säga det högt, för vem vill vara den som drar ner stämningen?

[adSpace placement=”auto”]

Vi fortsätter att hålla ner våra systrar när de kallas ”servitrasor” och vi inte säger ifrån.

Det första steget sägs vara ett erkännande. Jag vet inte, men jag tror att grundproblemet kan ligga där. Alla som arbetar på ett ställe borde identifiera det alla tillsammans gör – och i detta fall, upprätthåller en rasistisk och sexistisk struktur. Vi måste erkänna att vi har varit en del av skapandet av ett ”vi och dom”, att vi fortsätter att hålla ner våra systrar när de kallas ”servitrasor” och vi inte säger ifrån. Och att vi godkänner ett förtryck de gånger vi inte velat men ändå skrattat åt homofoba skämt, ofta bara på rutin. Det känns jobbigt att säga men vi har varit med att skapa detta monster.

Jag skulle kunna nämna miljoner problem som restaurangbranschen har, men jag tror nog egentligen att det räcker med ett. Det är acceptansen i hur vi talar med varandra och om andra, och det är likgiltigheten när det kommer till att skämta rasistiskt, kvinnoförnedrande och homofobiskt – för det är ändå bara skämt. Och inget som var menat som något illa.

Tyvärr så kommer inget att ändras så länge vi inte erkänner de fel vi gjort, utan istället skyller på att det uppfattas på ett annat sätt än vad som var uppsåtet. Men uppsåtet är inte det viktigaste, utan hur det tas emot, och vad det vidare formar. Feminismen och antirasismen utmanar hierarkierna restaurangarbetare skapat och det är på tiden. Jag önskar att det skett tidigare, men jag är också säker på att det inte är försent.

Röster är en plattform där VeckoRevyns läsare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven? Skicka din text till oss på [email protected]. Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!