Pratar du hellre om fotboll än ”feministtjafs”? Då är det här till dig

Den Offentliga Arenan har alltid varit mitt lags hemmaplan. Vi, FC Killarna, har spelat varje match hemma så länge vi kan minnas. Så pass länge att vi inte ser det som ”hemmamatch”. Bara ”match”. Helt normalt.

Tanken på att börja spela på neutral mark är jävligt jobbig för många i föreningen. Jag förstår dem. Då måste vi anpassa oss till förhållanden vi inte är vana vid. Lämna ifrån oss fördelar. Det blir obekvämt.

De allra flesta av oss är ändå helt med på att andra lag, typ Tjejernas IF, också ska få spela på den Offentliga Arenan. Annars blir det ju inga matcher. Vi är ju inte dumma i huvudet.

Men det är lite störigt när Tjejerna klagar på vår gräsmatta. När de säger att den ”skeva spelplanen” gynnar oss som alltid spelat här och vant oss vid den. Jag menar, kom igen! Vi spelar ju på samma underlag, bollen rullar ju lika jävligt för oss som för er! Det är samma förutsättningar för alla, eller hur?

Ännu värre är ursäkten att bortalagets omklädningsrum är så sunkigt att Tjejernas IF inte kan ladda upp som de skulle vilja inför match. Ok,vi har visserligen aldrig satt vår fot i det omklädningsrummet – varför skulle vi – men hur illa kan det vara? Jävla gnäll, liksom.

Sen att vi ställer upp med ett elvamannalag och de med ett sjumanna är väl bara naturligt? Jag menar: FINNS det ens elva tjejer som spelar fotboll på den här nivån?!

[adSpace placement=”auto”]

Jag har alltid sagt att man föds in i FC Killarna. Annars fattar man inte. Farsan tog alltid med mig på matcher och jag njöt av stämningen i klackens kärna. Bara Killar! Samma lika! Man kunde säga nästan vad som helst, och ingen blev kränkt. Och blev någon det så var det ju bara ett skämt, oss Killar emellan – höhö.

Och så fort vi hörde Tjejernas klack från andra sidan så vrålade vi allt vi kunde, tills deras röster dränktes. Min favoritramsa var:

”Vad ser ut som en les-bi-an? Skriker högt som en ba-bi-an? Född att alltid komma sist? Fula jävla fe-mi-nist – Killarna, shala-la-la-laa-la” osv, osv.

Jag fattade ju inte hälften av orden, men melodin var kul så jag sjöng med.

Det var först i sena tonåren som jag hajade till. Dels över vad jag sjungit och dels över hur kass domaren alltid var. Missförstå mig rätt, vi älskade honom, men det kändes plötsligt skevt att han alltid dömde till vår fördel. Efter att vi gjort mål på en billig frispark nämnde jag det för en polare.

– Äsch… dom får ju också frisparkar? sa han.

I samma match blev vår lagkapten Betong-Bengan tacklad. Helt klart på bollen, men Bengan flippade helt och sparkade Tjejen som tacklat honom, rakt över hälsenorna.

”HA-HAAA!!! HORAAA!!!” vrålade klacken och stämde upp i ”Efter matchen ska du dö”.

– Fast, det där är ju rött, sa jag till min polare, när domaren vinkade ”spela vidare”.

– Äsch, så gjorde ju hon med, svarade han. Spelar man fotboll får man räkna med stryk.

På presskonferensen efter just den matchen tyckte Tjejernas tränare att Killarna hade spelat fult. Betong-Bengan sade inget, men Kenneth-på-kanten, som alltid varit mer av en glaslirare, lackade ur:

– Inte ALLA Killar!

Tjejernas tränare sade också att klackens rop om ”horor” inte hörde hemma på den Offentliga Arenan – inte på någon arena alls – och att föreningen borde se över sin klackkultur.

– Vafan, det var ju inte alla som ropade det, sa jag och kände mig kränkt.

– Dessutom klär dom sej som horor, fyllde nån annan i.

[adSpace placement=”auto”]

Sen stämde klacken upp i ”DUUU KAN DRA ÅT HEL-VE-TE!” och jag hakade på, för nu var jag arg.

I dag är jag närmare 30. Jag har pluggat, rest runt och hittat fler gemenskaper än bara FC Killarna. Inte andra utan fler.

För jag är Kille – alltid, oavsett. Ingen kan spola ut det ur mitt blodomlopp, lika lite som att någon kan injicera en full förståelse för hur det känns att ständigt vara bortalag på den Offentliga Arenan.

Men jag har fått perspektiv på min identitet som kille; ser att det jag såg som ”normalt” var ”fördelar” i alla andra lags ögon.

Att FC Killarna ska vinna är långt ifrån det viktigaste för mig i dag. Frågar någon vilket som är mitt favoritlag säger jag att jag inte har något, men att jag älskar fotboll.

Just därför vill jag se jämnare matcher, med lika många spelare i varje lag; spelare som väljs utifrån vad de kan bidra med, snarare än könsidentitet, ålder bakgrund eller sexuell läggning.

Jag vill se matcher där vi inte låser spelet i gamla system ”som alltid har funkat” utan anpassar taktik efter hur situationer förändras; där spelare vågar utmana, ta stryk och respektfullt skaka hand efteråt. Överraskande, spännande matcher där alla kan vinna – och förlora – rättvist och på riktigt.

Tanken att spela på neutral mark känns numera rättvis, snarare än jobbig.

Den Nya Offentliga Arenan vore det vettigaste arenabygget på väldigt länge.

Vill du få fler åsikter att diskutera? Följ Veckorevyn på Facebook så missar du inget!