Läsarstory: ”Jag låste in mig på skolans toa i timmar och höll på att spy för att jag hade sådan ångest”

”Jag har nog aldrig riktigt tyckt om mig själv, jag har liksom alltid försökt att hitta det som är negativt med mig och aldrig tänkt på det positiva som jag har gjort. Jag har helt enkelt tryckt ner mig själv. Jag har också alltid velat att mina föräldrar ska vara stolta över mig och jag kommer tydligt ihåg när vi gick på ”Öppet hus” på olika skolor inför gymnasiet. Jag var lite intresserad av att läsa till frisör. Men då tänkte jag, ”Tänk om någon frågar min pappa vad jag går på för gymnasium, tänk om han då skäms för att säga att jag går frisör?”. Jag kunde riktigt se det framför mig och jag ville så gärna att mina föräldrar skulle var nöjda och stolta över mig.

Jag ska tillägga att mina föräldrar alltid har varit väldigt förstående och de har absolut inte pressat mig för att jag skulle prestera så bra som möjligt i skolan. De sa alltid att jag skulle göra mitt bästa för mer kunde jag ju inte göra. Jag antar att jag bara ville få bekräftelse att jag faktiskt kunde åstadkomma bra saker.

2013 så hände det, jag sökte in till ett gymnasium i Göteborg. Skolan som jag hade valt inriktade sig på matlagning och bakning. Jag kom in med god marginal, men några veckor innan skolan började så blev jag sjuk – i två sjukdomar, salmonella och EHEC. Av dessa sjukdomar får man otroliga magsmärtor, jag kunde varken sitta, stå eller ligga ner då det gjorde för ont. Smärtan försvinner men bakterien kan finnas kvar i upp till ett år. Det var inte säkert att jag ens skulle få börja i skolan då bakterien smittar och är såpass ”farlig”. Eftersom skolan är en matlagningsskola förstår ni säkert att jag fick en tuff start. Jag kunde exempelvis aldrig delta i någon av lektionerna som hölls i köket, två dagar i veckan.

I början var det ingen fara, det var ju inte fel att vara hemma från skolan två gånger i veckan, men till slut så blev det väldigt jobbigt. Jag fick liksom mer tid att fundera över saker och ting och kunde plötsligt börja gråta närsomhelst. Jag var nedstämd och otroligt negativt inställd till livet. De två dagarna som jag inte var i skolan var de dagarna som klassen svetsades samman som bäst och jag kände mig ganska utanför trots att jag hade vänner som jag var med på dagarna.

Sen satte skolan igång på allvar. Matten har alltid varit ett stort bekymmer för mig och jag kan inte påstå att det blev bättre under gymnasiet. Jag berättade för min mattelärare att jag hade ett åtgärdsprogram som visade vilka svårigheter jag faktiskt hade med matten. Han sa till mig att jag får ”kämpa på och att jag faktiskt inte kan sitta i någon vuxens knä hela livet.” Att få det slängt i ansiktet när jag redan mådde som jag gjorde, var hemskt. Ögonen tårades och jag fick en klump i halsen, det han sa var ju sant enligt mig, nu fick jag det liksom bekräftat.

Det blev droppen som fick det att rinna över. Jag kände dessutom skuldkänslor för att mamma, pappa och min syster var tvungna att se mig må så här dåligt, att de var tvungna att behöva se mig gråta varje dag. Jag kände även hat mot mig själv för att jag betedde mig på det viset. ”Jag överreagerar ju bara” sa jag till mig själv, ”det är inte normalt att gråta för något sådant här, alla andra klarar ju av att börja gymnasiet.”

Så en dag ringde min mamma och berättade att hon hade pratat med en specialpedagog på skolan som nu skulle hjälpa mig. Mamma sa att nu kommer allt att vända och bli till det bättre, men det var inte det jag kände. Jag visste att jag borde känna en lättnad, men det gjorde jag inte. Det var då jag förstod att någonting var fel.

Mamma och pappa pratade med mig om att jag kanske borde gå och prata med kuratorn på skolan. Min första tanke var att detta inte var jag, att det inte var mig det handlade om. Jag var inte en person som behövde gå och prata hos en kurator. Men till slut övertalade mina föräldrar mig till att gå dit. Det blev lite bättre ett tag men sedan så gick det utför igen. Under en period kunde jag låsa in mig på toaletten i skolan i nästan tre timmar och nästan spy för att jag hade sådan ångest.

[adSpace placement=”auto”]

Jag och kuratorn kom senare fram till att jag led av panikångest, ångest och depression. Jag tyckte att det var ganska skönt att få veta att jag hade en så kallad ”diagnos”. Då var jag åtminstone inte galen. För under en period så trodde jag verkligen att jag var spritt språngande galen. Man kunde ju liksom inte se på mig rent fysiskt att jag mådde så dåligt som jag faktiskt gjorde. Och någonting som man inte ser är ju svårt att förstå.

Under den här perioden så funderade jag aldrig på att börja skära mig själv eller skada mig själv fysiskt, jag kände redan att jag skadade mig själv genom att gå till skolan och genom att veta att jag möjligtvis skadade min familj genom det här beteendet. Det gjorde verkligen ont i mig.

Jag kunde inte längre äta mycket. Frukosten skippade jag, jag kände att jag ändå bara skulle spy upp den om jag åt den. Jag kommer ihåg en morgon då jag försökte äta lite filmjölk, det slutade med att skeden slog i skålen för att jag skakade så mycket av rädsla inför vad som skulle hända just den dagen. Jag kunde egentligen inte äta någonting till lunch men jag försökte eftersom att jag inte ville att mina ”kompisar” skulle tro att det var något fel på mig. Middagen hemma klarade jag bara av att äta lite av. Jag kunde inte heller sova själv så jag fick ta pappas plats i sängen så att jag fick sova bredvid mamma. Om jag sov ensam kunde jag sitta upp hela natten och gråta av ångest och rädsla. Men när jag väl somnade så tyckte jag faktiskt om att sova, då behövde jag inte tänka och känna någonting, jag var liksom borta från verkligheten ett tag. Men det var jobbigt innan jag somnade, jag var så orolig inför morgondagen så att jag skakade och spände hela kroppen. På morgonen så kändes det som att vakna upp från en hemsk mardröm som jag sedan insåg var min verklighet.

Vissa dagar kunde jag inte gå till skolan för att jag höll på att spy av ångest. Jag planerade även att låtsas svimma och göra så att jag började blöda näsblod så att mina föräldrar skulle låta mig vara hemma. De förstod liksom inte vad det var som jag faktiskt fick gå igenom varje dag. För mig så var det som att de skickade mig till ett fruktansvärt ställe som var fyllt med ångest där jag var tvungen att vara instängd. Det var som ren tortyr för mig! Jag insåg till sist hur annorlunda jag faktiskt hade blivit, jag hade aldrig struntat i skolan och nu så planerade jag hur jag skulle slippa den. Jag blev rädd för mig själv, jag visste inte längre vad jag var kapabel till att göra. Tänk om jag skulle få för mig att ta livet av mig?

Jag vågade inte längre vara själv så min pappa tog ledigt från jobbet de dagarna som jag inte fick vara i skolan. Det gav mig enorma skuldkänslor. Pappa fick liksom ta ledigt från jobbet för att ta hand om sin då 15-åriga dotter! Jag kände mig som en jättebebis.

Vi tog till slut kontakt med vårdcentralen och bokade en tid där. Jag och min mamma åkte dit och pratade med en läkare. Mamma och jag förklarade hur läget var och plötsligt så började mamma att gråta. Jag har nog aldrig hatat mig själv så mycket som jag gjorde då, JAG hade fått min mamma att börja gråta, det var mitt fel det här! Jag fick återigen bekräftat att jag faktiskt hade skadat någon som jag tyckte så otroligt mycket om. Jag fick antidepressiva tabletter som jag skulle ta varje morgon, jag fick också akuttabletter som jag skulle ta när jag kände att jag fick panikångest. Tabletterna var bra och de hjälpte delvis men inte tillräckligt.

[adSpace placement=”auto”]

Så på höstlovet 2013 tog jag och mina föräldrar beslutet om att jag skulle hoppa av skolan. Först så ville jag inte eftersom att jag inte ”var sådan som person”. Men det är nog det hittills bästa beslutet som jag har tagit i hela mitt liv! Efter att jag hade hoppat av så började jag att prata med en psykolog. Det var tal om att jag kanske skulle skickas till BUP eller att jag skulle gå på KBT-terapi. Psykologen och jag kom fram till att jag inte behövde några av dessa hjälpmedel utan att vi istället skulle träffas regelbundet och prata. Det var då jag fick veta att de här med ångest inte är speciellt ovanligt, alla upplever det någon gång under sin livstid. Så det är inget farligt! För mig så kändes det precis som att jag skulle dö när jag fick en panikattack. Jag andades väldigt fort och med korta andetag. Det är olika för alla hur det känns när man får en panikattack men jag tror att det viktigaste är att andas med magen för att kroppen i sin tur ska kunna slappna av.

Veckorna gick och jag kände hur jag ville ha någonting att göra på dagarna så att jag inte skulle gå runt och tänka för mycket på onödiga saker. Eftersom att mina kompisar var i skolan så fanns det ju liksom ingenting att göra. Det var då jag kom på att jag skulle kunna börja jobba på en förskola, bara för att ha någonting att göra liksom. Det är nog det roligaste och mest lärorika som jag har gjort! Och hela den här händelsen har lett till att jag vet precis vad jag vill bli som vuxen, förskolelärare. Det är helt otroligt att livet kan ta en sådan stor vändning. Först så fick jag uppleva den värsta perioden i hela mitt liv och nu så lever jag i paradiset i jämförelse. Idag så mår jag helt enkelt bättre än någonsin! Jag äter fortfarande samma tabletter och ångesten kan fortfarande komma då och då men jag mår så mycket bättre och jag vet hur jag kan kontrollera den!  Jag har vågat göra saker som jag aldrig trodde att jag skulle våga göra tack vare den här hemska perioden.

Jag är så stolt över mig själv och vad jag har åstadkommit! Jag skulle aldrig vela ha den här tiden i mitt liv ogjord för jag har lärt mig så otroligt mycket som jag aldrig skulle ha lärt mig annars! Jag vet nu också varför jag betedde mig som jag gjorde när jag var liten, jag var inte konstig, jag hade bara en mild ångest, något som ALLA går igenom. Jag vet också att mina föräldrar aldrig skulle skämmas över mig och mina val, de vill bara att jag ska ha det bra och göra det som jag tycker är kul!

Det som jag skulle vilja säga till er som känner igen er i det jag beskriver är att det blir bättre. Det är svårt att tro i stridens hetta, men det blir alltid bättre! Man får kämpa på och tro på att man kommer att komma ut ur den här jobbiga perioden! Och när det känns som värst tänk då på att det knappast kan bli värre, nu kan det bara vända och bli bättre. Och var inte rädd för att skaffa hjälp! Vare sig det är i form av tabletter, en människa eller något helt annat, det är okej! Du ska få den hjälp som du behöver för att må bra! Och glöm inte att ta kontroll över hjärnspökena som försöker ta kontroll över din hjärna! Det är DU som styr DIN kropp, ingen annan!

Och slutligen så vill jag säga att du måste försöka börja älska dig själv. Det tar tid men försök att tänka på de positiva sakerna som du har gjort under en dag, var lite egoistisk, det får man vara! För du är värd det bästa och du är betydelsefull precis som du är. Så kämpa på, har jag klarat det så kan du!