Par i pop

Kung och drottning av indiepopland. Nu är de hetast i musik-Sverige. Hon är Sahara hotnights energiska sångerska, han är kapten i The Ark. Möt Maria Andersson och Ola Salo i en exklusiv duett för VeckoRevyn.

– Nej!!! Byt inte kanal!
Det är lördag i Stockholm och jag sitter i en fotostudio på Kungsholmen tillsammans med The ArkOla Salo och Sahara hotnightsMaria Andersson. Under hela förmiddagen har de posat loss framför kameran, kramats, dansat och skrattat, men med ett vaksamt öra vänt mot radion, där Kaj Kindvall presenterar veckans ”Trackslista”.
Två albumaktuella popikoner som gått ifrån att vara de svartluggade, skinny-jeansklädda Converse-kidsens älsklingar till att hyllas av en långt mer random publik, som för länge sedan har lämnat skolgård och tonårsångest bakom sig. Nu slåss de om listetta-platser, ligger på ”Svensktoppen,” men är samtidigt creddigare än någonsin.
Maria: Fast vi har nog aldrig tänkt att vi levt i en indievärld.
Ola: Någon gång på vägen har man vant sig vid att riktigt bra musik aldrig når riktigt stora publiker. Kanske på Beatles tid, men inte i dag. Men vi har haft som målsättning att ha lika stor konstnärlig integritet som ett indieband, men samtidigt vara ett band som når en mycket större publik.
M: Vi har också alltid resonerat så, och på så sätt fått det bästa av två världar. Det är inte omöjligt.
O: Kommersiell musik är oftast kass, medan alternativ musik oftast bra, men når inte så stor publik. Det är nog de flesta bands dröm att spränga de gränserna, och det tycker jag att både vi och Sahara har lyckats med. Vi gör musik helt utifrån våra egna preferenser, men når ändå ut till allmänheten. Sedan har nog alternativ-kulturen generellt blivit mycket mer tillgänglig.
M: De snäva indiegränserna har flyttats. I och med att det är så svårt att sälja skivor i dag så får man hitta andra vägar att få ut sin musik. För ett par år sedan hade det varit en omöjlighet i indievärlden att sälja sin musik till reklamfilmer, vilket har förändrats en hel del.

Ni är starka frontfigurer i era respektive band. Hur ser ni på det?
M: För mig är det en ganska ny grej. Tidigare har vi varit extremt måna om att fronta oss som ett band. Men nu är vi coolare med hela den grejen. Det blir en automatisk rollfördelning i bandet, vi är lika nödvändiga, men på olika plan.
O: Sedan är det nog naturligt att om man vill vara sångare eller sångerska så dras man nog till rollen som frontperson.
M: Precis. Det är ingen slump att det blivit så här.
Ni står även främst när det börjar blåsa i media …
M: Jag upplever att media har varit ganska snälla mot oss. Jag vet inte om det hänt att det skrivits något riktigt jobbigt eller elakt.
O: Sahara har alltid varit bandet som jobbat hårt och ni har aldrig varit skrytiga eller kaxiga. Ni är ett renodlat tjejband som tagit sig fram helt och hållet genom hårt arbete. Jag tror alla känner att ni är värda den framgång ni har fått. Media känner nog inget behov av att trycka ner er.
M: Å andra sidan kan det upplevas som att vi har daltats med, det kan göra mig rätt irriterad.
O: Det värsta som skrivits om mig är att jag har kissat på en katt. Det är lögn och förtal.

M: Jag tror att det handlar om hur mycket man ger av sig själv. När man inte fläker ut sig så är det ingen som har något att gå på …
O: Ni har alltid haft stark integritet. Jag har tvärtom haft som del av mitt uttryck att gå över den gränsen. Bjuda på mitt privatliv, säga dumma saker, göra dumma saker. Det har på ett sätt varit en del av min livsfilosofi, men jag har fått lära mig att det inte håller i längden. Man blir galen om man inte tillåter sig själv ha ett privatliv.
M: Jag är livrädd för det där. Att gå över gränsen och bli privat i media.
O: Folk ska ha tillgång till mig hela tiden och förväntar sig att de ska få det, bara för att jag var så generös med i början. Jag vill vara ärlig, men samtidigt inte ge vika för de som bara vill rota och skapa förvridna rubriker.
M: Samtidigt känner jag att det tar energi att stå emot och säga nej. Att inte öppna sig kan också vara jobbigt. Jag har börjat känna att jag kan tänja lite på gränserna utan att det skadar mig.
O: Det finns en fördel med att börja som jag gjort. Folk blir aldrig förvånade över vad jag gör. Oavsett om jag skapar en politisk skandal …
M: Haha …
O: … så tycker folk bara ”typiskt Ola Salo”. Det ingår i folks bild av mig att jag säger knäppa grejer.
Solokarriärer då?
M: För egen del?
(Tystnad)
M: Jag skriver egna låtar och visst skulle jag kunna ta dem och gå någon annanstans och göra det själv. Men just nu vet jag inga andra som skulle kunna backa upp mig bättre än de i bandet. Så länge jag vill hålla på med det vi gör, så gör jag det helst med dem. Just nu är det roligare än någonsin.
O: Att vara i ett band är begränsande och det kan vara väldigt positivt. I en solokarriär skulle jag nog bli väldigt vilsen. Dessutom älskar jag att hänga med de här grabbarna.
M: Jag gillar tanken på hur man jobbar för att hålla ihop sitt band. Jag vill inte fly. Vi har kommit så långt nu, vi har accepterat varandras olikheter. Vi har vuxit upp och förändrats.
Sahara hotnights i melodifestivalen 2009?
M: Jag ska aldrig säga aldrig. Klimatet har förändrats.
O: Vi har varit branschens motsvarighet till freon. Vi har förstört ozonlagret i musikklimatet.
”Tracks” går mot final countdown och plötsligt smygs det fram champagne i studion. The Ark har gjort en historisk prestation och ligger både etta och tvåa med singlarna ”The worrying kind” och ”Absolutely no decorum”. Ola Salo smuttar, blundar och lutar sig tillbaka med ett leende.
– Let’s bara njuta en stund …