Idag är jag stoltare än någonsin över att vara Stockholmare

Klockan är strax innan klockan 15 på fredagseftermiddagen när en lastbil dundrar nedför drottninggatan i Stockholm med syfte att skada och döda människor. Det är barn som slutat skolan, turister, farmödrar med sina barnbarn och människor som precis har köpt fredagsmys som trängs på gatan. Det går nästan inte att tänka på den scenen och samtidigt tänka på lastbilen utan att känna hur hjärtat sjunker ner i knävecken.

Kort efter dådet kom information om att gärningsmannen eller männen tog sig där ifrån på fri fot. Det enda jag och mina kollegor tänkte var: var är de nu? Kommer det fler dåd? Hur ser de ut? Tänk om de kommer hit?

Jag är säker på att i princip hela stan tänkte samma sak just då. Misstänksamhet, rädsla och chock försökte slå rot i stockholmarnas inre – men lyckades inte.

Stockholmare agerade på precis så som terrorister inte vill att de terrorutsatta ska agera. Istället för att stänga dörren och dra sig tillbaka öppnade de dörren och  bjöd in alla. Hashtagen #openstockholm fylldes snabbt av värme, empati och generositet från privatpersoner samtidigt som restauranger och butiker erbjöd gratis mat och hjälp.

Jag läser om en man som delar ut frukt till trötta poliser, om en livsmedelsbutik som låter barn vars föräldrar är fast på jobbet komma och hämta mat och en pizzeria som bakar pizzor och delar ut gratis till strandsatta personer.

Jag läser om människor som låter okända personer sova på deras soffor, som ställer upp annars låsta portar och kör i skytteltrafik genom hela Stockholm för att hjälpa folk att ta sig hem.

Jag gråter för att jag är rädd, arg och ledsen. Men jag gråter minst lika mycket för att jag är så stolt, rörd och glad över att bo i en stad som befolkas av människor som väljer varandra istället för hatet.

 

Annons