Clara Henry om kroppshår: ”Plötsligt har jag fattat att det jag eftersträvat endast är ett ideal”

”Det är nästan två månader sedan, nu. Två månader sedan det än en gång blev fullkomlig skitstorm kring att en offentlig kvinna visat lite hår under armarna. Denna gången hette hon Nour El-Refai och lyfte armarna under en halv sekund inför tre miljoner människor i Melodifestivalens första deltävling. Någon på twitter tackade för sig och meddelade att han fått nog av behårade kvinnoarmhålor på bästa sändningstid. Andra hyllade Nour för hennes mod. Själv kommenterade hon det hela med orden: ”Det var inte jag som kom på det, det är evolutionen”.

Jag började raka mina ben och armhålor i sexan. Tolv år gammal kände jag mig mogen nog att, ihop med mina jämnåriga klasskamrater, inse att kroppsbehåring var rätt nasty. Åtminstone på oss tjejer. En gång hade en kille i klassen märkligt glansiga ben, nästan så att det såg ut som om han rakat dem. Det var en helt hysteriskt rolig tanke. Samma kväll satt jag återigen i duschen och svor över att jag alltid lyckades skära mig på hyvelhelvetet när stubben skulle bort.

Någon gång i gymnasiet började jag raka ben och armhålor mer sällan. Det var så tråkigt att raka sig, håret växte ju ut på bara ett par dagar, men det var och andra sidan skitjobbigt att hela tiden behöva tänka på om det var okej eller inte att räcka upp handen i skolan när en bar linne, ifall att en nu inte rakat armpitsen på ett tag och där var världens djungelkaos. Oups. Pinsamt.

Därför suger det att det jag nu ska berätta inte slog mig förrän jag gått ut gymnasiet, när jag inte längre behövde bekymra mig över handuppräckning. En dag, när de mörkblonda fjunen under armarna och på benen blivit lite längre än vanligt, så kom jag på en sak. Jag kom på att kroppsbehåring inte är så himla äckligt. Jag vet, holy moly shit pomfritt och så vidare, det är en rätt svindlande tanke. Sedan finns det ju såklart andra som tycker att det är äckligt, men en annan sak som jag också kom på är att dessa personer ju kan ta sig en kik i sina egna armhålor och se om där finns något hår. Om där finns – hoppsan! Du måste glömt att kolla där, innan du kommenterade mina armhålor. Men det är helt okej för mig om du vill raka bort det. Om där inte finns – härligt! Jag lovar att du ska få ha dina armhålor i fred och jag lovar ännu mer att inte trycka upp mitt armhålshår i ansiktet på dig.

Det finns några skillnader på män och kvinnor. En av dem är att en man är en man, medan en kvinna är kroppsdelar. En kvinna består av bröst, lår, mage, läppar och hår. Höfter, naglar och ögon. För varje kroppsdel, ett nytt ideal. Magen kan bli smalare, brösten större, låren slätare och läpparna fylligare.

Jag har haft dålig självkänsla så länge jag kan minnas. Ångest har kommit och gått i vågor, men när det varit som värst har det varit ett plågomoment att göra något så trivialt som att duscha. Att klä av mig och tvingas se kroppen jag är så djupt missnöjd över. Att stå naken och sårbar inför mina egna dömande tankar. Idag stod jag i duschen och fick en plötslig mental käftsmäll. En oväntad insikt om att jag inte ägnat hullet på min mage en enda tanke på dessa tio nakna minuter. What. The. Duck?

Jag tror jag vet varför. Det är mars och jag har inte rakat armhålorna sedan november. Inte rakat benen på ännu längre tid. Det är rätt mysigt faktiskt, att dra handen över benen och känna håren kittla i handflatan. Det är ovant, också, och lite spännande, för dessa mörkblonda, oskyldiga, centimeterlånga fjun ger idealen jag vuxit upp med en rak höger. För plötsligt har min hjärna bara… fattat. Fattat att håret inte är idealet, men det växer ju där – och därmed också fattat att bilringen under naveln inte heller är idealet, men jag lever gott i ett i-land och hullet sätter sig där. Fattat att mina taxöron till boobs inte heller är idealet, men i framtiden ska kanske en unge äta mat ur dem och då spelar det ingen roll hur de är formade. Fattat att flammig rödblek hy inte heller är idealet, men det är så jag ser ut när jag är osminkad och det är bara sån jag är.

Plötsligt har jag bara fattat – att det jag eftersträvat endast är ett ideal, och glömt bort att den kropp jag lever i faktiskt är helt normal. Hashtagen ”hair riot” blev för mig en hel body riot. Så, tack håret. Tack för att jag fattade så himla mycket när jag vågade låta dig finnas där.”

Psst! Du har väl inte missat att Clara Henry bloggar!