in

Sofie Ekman: ”De håller upp strålningsmasken som en födelsedagspresent”


Sofie Ekman skriver om en knöl, om en mamma med en strålningsmask och att vilja skrika varje gång någon säger ”De flesta klarar sig”. Mer

Sofie Ekman.

Vi ankommer strax till Kumla. Avstigning sker på vänster sida i tågets färdriktning”. Jag tar en klunk av morgonens tredje pappersmugg kaffe, frånvaron av frukost har gjort min kropp stött. När vätskan fuktar strupen känns det som att någon åker rutschkana och drar sina långa naglar längs tunnelns långa vägg bara för att hen ”känner för att göra det”.

Jag tar två klunkar till och höjer volymen med tre steg fast att det inte går att höja mer. I mitt bagage som jag lämnat på hyllan ovanför finns en uppstudsig knöl som en dag bestämde sig för att vara just det genom att utmärka sig på mammas hals. Ett par veckor innan min student förde hon min hand till sin hals och frågade: ”tror du det är en förkylning?”, medan jag drog mitt pekfinger utmed knölens hårdmjuka konturer. ”Ja”, sa vi.

Sköterskorna ler mot mig och säger: ”så himla roligt att du är här!”


Några veckor efter min student visade den sig vara lite mer än snorig och loj, alltså jävligt uppstudsig, och med uppstudsig menar jag naturligtvis så mycket mer. Men jag orkar inte ge uppstudsiga knölar så mycket utrymme fastän de gärna vill kräva det. Då glömmer man lätt bort de som har åkt tåg och de som ska åka tåg.


Några som åker tåg är alla passagerare omkring mig, som äter saker som man inte bör äta på tåg och på tunnelbanan, eller på bussen. Som inte förstår att man inte ska ha i båda hörsnäckorna när man pratar i telefon. Som sover sådär halvgulligt, men ändå lite motbjudande, med öppen mun som är så öppen att man skulle kunna trycka in en hel galax om man verkligen ville. De passagerarna har också bagage, och det får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. För att min väska inte är unik. Inte i en endaste söm. För uppstudsiga knölar finns överallt. Därför åker jag tåg och låtsas som att jag och världen är färgglada en stund.


När vi möts på perrongen är det svårt att fånga kulörer. Det gör ont att kramas. Vi fördriver dagen i en park och på sjukhuset, ungefär samma kontrast som Bregott och Lätta. Sjuksköterskor ler stort mot mig och säger, ”så himla roligt att du är här”, och då fyller mamma i att jag är ”så himla strong”. Hon älskar och jag hatar det ordet. Jag tänker att de är idioter, för ingenting i den här världen är roligt när den hela tiden visar att den inte är det. Den skaver, formaterar om organ till ömma blåmärken. Den är alldeles för stor för min kropp. Och jag är säker på att de som säger så, är sådana som på allvar hävdar att Bregott och Lätta smakar likadant. De är inga idioter, men det är svårt att hantera sådana adjektiv när någon håller upp en strålningsmask som om det vore en förbannat klockren födelsedagspresent. Färgglatt presentsnöre lockat av en vass sax, konturerna av hennes lilla näsa i vitt plastnät.

Min kärlek till henne bränner inuti kroppen – inifrån och ut



På eftermiddagen vilar vi i hotellsängen. Mamma pratar och jag intalar mig att rummet är mysigt fastän väggarna väller över mig likt tecknade skuggor i filmer producerade före millenniumskiftet. Jag drar upp det tjocka täcket till hakan och tänker att huden njuter av det lena bomullstygets beröring, trots att det egentligen känns som att det kväver mig.

”De flesta klarar sig”. ”OCH ANDRA INTE”, har jag velat skrika när någon sagt så, rätt ut i luften utan en förvarning om att vi pratar om något som handlar om att ”klara sig”. Skrika för alla de som vi inte längre kan peta på. För alla midsommardagar och födslar där det är någon som fattas. För alla de som var världsbäst på att berätta sagor tills att de inte fick det.


När jag badar i hotellets bubbelpool på kvällen är det första gången på hela dagen som jag inte är irriterad på henne och världen. Kanske är det avståndet. Hon sitter i en korgstol på andra sidan glasväggen och läser korsord. Jag bubblar i det varma och vilda, skyddad från försiktiga munrörelser när meningar ska formas och en röst som stundtals spricker. Min kärlek till henne bränner inuti kroppen. Den pressas inifrån och ut, från benmärgen ut till det yttersta lagret av hud.


”De flesta klarar sig”. ”MEN JAG VET DET”, har jag velat skrika när någon sagt så, rätt ut i luften utan en förvarning om att vi pratar om något som handlar om att ”klara sig”. Skrika för att jag är full av skam. Att jag har tänkt en miljon gånger för långt trots att hon är livs levande. För att det känns som att döden inhalerar alla mina andetag.

Jag vill sminka över min ångest och spola iskallt vatten på mina handleder


Vid frukosten fyller jag min tallrik tills att jag har skapat en värld där det inte existerar något som heter porslin. Vi sitter vid ett avlägset bord tillsammans med andra uppstudsiga knölar. Framför mig, en man med en tennisboll inuti sin högra kind. Han äter ingen värld alls. Jag omringad av näringsdrycker. Längre bort i restaurangen ser jag välklädda personer bland dagstidningar och kaffekoppar och ångrar alla mina, fram tills nu, cyniska fördomar om ”kontorspersoner”. Jag vill äta frukost med dem, vara nervös inför en presentation. Försöka sminka över min ångest på toaletten, spola iskallt vatten på mina handleder. Tänka på hur obetydlig jag är för universum och bli mindre nervös. Jag vill fly till Powerpoints, förlåt för allt jag tänkt om er.

De flesta runt bordet skrattar ”haha” och jag tänker ”hehe”, för “hehe” skriver och skrattar man bara när det är något som man inte alls tycker är roligt. När man bara är obekväm i situationen, och i vissa fall en extremt tråkig person. När Tennisbollen ser på mig med mörkbruna ögon som ler vill jag skrika ”håll käften” fast att han inte pratar.

Jag ser en dotter pussa på sin mammas blomsterklädda kista. En annan dotter skriva, ”pappa ser du mig nu?”, i sanden på en strand i Thailand. Ett barnbarn sjunga på sin allra första skolavslutning utan sin farfar bland doften av syren och sommarklädda familjer. För att det bara går att torka tårar från kinder, inte från hjärtan.

Jag är livrädd att någon här ska dö samtidigt som jag är irriterad på dem



Klockan tre på min tallrik ligger en av de bästa ätbara sakerna jag vet, brieost. Det produceras flera centiliter saliv per sekund för att den ligger där och tittar på mig. Jag vill kräkas av att se den, allt och alla runt omkring mig. För att jag är en frisk människa omringad av människor med sjuka knölar som jag vill skrika på. För att jag inte lyckas känna någon tacksamhet i en enda atom som började att pussla ihop min existens för tjugo år sedan, hur mycket jag än försöker. För att jag är livrädd att någon här ska dö samtidigt som jag är irriterad på dem för att de har knölar och bollar, och snart exploderar jag av rädsla och ångest för att jag inte uppskattar min mamma när hon går att peta på precis just nu. Jag vill trycka upp avtal i ansiktet på alla resenärer runt bordet. Avtal som garanterar att man inte kommer att dö, som är bindande och ska signeras med blått bläck här och nu.

”De flesta klarar sig”. Och så var och är hon en av dem, skrivet i fettextade versaler och en oändlighet med utropstecken. OCH SÅ FINNS DET DE SOM INTE GÖR DET, vill jag skrika när någon sagt så, rätt ut i luften utan förvarning om att vi pratar om något som handlar om att ”klara sig”.

För alla de som var världsbäst på att berätta sagor. För att sagor aldrig tar slut.

Sofie Ekman, 25 år, student.

Röster är en plattform där VeckoRevyns läsare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven?

Skicka din text till oss på [email protected] Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!