in

Anna Sturesson om att leva med IBS: ”Ursäkta, men var finns närmaste toalett?”

anna sturesson ibs


Anna Sturesson skriver om hur det är att leva med IBS (aka Gunnel), och hur hon i vissa stunder till och med kan se sjukdomen som något gott. Mer

Låt oss prata om magproblem! Eftersom IBS är ett samlingsord som alla med IBS hatar, så tänker jag ändra på det. Min IBS heter Gunnel.

Nu är Gunnel en sjukdom, men om Gunnel var en människa skulle jag beskriva henne så här: Gunnel är 64 år, förtidspensionerad botanist vars största intresse är att poängtera människors ordförråd. ”Det heter faktiskt de & inte dem”, säger Gunnel med irriterande röst. Alla hatar Gunnel.

Gunnel kom in i mitt liv när jag var 16. Jag gick ifrån att vara en orädd och självsäker tonåring, till att hela mitt liv kretsade kring Gunnel. Gunnel var anledningen till att den en timme långa bussturen till gymnasiet var ett rent helvete. Hon gjorde mig till en person vars tankar gick ut på att hålla koll på var närmaste toalett var konstant, ifall hon skulle bli arg. Hon var anledningen till varför jag aldrig trodde jag skulle kunna ha möjligheten till att ha ett normalt socialt liv, resa och må bra.

Efter flera år med Gunnel vid min sida insåg jag att det var omöjligt att jobba emot henne

Ibland har jag och hon varit lite som Jekyll & Hyde. Ibland har jag fått hålla något peptalk till Gunnel, typ ”do not fuck this up”, om vi är på dejt och Gunnel bestämmer sig för att gå full ABC (akut-bajs-chock). Ibland är hon snäll, ibland är hon dum. Då finns Imodium, vi kan kalla Imodium för Evert.

Gunnel ogillar Evert, men Evert är också det enda som kan hålla henne i schack. Personligen så har jag alltid gillat Evert, han har varit en trygg famn att luta sig mot.  Jag tror att Gunnel och Evert har ett förflutet, men att någonting gick snett. Vi brukar inte diskutera det för mycket efter det verkar vara ett ”ganska känsligt ämne”. Men vad jag har hört hade Evert ihop det med Dimor(a) för några år sedan och det gjorde Gunnel fullständigt rasande.

Hennes närvaro i mitt liv har gjort mig till en mer empatisk människa

Efter flera år med Gunnel vid min sida insåg jag att det var omöjligt att jobba emot henne. Jag blev tilldelad Gunnel och vi kommer sitta ihop för resten av vårt liv. Så jag började läsa på, försökte lära mig vad som triggade och hur jag kunde hålla henne i schack. Det visade sig att gluten var en gemensam fiende, och att vitlök är fantastiskt gott men förödande för vår gasbildning. En gång åt jag och Gunnel en blomkålspizza, då såg vi gravida ut i tre dagar.

Idag, tio år senare, kommer jag och Gunnel överens 85 procent av tiden. Visst, det finns morgnar när Gunnel är på dåligt humör och bestämmer sig för att leva satan. Men vi har ändå gjort en hel del ihop. Vi har backpackat i alla kontinenter, överlevt 19 timmar bussturer i Laos och trekronors-sushi i Bangkok (fast det sistnämnda fick oss att hamna på akuten i Manilla, Gunnel var INTE glad då). Men vi gjorde det, och hennes närvaro i mitt liv har gjort mig till en mer empatisk människa idag. För jag förstår, jag förstår att alla människor kämpar med något som vi inte kan se eller har en aning om på utsidan.

Hon är kvittot på att jag bryr mig, att jag konstant utsätter mig för saker som jag inte är bekväm med.

Jag har också lärt mig att ibland är Gunnels närvaro någonting bra. Jag ser henne som en extra mormor som har koll på att jag sköter mig. När jag är stressad eller orolig över något är Gunnel den första som påminner mig om att jag måste tänka om för att må bra. Hon är också där när jag ska göra någonting som faktiskt är viktigt för mig, att presentera inför en stor grupp människor eller en första nervig dejt.

Visst, vid de tillfällena vill man helst undvika att ha mig sig en överkänslig mormor med magproblem. Men hon är ändå kvittot på att jag bryr mig, att jag konstant utsätter sig mig för saker som jag inte är bekväm med. När jag har gjort saker som jag är nervös för ett antal gånger så brukar också Gunnels närvaro ebba ut. Som att hon liksom vet att jag fixar det själv nu.

Statistiken visar att nästan var fjärde kvinna har en Gunnel i sitt liv som trakasserar. Det är MÅNGA 64-åriga botanister att tampas med. Därför måste vi kunna prata och inte skämmas för deras närvaro. Vi är ju trots allt ett, jag och Gunnel.

Så nästa gång kollegan frågade dig ”hej, hur är läget?” och du säger ”Bra, men Gunnel gjorde så jag nästan bajsade på mig på spårvagnen imorse” så finns det en 25% chans att hen kommer säga: ”Fan, Ingrid betedde sig lika illa imorse”

Anna Sturesson, 25, resesäljare och skribent.