Soraya Bay: ”Jag vill prestera – men känner mig som en bluff varje gång det går bra”

När jag var 14 år tog jag en gammal skolåda och prydde den med karamellpapper från julens uppätna sötsaker. I min minneslåda samlade jag allt jag kunde tänka mig vilja se tillbaka på när jag blev äldre. Inuti la jag presenter, födelsedagskort, Tokio Hotel-affischer och plektrumet jag fick av min första förälskelse. Den lilla skolådan hamnade i en ännu större förvaringslåda som blev fylld till bredden med minnen. Jag har inte gått igenom dem på flera år. Men efter alla dessa år av papper och minnen är det ett sparat vykort, som jag fick av min klassföreståndare Annika vid skolavslutningen i nian, som jag minns bäst.

Det var ett vykort med en bild på Audrey Hepburn. Annika hade köpt det på sin semester då hon sett det och kommit ihåg att hon var min personliga förebild. På baksidan av kortet stod det med prydlig handstil “Soraya, jag vet att du kommer lyckas med vad du än företar dig i framtiden. Lycka till!” Det fyllde mig med stolthet. Och med ångest. Hur skulle jag kunna möta den här förväntningen? Jag var ju bara jag, och det var inte mycket.

Varför ska vi möta vår framtid med förlamande ångest?

Ett återkommande ämne hos min psykolog har varit min prestationsångest. Att jag alltid måste prestera men att jag ändå aldrig kan godta framgången som kommer, framgång som jag faktiskt förtjänar. Det kanske kommer ifrån att ha växt upp med föräldrar från en annan kultur. En kultur där betygen sällan är nog och förväntningarna är högre än verkligheten. Det kanske bara är en del av mig, att aldrig vara nog, att aldrig nå tillräckligt högt. Det kanske är samhället jag växt upp i. Under mina tre år i terapi har jag otaliga gånger refererat till ett citat ur Sylvia Plaths dagbok som förföljt mig i många år: “What horrifies me most is the idea of being useless: well-educated, brilliantly promising, and fading out into an indifferent middle age.”

Jag är inte ensam om detta. Vår generation är en av de första som inte nöjer sig, där alla måste sträva efter mer och mer hela tiden. Vi är generationen kvinnor som fått höra att vi kan bli vad vi vill, att vi kan nå högre än alla andra, att vi kommer lyckas med vad vi än företar oss i framtiden. Allt är sagt med goda intentioner men verkar inte ha fallit i lika god jord. När ska vi våga äga våra prestationer och vårt värde istället för att möta våran framtid med förlamande ångest?

Jag satt hos min psykolog i två veckor och berättade att jag kände mig som en lögn.

När jag var 21 började jag jobba på EA Games. Utan att ha några meriter överhuvudtaget började jag som säljpraktikant på marknadsteamet på min barndoms drömarbetsplats. Jag var överlycklig. Efter en månad blev jag marknads- och säljpraktikant, efter sex månader skapade de en tjänst för mig som marknads- och sälj trainee, och efter ännu ett år blev jag befordrad till marknads- och säljassistent. Jag hade gjort mig förtjänt av det, med hårt arbete, blod, svett och tårar. Ändå satt jag hos min psykolog varje vecka i två år och berättade att jag kände mig som en lögn. Att jag hade lurat till mig mina jobb, att jag inte förtjänade det, att de endast behöll mig för att det var enklast för dem.

I samma veva började jag av en slump att DJ:a. Efter något år blev jag upptäckt och blev en del av Gärigheter, en separatistisk kreativ plattform för rasifierade och icke-män. Någonstans där förändrades något i mig.

Grundaren Jasmin Rastegar blev snabbt en av mina närmsta vänner. Tillsammans satt vi på kontor och skrev pitchar, marknadsplaner, planerade vår framtid och samtalade om vår gemensamma bakgrund som andra generationens invandrare. Vi pratade om känslan att aldrig vara nog, vi pratade om misstankar om missade jobbmöjligheter på grund av våra namn, vi pratade om att vara tjejer i en bransch dominerad av män. Vi pratade om att jobba dubbelt så hårt för halva belöningen. Vi pratade och pratade och någonstans i allt pratande fick hon mig att förstå innebörden av att ta plats. Rasifierade och icke-män är kreativa, driftiga, kompetenta och intellektuella, men hur ska andra få se det om vi snällt sitter ner och väntar på att bli erbjudna platsen vi förtjänar?

Vi måste ta plats. Vi MÅSTE våga ta plats, vi måste ta vår plats med höjda röster, vi måste skrika tills de MÅSTE lyssna. Vi måste våga och vi måste tro på att vi förtjänar att bli hörda. För det gör vi. Våra prestationer betyder. Inte bara för oss, men för kommande generationer. Vad vi gör idag banar väg för morgondagens generationer. Jag var en del av Gärigheter i sex månader under 2016, och under de sex månaderna blev jag större och större, mina lungor växte och min röst blev starkare. Jag började inse att jag kanske, bara kanske, var värd allt det där mina föräldrar pratat om.

Vi är här, och vi förtjänar att bli hörda

I november 2017 fick jag en idé. Jag visste att det var en lysande idé men jag hade inga medel för att driva igenom den. Jag kokade ner idéen till ett socialt experiment som skulle resultera i ett reportage. Utan några kontakter började jag maila tidningar och pitcha min idé, utan att förvänta mig något. Två månader senare var jag journalist och musikskribent på Bon Magazine. Inte för att jag hade bäst meriter på mitt CV, inte för att jag hade rätt utbildning, inte för att jag kvoterades in. Det var bara för att jag trodde på mig själv och min kreativitet. Jag hade något att säga och jag skrek ut det tills någon lyssnade och insåg värdet i vad jag skrek. För hur ska någon kunna se vårt värde om vi inte ser det själva först?

Nu börjar jag som musikskribent och journalist på Veckorevyn, utan vare sig journalist- eller musikutbildning. Och vet ni vad? Jag förtjänar det här. För min kreativitet, min glöd, mitt driv, min vilja, kommer hjälpa mig att lyckas med allt jag företar mig – nu och i framtiden. Vi kommer aldrig bli medelmåttor, vi kommer aldrig mer förringa vår potential, vi kommer stå på toppen av Kebnekaise och skrika ut vårt värde. Vi är inga lögner, vi är inga misslyckanden, vi är inga produkter av vårt samhälle, samhället är en produkt av oss. Vi är här, och vi förtjänar att bli hörda. Våra minneslådor ska fyllas med våra prestationer och vi ska se tillbaka på dem och veta att det var vår förtjänst.