in

Pearl Åkesson: ”Vifta ALDRIG bort ett rop på hjälp”

Courtesy Everett Collection/IBL

KRÖNIKA. VeckoRevyns medarbetare Pearl Åkesson skriver om hur viktigt det är att ta psykisk ohälsa på största allvar och att man ska få hjälp direkt när man ber om det. Mer

Det har inte gått många dagar sedan den tragiska nyheten om att Tim ”Avicii” Bergling lämnat oss. Det är så konstigt vad man förväntas känna och inte känna när en känd person dör. För min del, även om jag inte kände Tim mer än genom hans exceptionella musik, så kan jag säga att nyheten tog hårdare på mig än jag någonsin hade trott. Tårarna har bränt bakom ögonlocken och jag har känt mig tom på luft, men också trött och öm i kroppen. Själen värker och jag är både bedövad och bedrövad över beskedet att en så ung person inte finns längre. Men kanske mest av allt så är jag arg.

Efter att ha sett dokumentären ”Avicii: True Stories” känner jag en oerhörd frustration över hur ingen verkade ta Tim och hans psykiska och fysiska mående på allvar. Hur de, istället för att lyssna på honom och tänka på hans hälsa, valde att göra det till en fråga om pengar. Hur de pressade in spelningar på nästintill årets alla dagar och trots att han blev inlagd på sjukhus och tillsagd att ta det lugnt snart var tillbaka i arbetet igen. Mitt i kaoset, i orkanens stormvind. Detta trots att han förklarade att han skulle dö om han fortsatte i samma tempo.

Jag gömde mig för omvärlden, orkade inte prata med någon

Jag vet själv hur tufft det är när ingen verkar förstå hur dåligt man kan må. Efter flera år i rasande tempo kraschade jag rakt in i den omtalade väggen. Jag hade hjärtklappning, konstant huvudvärk och var enormt trött hela tiden. Jag mådde illa och tappade aptiten, hade yrsel och domningar i kroppen. Minnet svek och orden likaså. När jag öppnade munnen för att formulera en mening försvann hälften av orden. Det lät ungefär som att jag svept en platta öl precis innan. Att duscha blev ett enormt projekt, och att ta en kort promenad med min hund var som att springa ett maratonlopp. Batterierna var slut, helt urladdade och kroppen gick på tomgång.

Jag gömde mig för omvärlden, orkade inte prata med någon, ville inte träffa någon. Det fanns ingen energi eller lust till det. Jag blev en skugga av mitt forna jag och kände inte igen mig själv.

Nu har jag klivit ur bubblan, varje steg jag tar är med försiktighet och många saker är annorlunda. Som att ha flera bollar i luften, som tidigare var något jag levde efter. Nu kämpar jag för att kunna göra en sak i taget utan att tappa tråden. Varje personligt möte har tröttat ut. Orken tryter fortfarande och minnet hjälper jag med en full kalender och post it-lappar på min datorskärm.

Jag jobbar med humöret och försöker inte släppa ut varenda jordbävning som gror inom mig. Ett steg i taget. Jag har försökt att sluta rusa, för jag vet att kroppen stänger ner då. Att jag slutar fungera. Ett steg i taget bara.

Nu vet vi ju fortfarande i skrivande stund inte vad som ligger bakom Tims plötsliga och oerhört sorgliga bortgång. Men det faktum att han inte mådde bra kvarstår, och oavsett  vad som hänt så är det på tiden att vi på riktigt börjar prata om psykisk ohälsa – och pratar högt om det. På riktigt. Att vi visar förståelse och acceptans för hur olika vi är, och att det är okej att inte alltid må okej. Man ska få hjälp direkt när man ber om den och den ska absolut inte viftas bort.

Psykisk ohälsa är allvar och inget hittepå. Hälsa och välmående är viktigt och ska gå före allt.